31 maj 2020, sommarlovets första dag, firar vi den nationella fadderdagen. Idag var jag med på Kyrkpressen och svarade på några frågor om fadderskap och fadderdag.
M, O, A, N, I, E, J, M, N och E. Ni bor alla nära mitt hjärta. Att få finnas i era liv är stort och fint.
Att få ha våra barns faddrar i vårt liv är också stort och fint. Att ha de där människorna som vi alltid kan be be när vi känner att fler händer än våra egna borde knäppas. Att veta att det finns fler än bara vi som bär våra barn.
Ovärderligt.
Det kan aldrig finnas för många som bryr sig. Och det kan aldrig finnas för många att bry sig om.
Jag minns att jag i början av mars skrev ett blogginlägg om hur krafterna för det mesta gick lite onödigt jämnt ut med dagen. Som din dag, så skall din kraft ock vara. Jag efterlyste lite bonuskrafter.
Little did I know.
Coronalivet är många saker. En av de sakerna är att jag varje kväll är så trött att jag nästan är tom. Också ikväll, när jag har fått ha en jätterolig jobbkväll som gav mer än den tog, så är jag trött. Det finns inga reservlager, inget överskott. Jag jobbar oftast någon timme innan barnen stiger upp, sedan blir det som det blir och den sista arbetstimmen blir ofta rätt sent. Det sättet är absolut inte optimalt men det har fungerat, och mer än fungerat kunde vi nog aldrig hoppas på med tanke på förutsättningarna.
Så nej. Det finns inga reservlager och inget överskott. Men det var väl ändå ingen här som hade trott att det nu var läge att fylla på lagren? Nu var det ju överlevnad som gällde. Och det har vi klarat. Hittills. Med råge. Alla andas. Alla skrattar varje dag. Till och med flera gånger. Alla får varm mat. Fredrik är kärare i mig än någonsin. Det finns många lägen att gilla också i det här läget.
Idag har jag till och med klätt på mig, tvättat håret och sminkat mig. Det är betydligt mer än man kan säga om 98,7 procent av alla andra coronadagar. Också ett läge att gilla. (Både det att det hände idag OCH att det hänt så sällan annars. Faktiskt.)
När jag födde barn första gången träffade jag många barnmorskor. Hon tog sådan tid på sig, min Ingrid. Den barnmorskan som blev den förlösande barnmorskan var min gamla klasskompis från gymnasietiden. Jag minns att det var lite märkligt, av två orsaker:
1. Vi hade inte träffats på flera år och nu träffades vi i en situation som var väldigt långt från en kallprat-i-kassakön-situation.
2. Hon kunde saker. På riktigt. Det var så mäktigt att inse att någon som var lika gammal som jag kunde saker som jag inte hade någon aning om. Som inte direkt sitter i ryggmärgen eller kan tänkas ut bara med sunt förnuft. Nej, hon visste hur man hjälper en ny människa till världen. På riktigt.
Respekt.
Sedan dess har jag träffat många andra barnmorskor. Jag har ju fött två barn till själv och jag har inte minst varit med på ett hörn när en kär vän skulle föda ett barn som tyvärr inte skulle få leva.
Jag har alltså träffat många barnmorskor, men jag har bara träffat fantastiska barnmorskor. Kunniga, proffsiga, lyhörda, varmhjärtade, starka, trygga. Säkert också sjukt trötta, stressade, stretchade till bristningsgränsen – men det har jag aldrig sett eller känt. Det säger allt om dem.
Idag är det barnmorskedagen och jag vill av hela mitt hjärta tacka alla er underbara som ger och gör mer än det som krävs för att vi kvinnor som fått barn ska få känna oss trygga mitt i den situation när vi är som minst. Samtidigt önskar jag innerligt att ni inte skulle behöva vara så otroligt bra. Att upplägget var rimligare så att det skulle krävas lite mindre. Att ni fick en lön som motsvarar det jobb ni gör. Att ni fick alla de förutsättningar som krävs för att ni ska kunna göra det jobb ni vill göra.
Tack för att ni finns! Vi är många som har behövt er och vi är många som kommer att behöva er. Vi tar er inte för givna. Ni hejar på oss när vi står inför vårt största kraftprov, era händer är de första som rör vid våra barn och ni är med oss i den heligaste av stunder. Tack!
Inte en enda coronadag har gått utan att jag känt enorm tacksamhet över att vi skrev mitten av mars när allt det här begav sig och inte mitten av november. Jag vet knappt hur den här tillvaron fungerar när hela världen andas ljus och hopp och löfte om bättre tider, jag har absolut ingen aning om hur det skulle ha gått – eller huruvida det skulle ha gått – om det hade blivit lite mörkare, lite kallare och lite värre för varje dag.
Jag minns att det var stort att ta säsongens första cykeltur som barn. Jag minns känslan av att få byta ut vinterjackan mot vårjackan. Jag minns första glassen utomhus. Och jag vet att magi brukar avta med åren, men att just vårmagin bara växer sig större i mig ju äldre jag blir. Varje ny vår är min förundran större än våren innan.
I år är den större än någonsin.
Och när jag i framtiden ser tillbaka på coronavåren, kanske främst genom att läsa de blogginlägg jag skrivit här, så vill jag minnas också det här bland allt annat mindre vackert;
att våren 2020 slog alla rekord. Att solen sken alla dagar förutom två under de första fyrtioåtta undantagsdagarna. Att hela världen var i kris men att världen här samtidigt visade sig från sin bästa sida. Att solen och värmen och ljuset gav oss ett hopp som trotsade all sjukdomsstatistik.
Också det vill jag minnas. Också det var genuint sant.
Vi har haft en så fin första maj. Fram till klockan halv nio. Då tog allt det fina abrupt slut och byttes ut mot fult. Och jag säger inte att en riktigt dålig kväll kan förstöra en riktigt bra dag, för det kan den inte. Men i skrivande stund är två av tre barn ännu argare på mig än vad jag är på dem och min livsglädje är långt borta… Ja, så här slutade tydligen fredagen den första maj 2020.
Det är en sann berättelse om den förälder jag är. En tråkigt sann berättelse.
En annan berättelse som är precis lika sann men betydligt roligare om den förälder jag är är att jag igår hade ett riktigt bra första samtal om porr med ett av mina barn. Inte Hilde. Om du, liksom jag, tänker att det samtalet hellre får tas för tidigt än för sent men inte riktigt vet hur du ska börja kan du börja med boken Sesam Sesam av Gro Dahle och Kaia Dahle Nyhus.
Ibland blir det rätt och ibland blir det fel när man går på den här vägen som det är att vara förälder.
De där första coronadagarna var varannan människa plötsligt någon slags tvärsäker expert. De flesta av oss visste precis hur den här situationen borde lösas.
Sedan hände något. De självutnämnda experterna, de tvärsäkra som pekade med hela handen gick i ide. Insåg väl att det var läge att erkänna att vi inför just det här står enade i att ingen riktigt vet.
Men den senaste veckan har de vaknat ur sin dvala igen. Var och varannan människa är igen någon slags tvärsäker expert som vet precis huruvida skolorna borde öppna igen för terminens sista veckor eller inte. Jag har pendlat mellan att vara helt matt och helt road av hur mycket folk i kommentarsfälten vet.
Inte heller jag vet hur vi borde göra. Och jag är den första att erkänna det. Nu vet vi ändå hur det blir. Skolorna öppnar gradvis igen från och med 14 maj och vi kan tycka vad vi vill om det. Vare sig vi pekar med hela eller halva händer eller låter bli att peka. Men vi kan också alla välja att försöka tänka på det goda med det beslut som fattats, för det är givet att båda vägarna hade haft sina för- och nackdelar.
Jag försöker ju se alla glas som innehåller något gott som halvfulla och när jag nu letar efter det halvfulla i det här beslutet hittar jag det här:
1. Också vi som tycker det här undantagslivet suger kanske kan njuta åtminstone lite av de sista två veckorna när vi äntligen vet när slutet kommer. Jag känner redan nu hur jag kan ta lite kortare jobbdagar lite oftare när jag vet att jag får komma ikapp i lugn och ro redan om ett par veckor. Jag kan unna mina barn och mig själv och min Fredrik att jag är lite mindre stressad och splittrad och sur.
2. Det finns barn som kommer att få träffa de trygga, nyktra vuxna som är just vuxna i deras liv igen. Som får varm mat. Som får hjälp och stöd. Jag vet att det blir tillfälligt och att sommaren kommer för snabbt emot för de barnen. Men vi måste inse att varje dag av stabilitet och normalitet är hemåt för våra svagaste. För oss som har det bra hemma har varje coronavecka gått lite bättre och lite lättare och vi kanske ifrågasätter poängen med att behöva återgå ”nu när vi äntligen har lärt oss det här”. Men för dem som har det dåligt hemma har varje coronavecka gått lite sämre och lite värre. Och dem måste vi värna om.
3. Det finns också barn som har det tryggt hemma och hyfsat tryggt i skolan, men som befinner sig lite i den sociala periferin. Och de är en stor grupp. De där som inte direkt far illa, men som inte heller har den där självklara bästisen, det där vi som i ”vad ska vi göra på midsommar?” eller ”hur ska vi fira din födelsedag?”. För de barnen och de ungdomarna tänker jag att en öppen skola två veckor kan vara en betydligt öppnare dörr till något slags socialt sommarliv. Sänka tröskeln lite. Någon som kanske hade glömts bort under hela sommarlovet om skolorna inte hade öppnats kanske blir ihågkommen nu.
4. Hilde. Rent själviskt är jag så glad för att min lilla minsting ska få återvända till dagis. Hon som igår på morgonen, efter snart sju veckor hemma, hoppfullt frågade om det var dagisdag och som grät lite när jag meddelade att nej. Hon som dagligen funderar på vilka dagiskompisar hon ska bjuda på sitt födelsedagskalas. Hon som längtar efter tanttona.
5. Hoppet. Känner ni också hur det återvände lite grann? Ja, vi ska fortsätta vara försiktiga. Ja, vi ska undvika stora folksamlingar. Nej, det vanliga livet är inte tillbaka. Men att skolorna öppnar igen är ändå ett steg åt ett klart roligare håll.
Nu gäller det att inte andas ut för häftigt. Vi har fortfarande ett kritiskt läge och det finns all orsak att vara försiktig. Vi har fortfarande ett livsviktigt uppdrag: hålla avstånd, tvätta händer och värna om våra svaga. Det uppdraget har inte försvunnit någonstans.
Älska Hilde. Här på kvällskvisten, denna tisdag sent i april coronans år 2020, bjöd hon frimodigt på något oortodoxa kärleksförklaringar.
– Mamma du är så fin, började hon.
Rimligt. Ortodoxt, för allt i världen.
– Pappa är som en gurka, fortsatte hon.
Hilde älskar gurka, så jag tycker fortfarande vi rör oss på rimlighetens område.
– Mamma är som en apelsin, sa hon sedan.
Om jag vore lite mer nojig skulle jag börja oroa mig för min kroppshydda. Fredrik är ju onekligen rätt gurkformad, men är jag då en apelsin? Klotformad? Rullar fram? Att Hilde dessutom aldrig smakat apelsin och följdaktligen inte kan vara något större fan känns också lite trist i sammanhanget.
– Arvid är som en banan, konstaterade Hilde.
Här blev jag nästan nojig. Jag är en apelsin.
– Ingrid är som en vacker ipad, avslutade hon.
Och på något sätt – kanske rentav på alla sätt – är jag hellre en apelsin än en ipad. Till och med fast ipaden är vacker.
Hilde borde få ett stipendium för sin poetiska ådra.
Jag sjunger godnattsången Nu lilla humla för min minsta lilla humla. Det är nästan helt mörkt, men nattlampan ger så pass mycket ljus att jag ser henne tydligt. Jag ser att hon ligger helt stilla, hon som alltid är på gång. Jag ser hur hon tittar mig rakt i ögonen hela tiden. Intensivt.
Min mun sjunger Och deras mammor och deras pappor, men min själ sjunger jag älskar den här människan mer än allt, det finns på riktigt ingenting jag inte skulle göra för henne. Så är det ju alla dagar. Varje dag hon har levat har det varit sant, men ibland är det så mycket annat. Så många kojor i vardagsrummet, så många knäckebröd att förse med smör, så många legobitar på fel golv, så många som ropar och vill saker… att själen inte hörs så här klart varje kväll.
Jag kan tänka att det är synd. Fruktansvärt synd. Att legobitar på fel golv kan överrösta själen. Jag kan tänka att ett mer än rimligt livsmål är att själen ska höras bäst och mest.
Nästan för lycklig 