Till den vänliga själ med namnet Johanna som kommenterat mitt senaste blogginlägg!

Du kan nog inte ens förstå vidden av min glädje vid åsynen av din kommentar när jag idag surfade in på min ytterst oprioriterade blogg som jag trodde att ingen annan än jag själv hunnit sakna.

Jag överväger starkt att återvända till bloggvärlden i samband med att jag återvänder till verkligheten och vardagen. Vilket sker imorgon.

Vad vill du veta då?

1. Att Ingrid slutade komma ut ur sitt rum efter läggdags. Den goda vanan fyller två veckor idag och jag är nästan orimligt glad och lättad.

2. Att julskådespelet har varit så roligt att jobba med.

3. Att Agnes och Emmi kom på besök för ett par veckor sedan.

4. Att få se på Sunes jul med Ingrid varje morgon.

5. Att jag orkade springa fem kilometer idag trots en paus på fem veckor.

Jag lät Fredriks vilja väga tungt i valet av uppesittarkvällsfilm. För att han för en gångs skull skulle få se något annat än de romantiska komedier jag brukar styra in oss på.

Hur det går? Tja, inte så speciellt bra. Vi är drygt en halvtimme in i filmen och har hittills sett väldigt, väldigt, väldigt mycket natur och rymd och hav. Hört poetiska ord. Ibland. Dramatisk musik. Sett att det nog finns människor i filmen. Men också dinosaurie. Och mest natur alltså. Jag har nog inte sett så här mycket natur under hela det här året hittills.

Efter tio minuter av ärligt chansgivande fick jag lov att surfa medan jag ser filmen och det underlättar.

Hangover 2 skulle nog ha varit ett säkrare kort.

Chockerande nog kunde jag inleda också det här inlägget med att säga att de är så många. Men jag ska inte göra det.

Istället ska jag bara nämna familjegudstjänsten i Pedersöre kyrka. När herdarna sjunger Gläns över sjö och strand är det jul. Jag ska också nämna julandakten tidigt på julaftonsmorgon på den arbetsplats som under flera års tid var min under julen. Och julaftonen på villan för mycket närmare tjugo än tio år sedan. Och julaftonen i Tyskland. Och den där gången för fyra år sedan då jag spydde sju gånger på juldagen och helst av allt låg och myste med min älskade systerdotter som då var tre månader. Och Svensson Svensson med svärföräldrar, svägerskor och svågrar sent på kvällen med syskonbarns glada ljud från något rum i närheten. Och den där första gången vi kom hem till vårt eget hem i Nykarleby sent på kvällen efter julfirande med stora familjen. Och andra gången vi gjorde det.

Och faktiskt (säkert mycket på grund av nyhetens behag men ändå): den här underbara dagen före dagen 2011. Jag har kanske femtio gånger varit nära att ta till lipen när tacksamheten vällt över mig. Oftast när jag sett på Fredrik och Ingrid, de två och oss tre. Wow. Tänk att just jag får vara den som fick det här livet.

Efter en stunds självömkan tog jag mig i kragen och bestämde mig för att njuta av lovet.

Jag tog på mig en julröd tröja.

Jag och min familj besökte bästa vän och hennes familj. Sedan åkte vi hem och fick kvällsbesök av saknade och efterlängtade vänner.

Hela den här dagen har vi hängt på köpcentrum och köpt de sista julklapparna. Ingrid har också hoppat. Härligt barn.

Vi intog lunch på den restaurang som erbjuder både stimulerande lekhörna och mat som Ingrid både kan och vill äta. Oslagbar med andra ord.

Och redan igår kom den: julfriden. Och trots att jag har köat jättemycket idag och trängts massor och letat efter saker som en halvdåre så har ingenting rubbat friden. Den är här nu. Och den ska ingenstans. Ingenstans.

Jag är egentligen en ganska oberoende person. Jag behöver inte tobak eller droger. Jag behöver inte motion. Jag behöver bevisligen inte speciellt mycket eller säker sömn. Mat och vatten är bra, men så är det väl för oss alla.

Men jag behöver tid som är min egen. Jag behöver vänner. Jag behöver vila. Jag behöver familjetid. Jag behöver hopp. Jag behöver andra. Jag behöver vara behövd.

Jag är visst beroende. Och jag tror att oberoende är ganska skrämmande.

Jag är fruktansvärt trött. Och väldigt lättad. Lite glad. Väldigt tacksam. Helt tom.

Nu är det över, julskådespelet. Och jag sitter med samma känsla som efter vårt bröllop. Vad ska jag göra nu? Vad ska jag tänka på nu? Det är svårt att gå från noll till hundra. Kanske omöjligt att göra utan en känsla av minus.

Åh, dessa kalenderfrågor som egentligen bara kan besvaras med att de är så många. För de är ju det. Så många som jag älskar. Jag har fått många älskvärda i mitt liv. Vilken glädje att det är så. Varje dag är jag tacksam och förundrad.

För mig är kärlek väldigt mycket mera en vilja och ett val än en känsla. Kanske lite oromantiskt, men väldigt sant. Egentligen tycker jag att det är så med det mesta i livet. Så mycket är upp till oss själva. Så mycket avgör vi själva i högre grad än våra omständigheter.

Högt på min önskelista i år:

– att det ska gå bra på torsdag

– att Ingrid ska sova gott hela jullovet

– böcker

– choklad

– allt det som någon vill ge mig. Inte vet jag om det är ett ålderstecken men det känns onekligen som om tanken räknas ganska långt numera

– kvalitetstid med familj och vänner

Tomten räcker inte på något sätt till i år. Inte ens familj och vänner kan uppfylla alla mina önskningar. Vilken lycka att önskemöjligheterna inte behöver sluta där!

Idag är jag mindre kaxig. Gårdagens välplanerade liv blev utbytt mot en tolv timmar lång arbetsdag idag. Tid med Ingrid detta dygn: 25 minuter.