Internationella flickdagen till ära vill jag bara visa en bild:

Längst till vänster står min älskade Arvid. Bredvid honom står fyra av hans absolut viktigaste människor. Fyra viljestarka, modiga, kloka och helt fantastiska flickor. Varje dag är jag glad och tacksam för att de finns så nära honom.

Åtminstone två av dem hör till hans absolut största förebilder, nästan i klass med pappa Fredrik och alla gånger i klass med Salah eller van Dijk. Och jag tänker att det är oerhört bra och fint att få växa upp som pojke och ha en flicka eller två bland sina främsta förebilder.

De här flickorna har det bra. Deras värld är stor och deras möjligheter också. Långt ifrån alla flickor har det lika bra och därför har vi en internationell flickdag den elfte oktober.

Den som vill veta lite mer kan läsa om Plans arbete här och den som vill göra en liten skillnad på riktigt kan sms:a ordet FLICKA till numret 16155 för att främja Plans arbete för flickors utbildning och jämlikhet.

Jag är extremt svårflirtad efter läggdags. Jag sitter ju i fotändan de kvällar det är min tur, men det är typ det jag ställer upp på. Efter kvällsbok, Gud som haver och Nu lilla humla är butiken stängd.

Hon försöker nog, min Hild. Den där envisa målmedveten som hennes storasyskon har verkar hon också ha fått en rejäl skopa av. Kan jag sjunga mera? Berätta en saga? Leta efter ett gosedjur? Bygga ett duplotorn? Men nej. Jag ställer inte upp. Svarar oftast bara med tystnad.

Tills ikväll. När hennes lilla röst viskar i mörkret:

– Mamma, kan du berätta för mig om Gud?

När någon ställer just den frågan – då kan jag inget annat än svara.

Mitt svar är knappast en teologisk fullträff, men det kommer från hjärtat. Jag pratar om Gud som är kärlek, som älskar Hilde och alla andra människor över allt annat. Gud som ville och skapade den här världen, Gud som aldrig är längre än en bön bort. Gud som lyssnar varje gång vi ber, som bär oss och bryr sig. Och sedan säger jag igen det där om kärleken. För det är faktiskt bäst och viktigast och störst.

Mitt svar landar uppenbarligen helt rätt.

– Tack så mycket, mamma, säger min älskade Hild med en lycklig suck.

Och sedan säger hon inget mer innan hon somnar.

Idag för åtta år sedan blev världen roligare, vackrare, svårare, mindre förutsägbar och jättemycket bättre. Större. För åtta år sedan föddes vår Arvid och att han får vara vår och att vi får vara hans är inget mindre än magiskt.

Arvid åtta år är härlig. Känslig, fartfylld och ansvarstagande. När han vill. Han går nästan aldrig, han hoppar eller springer. Fast allra helst dribblar, passar och skjuter han. Arvid åtta år är fotboll.

Han fick välja middag ikväll, med födelsedagsbarnets rätt. Han valde mannagrynsgröt och konstaterade att deet är så himla skitgott. På kvällen firades han med glass när en av hans vänner med familj kom på besök. I den stunden kände jag mig lika rik som jag är. Tänk att vi har vänner att bjuda hem spontant en fredag för att ge en kalasfri födelsedag en guldkant.

– Tack, mamma! Det här har varit världens bästa födelsedag, sa han när vi läst kvällsbok.

Också i den stunden. Kände mig lika rik som jag är.

Han tycker jag är snygg och han säger det ofta. Efter att ha varit gifta i sexton år säger han fortfarande nästan alla dagar att han tycker jag är snygg.

Jag kan tycka att det är rätt härligt. Det är ju (väl?) inte så att trettiosjuåringar i regel badar i komplimanger om hur snygga de är och det är ju inte så att jag själv golvas av mina egna looks hela tiden.

Men det härligaste med det är kanske att han nästan alla dagar visar våra barn att han tycker jag är fin. Att de får se att en halvfräsch trebarnsmamma som närmar sig medelåldern kan vara sanslöst snygg i någons ögon, i de allra viktigaste ögonen för just henne. Att de får se att man faktiskt inte måste vara modellsnygg för att vara snygg. Faktiskt faktiskt inte. Så bra grej i en värld som försöker få oss att tro att snygghet kommer i bara en enda förpackning.

Min Fredrik alltså. Så goals. Så goals redan innan goals var en grej.

Det tog länge för henne att somna ikväll, men nu är andningen äntligen tung och långsam. Jag skriver de här orden på min telefon, i fotändan på hennes säng.

Ja, så har det alltså blivit. Här i fotändan sitter en av oss varje kväll. Sällan tar det mer än tio-femton minuter innan hon somnar, men det är klart att man hellre skulle tillbringa också den tiden med en bok eller tv-serie. Om man fick välja.

Men med henne fick vi tydligen inte det. Välja, alltså.

Inget annat av våra barn har någonsin fått den här servicen. Vi tror egentligen inte på att sitta vid sängkanter. Men vi tror ännu mindre på treåringar som aldrig somnar före elva-halv tolv på kvällarna. Det är riktigt svårt, en stund vid en sängkant går ändå att leva med.

Det här kan vi till och med se något mysigt med, tänker jag och låter min hand vandra över hennes mjuka, runda kind. För det här kommer ju inte att vara för evigt. Hon kommer inte för evigt att vilja ha mig så här nära.

Vi kanske rentav saknar just det här någon dag i framtiden. Jag vet något om att ha små barn och ytterst lite om att ha större, men redan nu har jag insett att man i efterhand kan komma att sakna de mest märkliga ting.

Med ålderns rätt är han rätt osynlig här numera, han den mindre mannen i mitt liv. Men idag gör vi ett undantag.

Han och jag har pratat nästan orimligt mycket om hur barn blir till på sista tiden. Det är väl en fråga för vilken intresset kommer och går, numera går det lika stabilt uppåt som covid 19 i vår grannstad. Så det blir mycket fortplantningsrelaterade diskussioner och en av dem kom att handla om preventivmedel.

– Har du och pappa använt sådant? frågade Arvid.

– Jo ibland, svarade jag.

Och den lika otippade som klockrena reaktionen:

– Nice.

Så där enormt imponerat och bekräftande nickande. Ni vet.

När han var kanske fyra eller kanske fem upptäckte han ordet nice när en av de äldre kusinerna använde det. Han var enormt imponerad då också och gjorde så gott han kunde för att följa exemplet.

– Nice, sa kusinen.

Sådär kaxigt och coolt.

– Majs, sa lilla Arvid.

Sådär okaxigt och ocoolt men överljuvligt.

– Det här var helt fruktansvärt, meddelade Hilde med bestämd röst när hon steg ur duschen efter påtvingad hårtvätt.

Arg som ett bi.

– Nu tänker jag flytta till ett dike, fortsatte hon.

Kränkt.

Håret skulle knappast bli renare av att hon bosatte sig i ett dike. Å andra sidan kanske kravnivån på rent hår sjunker kraftigt för dem som bor i just diken.

Å tredje sidan är hon helt fantastisk också när hon är arg. Den som kan sätta ord på sin ilska och besvikelse har kommit så mycket längre än den som inte kan det.

En av mina vänner i Sverige satt i en styrelse och föreslog en gång talko som åtgärd när ett problem rådde och ärmar behövde kavlas upp. De andra i styrelsen blev eld och lågor. Vilket jättebra förslag!

En försiktig röst höjdes efter en stund:

– Det låter ju jättefint, men hur ska tacos kunna fixa det här?

Min kompis påmindes då om att talko är finlandssvenskt, inte svenskt. Och det är väldigt österbottniskt.

Nu behövs ett österbottniskt talko mer än någonsin. Och nej, det kommer inte att räcka med tacos. Nu är Vasa plötsligt coronans huvudstad i Finland och vi måste alla ta vårt ansvar.

Vi kom lätt undan när första vågen härjade, så vi var kanske sämre förberedda på en andra våg. Nu är den här med besked och nu är det allas vårt ansvar att göra allt vi kan för att vågen och svallvågorna ska få så milda konsekvenser som möjligt.

Nu stannar vi hemma, alla vi som kan. Nu undviker vi onödiga folksamlingar. Nu använder vi munskydd.

Nu fixar vi det här.

– Imorgon klockan ett ska jag spela fotboll med Ingrids kompisar, sa Arvid stolt igår,

Yeah right, tänkte jag. Tog för givet att han hade missförstått och/eller övertolkat. Sedan tänkte jag exakt noll gånger till på den saken. Det hände ju så mycket – eller rättare sagt så många – som gjorde allt så härligt.

Idag skjutsade jag Arvid till ett barnkalas och när jag svängde in på gården igen stod de där. Två av Ingrids pojkkompisar. Med fotbollsväskor. Inte ens då kopplade jag.

– Söker ni Ingrid och Linnéa? frågade jag.

– Eh.. Nä… Vi ska spela fotboll med Arvid, sa de.

Då kopplade jag.

Jag känner inte de här pojkarna så bra, men jag känner ju att de är otroligt fina pojkar. Tänk. Att gå på sexan och ställa upp som fotbollssällskap åt en kompis lillebror på tvåan. De är ju supercoola superhjältar i hans bok och det här är onekligen att använda sin superkraft på ett superbra sätt. Jag är imponerad.

Ibland tror jag starkt och mycket på att vi nog ändå går åt ett bättre håll som mänsklighet. Det här var definitivt ett sådant ibland.

(Det är ju svårt till och med för superhjältar att spela fotboll med människor som är på kalas på annat håll, så det blev inte av idag. Det ryktas om ett nytt försök på tisdag.)

Att hela fredagen gå och veta att du samma kväll ska få träffa några av dina bästa vänner och människor är guld. Människor som numera bor alldeles för långt borta och som du saknar alldeles för mycket alldeles för ofta. Guld.

Jag är så glad att de finns kvar även om de nu finns på ett annat sätt. Vi har mycket och många att sakna, men vi har förlorat nästan inget och inga.

Just den här tiden för två år sedan minns jag att vi funderade hela tiden. Ska vi? Ska vi inte? Våga byta ut den vardag och det liv vi kände mot något helt nytt?

Jag är så glad att vi vågade. Så innerligt glad. Samtidigt som jag saknar. Så innerligt mycket.