Han går några meter framför mig. Med sin svarta regntåliga jacka och med reflexbandet som vildar ett kryss på ryggen. Han går med lite otåliga och långa steg och rör effektivt på armarna. Det regnar, ingen idé att dra ut på den här promenaden. Dessutom fryser han. Det är onekligen höst nu. Går inte ens korta stunder att inbilla sig något annat.

Då plötslig drabbar den mig. Den där insikten som drabbar mig ibland.

En dag kommer en av oss att behöva leva vidare utan den andra.

När vi var alldeles nya på att vara varandras drabbade den insikten mig ofta. När Hilde var alldeles ny bodde den insikten på mina skuldror. Så där en tisdag i oktober brukar den vara mig väldigt fjärran, men nu dök den plötsligt upp.

Han är ju min bästa här på jorden. Min hamn. Mitt hem. Allt är bättre och lättare och riktigare och roligare för att han och jag har varandra. Jag tänker nog inte stanna i den där drabbande insikten, inte längre än att den får mig att känna enorm tacksamhet för att vi får ha varandra och vara varandras här och nu. Om femtio år eller tjugo år vet vi inget, inte ens om morgondagen vet vi egentligen något alls. Men här och nu är det vi.

En dag kommer en av oss att behöva leva vidare utan den andra. Men alla andra dagar kommer det inte att vara så. Alla de dagarna får vi ha varandra. Den insikten, ändå. Tack!