Vi är i lekpark. För att vi måste. Barnen äter upp varandra inomhus så vi släpar oss ut. Sitter på bänken i varma vinterkläder och läser varsin bok. Konstaterar att det enda positiva är att det numera är så varmt att det går att sitta stilla och läsa en bok. 

Vi är inte designade för parkliv. 

Samtidigt i samma park leker en liten flicka. Med betoning på liten. Hon är ett knappt år och kan inte gå. Hennes föräldrar är magiska. De hoppar omkring, flyger med den lilla dottern och talar med roliga röster. De leker. Jag tittar på, kan inte låta bli. 

De är definitivt designade för parkliv. Må deras dotter alltid veta att hennes föräldrar är festligare än genomsnittet.

Och jag tittar på Fredrik och mig och känner att vi är tråkiga föräldrar. Men att det är helt okej. Våra barn tjuter sv glädje, vinkar från klätterställningen ibland och vill med jämna mellanrum att vi ska se på när de gör något som de inte trodde att de kunde.

De är designade för oss och vi för dem. Och det räcker så. Det räcker riktigt bra så.

  

Idag känner jag, helt irrationellt, att allt är lite sämre än det var igår. Som om något faktiskt skulle ha förändrats i och med valet. Gårdagen blev ju egentligen bara ett bevis på ett läge som vi redan hade, men ett läge som vi kanske inte ville se och slapp känna till. Ändå känner jag att allt är lite sämre nu. Ibland är det skönast att inte veta.

Jag är på något sätt besviken på så många. Det handlar inte bara om den femtedel som röstade sannfinländskt, även om det ska sägas att besvikelsen nog är störst där. Jag är besviken på alla som har mycket och inte vill ge för att de som har lite ska kunna få. Och jag har försökt se mig själv i spegeln. Vad är jag beredd att göra? Är det bara de som toppar inkomstlistor som ska öppna börsen? Eller har också jag det så bra att jag borde ge mera?

Jo, antagligen. Stryk antagligen, förresten. Det är klart att jag borde ge mera.

Det kostar att leva i ett land där alla ska ha rimliga möjligheter. Men jag tror att det är en kostnad som alla gånger är värd sitt pris. Alternativet känns för hårt, kall, mörkt och skrämmande. Att i första hand gynna de starka känns farligt. De klarar ju sig alltid ändå. De behöver inget samhälle som slåss för dem. De slåss själva.

Samtidigt vet jag förstås att det inte är så enkelt och mitt förtroende är faktiskt allra minst för dem som tycker att det är just enkelt. Jag vet att vi har en ekonomi som behöver hjälp och att vi behöver de starka för att kunna hjälpa ekonomin. Om alla starka väljer att lämna skeppet för att det är för jobbigt att vara stark i Finland har vi stora problem. Jag bara önskar, må vara idealistiskt och naivt, att de starka skulle se sin egen styrka och sedan använda den för att hjälpa dem som det behöver. Att vi starka skulle se vår styrka och hjälpa dem som det behöver. Pippi och Bamse vet att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll. Varför vet vi andra det så sällan?

Frågan är väl i grund och botten hur vi ser på den styrka vi själva har. Är vi starka för att vi förtjänat det och har vi därför alltså rätt att behålla våra rikedomar för oss själva? Eller är vi starka för att vi redan från början fått mera än många andra och har vi därför också en skyldighet att dela med oss till alla dem som fick mindre? Lika mycket avslöjar det väl hur vi ser på de andras svaghet. Om min styrka är självförvållad så är deras svaghet det rimligtvis också. Och just där känns det mycket farligt att vara.

En hurdan värld vill jag ha? Vad är jag beredd att göra?

 

Jag är så glad och tacksam över att vi har många vänner med småbarn. Vänner som lever vardag på samma villkor, som förstår spelreglerna helt och hållet. Som kan träffas i en lekpark också när vädret inte är soligt, som kan fira nyårsafton mellan 10-18 för att det egentligen passar alla inblandade bäst. Vi behöver dem.

 Men lika glad och tacksam är jag över att vi har många vänner utan barn. Vänner som kan komma hem till oss sena kvällar och umgås efter läggdags, ge oss livsviktigt vuxensällskap. Vänner som kan åka hem vid midnatt elle ännu senare. Som ger guldkant åt idolkvällar, melodifestivaler och valvakor. För att inte tala om att de kan ta i där vi själva inte räcker till och lösa vardagspussel som har för få bitar. Vi behöver dem.

Igår firade vi valvaka med fem vänner. Ingen av oss fick in sin kandidat och hela landets resultat lämnade mycket att önska. Men de där fem… De räddade en hel del. Dem hör vi ihop med. Dem vill vi höra ihop med. Dem behöver vi.

När jag kom hem från butiken igår stod en av dem och dammsög hemma hos oss. En annan tömde kassarna med mig. Några till kom med pizzadeg och ingredienser och svängde ihop valvakepizza. Och jag tänkte att de är en vacker bild av det samhälle jag drömmer om. Ett samhälle som präglas av hjälpsamhet och solidaritet. Ett samhälle där dina behov väger lika tungt som mina. Ett samhälle där vi använder vårs resurser för att göra gott för varandra. 

Vi behöver dem. Hela världen behöver dem.

Jag kommer ihåg dagen efter förra gången. För fyra år sedan var den stora skrällen – och den var stor – att sannfinländarna blev tredje störst och en politisk kraft att räkna med och förhålla sig till. 

Jag kommer ihåg hur alla verkade förfasa sig. Min annars så spretiga bekantskapskrets var plötsligt enhälllig. Överens. Hur kunde det gå så här? 

Jag kommer ihåg insikten; jag lever faktiskt i en bubbla. Att alla i min omgivning underkänner ett parti som en femtedel av landets befolkning röstat på talar sitt tydliga språk; vår och min kontakt med den finländska verkligheten är ytterst begränsad. 

Jag kommer ihåg allt. Och det styr mitt val i år i allra högsta grad. 

Att bara 70 % av finländarna röstar övergår mitt förstånd. Vem är de som inte röstar? För inte är det väl du? Att ingen kandidat är en fullträff är aldrig någon ursäkt. Oavsett kandidaternas kvalitet blir 200 ändå valda, vi kan tyvärr inte spara sjuttio platser till ett år då kandidaterna är bättre. Var åtminstone med och håll borta de minst lämpliga alternativen. Det är din plikt, ditt ansvar och din förmån. 

Jag är så valspänd och ivrig. Hur ser rubrikerna ut imorgon? Vad talar vi om dagen efter den här gången?

En av mina husgudar är Tomas Sjödin och jag har en stark känsla av att han väldigt ogärna skulle bli kallad husgud. Bland annat just därför är just han en av mina husgudar.

Må jag bli lite mer som han. Men må jag inte tvingas gå den väg han tvingats gå. Helt orimliga och oförenliga önskemål – jag vet. Men önska får man ju.

Jag läser just nu hans nyaste bok så långsamt jag bara kan. Vill att texterna sjunker in ordentligt, vill att de flyttar in och bosätter sig i min tankevärld. Samtidigt läser jag förstås alldeles för snabbt. För jag vill ju inget annat än läsa just nu.

Så enkelt. Så självklart. Men så klockrent. Och så vansinnigt viktigt att påminnas om:

”Man blir en sämre människa när man jäktar, det går inte att komma ifrån det. Som livskamrat och pappa upptäcker jag alltmer att en av de finaste gåvor jag kan ge till dem jag älskar är att leva så att de inte alltid möter mig trött eller stressad. Att vila är sålunda att älska.”

Och:

”Vi män är experter på att säga att barn är viktiga. Jag vet inte hur många utläggningar och – för den delen – predikningar och tal vid barndop och barnvälsignelser jag hört där budskapet har varit en enda lång och flammande appell om att sätta barnet främst. Men varför är det nästan ingen av oss som går från ord till handling och låter denna insikt påverka vårt yrkesval?

Om man dessutom väger in det kallelestänkandet som finns i den kristna kyrkan, att Gud lägger ned begåvning och längtan i våra liv, så är det ju underligt att inte fler män hör Gud viska förskollärare eller barnskötare. Nej, it-konsult, ingenjör och ekonom tycks vara de ord som kommer ur Guds mun när det är män som tilltalas.

Jag tror inte på det här! Jag tror sanningen är precis så dyster som min hustru säger. Män vill tjäna pengar. Och de i särklass viktigaste jobben i vårt samhälle värderas inte särskilt högt.”

Och en sista. Bara för att jag måste:

”Men jag har också mött deras motsatser. Män och kvinnor som med åren blivit mer och mer fördömande, som alltid måste ställa det ena mot det andra och vars värld har krympt så mycket att den numera ryms i den egna handväskan. De är inte många, men de finns. De må ha rätt i sak, men de lyser inte. Därför blir de inte mycket att följa när mörkret faller. De värmer inte och därför blir de inte mycket att söka sig till när världen känns kall.”

När jag läser Tomas Sjödin blir jag lycklig, utmanad och förd i en riktning som jag vill föras i. Jag tankar sådant jag vill vara fylld av. Det gör mig gott. Men jag blir också lite avundsjuk, det ska erkännas. Jag önskar att hans insikter var mina och att hans ord och formuleringar var mina. Det gör mig också rätt gott, när jag tänker efter. Sunda mått av avundsjuka kan påminna oss om vad vi längtar till. Och jag vet vad jag innerligast längtar till och jag vet att jag oftare vill söka mig till påminnelser om just det.  

Ja, jag är kristen. Men jag gör faktiskt så gott jag kan. Jag vill inte vara den uppenbarligen väldigt mediesexiga bilden av mig själv; fördömande, homofobisk, tråkig, bakåtsträvande och dum i huvudet. Jag försöker vara något helt annat.

Oftast.

För ibland blir jag ärligt talat så trött på att försöka att jag bara vill kasta in handduken. För det är hopplöst och uttröttande att försöka vara bättre när folk ändå envisas med att tro det de vill tro. Varför ska jag vara generös och varm och kärleksfull när så många redan är så övertygade om att jag är småsint och kall och hatisk? Jag börjar liksom inte på noll. Jag börjar på minus. Och ofta får jag inte ens chansen att arbeta mig över till rätt sida av den där linjen. Folk slutade lyssna redan för länge sedan.

Jag vet förstås att jag måste försöka i alla fall. Motvind är inget hinder som räknas. Alternativet finns inte ens. Inte på riktigt. Men jag blir trött och jag blir ledsen. Min vilja att vara något annat blir lite mindre varje gång jag påminns om att folk ändå har sin uppfattning och är ganska ovilliga att ändra på den. Jag försöker göra gott och tänka gott, men i en värld som vill få tro att jag gör och tänker ont.

Om målet är att kristna ska bli mindre fördömande, homofobiska, tråkiga, bakåtsträvande och dumma i huvudet så tror jag att de flesta försök som görs i kommentarsfält och blogginlägg och debattinlägg är riktigt dåliga försök. Men jag undrar ibland om det faktiskt är målet. Eller om målet snarare är att få fortsätta hata och förakta dem som står på andra sidan.

Vi människor blir sällan bättre än någon annan människa förväntar sig att vi ska bli. Det måste vi komma ihåg varje gång vi lägger dåliga stämplar på varandra. Då begränsar vi varandra. Sedan när vill vi det?

Ibland tänker jag tanken; livet skulle vara betydligt lättare om vi bara hade ett barn. Om Ingrid var den enda. En sexårig bokmal som aldrig någonsin kräver underhållning eller utevistelser. Ibland skulle vi spela monopol och shack eller lägga pussel med 200 bitar tillsammans. Oftast skulle vi bara ligga i sängen med varsin bok och existera. Vi skulle laga middag bara de dagar då vi vill och leva på reissumies och havremjölk resten av tiden. Vi skulle sova till tio på veckosluten. Den lediga tiden skulle vara så… ledig. Livet skulle vara betydligt lättare och sådana här kisi-veckor (på grund av kisi-jobbet) skulle slita betydligt mindre. Hälsar hon vars man i skrivande stund jobbar fjärde kvällen i rad. Om vi hade bara ett barn.

Tanken känns inte det minsta förbjuden eller tung eller mörk. För han är helt omöjlig att ångra, han den där som blev vårt andra barn. Inte ens i teorin går det att ångra en människa som Arvid.

Han är ju solen och skrattet. Ett betydligt lättare liv bara bleknar i jämförelse. Syns inte ens, kan egentligen inte ens anas på allvar. 

Är det alltid så? tänker jag. Försiktigt. Att ett barn till alltid kostar men att det aldrig kostar för mycket? Att trötthet, trots och tryck alltid väger lättare än det där andra som inga ord någonsin kan göra rättvisa? 

Eller kan det bli för mycket? Kan de bli för många? Så att tanken på livet med bara ett barn plötsligt känns förbjuden och tung och mörk då man faktiskt (nästan) kan ångra? 

Jag vet inte och vet inte heller om jag vill veta eller ens vågar ta reda på. 

Liv är det absolut största som finns i ett liv. Egentligen alldeles för stort för en människa att välja och välja bort.

  

För tre år sedan hade Ingrid en Mumin-julkalender. Varje morgon öppnade hon en lucka och varje morgon innehöll luckan en ny muminfigur. Tjugotre mumindalsinvånare och ett Muminhus var våra när julafton kom. 

I december räknade jag figurerna. För att se hur många som fanns kvar efter nästan tre år i vårt hem. Svaret var nitton.

Jag berättade förundrat för en vän. Jag kunde inte för mitt liv förstå att nitton figurer fanns kvar. Hon lyssnade, lika förundrat. Hon kunde inte för sitt liv förstå att nitton figurer fanns kvar. 

Det tog en stund innan vi insåg at vi var förundrade av helt olika orsaker. I min värld var det obegripligt att så många som nitton fanns kvar ännu efter tre år. I hennes värld var det obegripligt att fem figurer var spårlöst försvunna. 

– Hur lyckas barn alltid tappa bort saker? sa hon. 

Jag bifogar en bild. För att du ska förstå hur små de här figurerna är. Jämförelseobjekten är en fjärrkontroll till Apple-tv och en (mycket torr) tumme. Du ser ju själv; den där muminska förfadern är ju löjligt liten! Hur KAN han fortfarande finnas kvar? 

   

Min gallupfråga är förstås: i vilket läger står du? I det lägret som förundras över att nitton av tjugofyra finns kvar eller i det lägret som förundras över att fem försvunnit med årens gång? 

– Vad handlar den här boken om?

Det är en av de absolut vanligaste elevfrågorna när en ny bok ska väljas och läsas. Och jag önskar att jag skulle kunna svara. Men jag kan nästan aldrig. Sanningen är att jag oftast inte minns vad boken handlar om när det gått några månader sedan jag läste den. Jag kan inte nämna en enda karaktär vid namn och jag kan inte återge intrigen med tre rafflande meningar. Sedan jag läste just den boken har hundratals nya karaktärer bosatt sig i mitt huvud och tiotals andra handlingar har slukat mig.

Så nej, tyvärr. Jag minns inte vad boken handlar om.

Men jag minns hur den kändes. Jag minns vad den fick mig att tänka på. Jag minns vilka delar av mitt eget liv som jag speglade i boken. Jag minns om det var en bok som fick mig att vilja lägga allt annat på paus för att bara bara bara få läsa eller om det var en bok som jag kämpade mig igenom för att snart få läsa en annan bok.

Det finns ett undantag. Den bok, eller rättare sagt den bokserie, som gjorde mig till läsare. Bokserien om tvillingarna Wakefield. När någon frågar mig vilken bok som är den bästa jag läst så vill jag säga att det är något litterärt mästerverk i Nobelkategori, men sanningen är nog den att jag har tvillingarna-böckerna att tacka för att jag alls läst de där mästerverken i de kategorierna.

Jag minns nästan allt. Elisabeth hade sitt hår uppsatt och Jessica hade sitt utsläppt. En liten smilgrop i kinden var det enda som utseendemässigt skilde enäggstvillingarna från varandra. Enhörningarna skulle varje dag ha något lila på sig. Jessicas bästis hette Lila. Hennes kusin Janet var ordförande för enhörningarna och gick i åttan. Elisabeths bästis hette Amy. Elisabeth var förresten också chefredaktör för sexornas skoltidningen som hette åtminstone något i stil med Vi i Sweet Valley-sexan.

Jag minns att första boken hette Bästa vänner. Andra hette Drömrollen. Tredje hette Spökhuset. Fjärde hette Pop-konserten. Femte hette Mallgrodan. Sjätte minns jag faktiskt inte namnet på, men jag vet att sjätte boken i Sweet Valley high-versionen hette För kärleks skull och att sjuan där hette Älskade syster och var något av det mest gripande jag hört, sett eller läst när jag tolv år. Jag minns pärmbilden på alla de där böckerna. Jag minns pärmfärgen. Oftast minns jag till och med färgen på namnet på titeln.

Nästan alla de pengar som jag tjänade på att spela Birgitta von Trapp på Wasa teater i mitten av 90-talet omvandlades till böcker om tvillingarna Wakefield. Böcker som jag inte ens längre har kvar i min bokhylla. Och ändå böcker som var det bästa tänkbara köpet, böcker som med facit på hand är de bästa böckerna i världen. I min värld. För de tände en låga som fortfarande brinner kvar.

 

Boken till vänster var den allra första bok om tvillingarna som jag läste. Jag fick den av mamma en gång när jag skulle sitta med på ett möte på hennes jobb. Jag tror jag har läst den minst tio gånger.  

Det borde vara förbjudet. Troende och ateister borde inte få hänga i samma kommentarsfält samtidigt. 

Svenska yle berättar igår att måmga finländare ser sig som troende. Och diskussionen är förstås genast igång. Barndop blir tvångsdop. Gud blir jultomten. Den lutherska kyrkan urvattnad och frikyrkorna mera kristna. Evolutionen blir en tro och de som talar för dem blir ”så kallade” vetenskapsmän. Ännu har ateister inte blivit omoraliska, men om vi får tro ett par av dem är det bara en tidsfråga. 

Viljan att framstå som påläst och smart och vass växer. På båda planhalvorna. Viljan att framstå som ödmjuk och kärleksfull och vidsynt bara dör. På båda planhalvorna. 

Runt alla kaffebord på alla arbetsplatser sitter ateister och trornde. Utan att ha ihjäl varandra. Utan det där trängande behovet av att dumförklara och triumfera. För där sitter de med ett trängande behov av att hitta varandra, samarbeta och komma överens. I verkligheten kan vi leva nära varandra, respektera varandra och tycka om varandra. Också om och när vi tycker helt olika. Men många av oss verkar förlora den förmågan när vi loggar in. 

Då ser vi plötsligt varandra som åsikter. Och då förminskar vi varandra. Det är farligt att tro att vi vet vem någon är bara för att vi vet vad hen tror eller inte tror på. Det är farligt att tro att en människa bara är hennes tro eller hennes brist på tro. 

Hur ska vi komma ihåg att andra människor är lika mycket människor i kommentarsfälten som de är runt kaffeborden? Hur ska vi komma ihåg att vi själva också är eller åtminstone borde vara det? Med samma ärliga och livsviktiga vilja till respekt och möten?