Jag läste i juli. Mindre än jag brukar. Men jag läste. Det bästa jag läste i juli? Det här:

Mer än en kvinna av Caitlin Moran. Jag tycker så mycket om Moran. Tycker hon är så fräsch. Tycker om hur hon skildrar krocken mellan idealistisk ungdom och krass medelålder. Och jag gråter och får gåshud när hon skriver om maktlösheten när ett eget barn mår riktigt illa.

Den lyckligaste mannen på jorden av Eddie Jaku. Underrubriken säger allt om den här tunga boken som innehåller så ofantligt mycket hopp. En förintelseöverlevare berättar om varför kärlek och hopp är starkare än hat.

Maria En kvinnlig komikers dagbok av Mia Skäringer. Jag har läst och tyckt om allt som Mia Skäringer skrivit. Den här boken är inget undantag.

Röda rummet av Kaj Korkea-aho. Jag är inte objektiv. Jag tycker för mycket om Kaj för att kunna vara det. Men den här boken är nog en av årets största läsupplevelser, en som blir bra. Hur KAN han skriva så bra? Jag fattar inte. Men gillar.

Gips av Anna Woltz. En barnbok som landade helt rätt i mig. Rolig, hoppfull, svår, smart, underbar. Perfekt för en 12-åring, tror jag. Perfekt för mig.

Jag har jobbat tre veckor redan, men först igår tog sommarlovet verkligen slut när min systerdotter tog båten hem till Sverige. De senaste veckorna har vi varit fler än vanligt här hemma hela tiden och trots att det onekligen har blivit lite för trångt i kalendern – att rymma både jobbliv och semesterliv kräver sitt – har det aldrig varit för trångt här hemma. Min syster och hennes familj tar liksom inte plats. De ger plats. Plats för samhörighet, spontanitet, samtal och skratt. De ryms alltid här. Alltid.

Att skicka hem dem i år var att dra av plåstret låååångsamt. De första for för en vecka sedan, resten i torsdags och den sista igår. Och när hon for tog hon liksom sommarlovet med sig.

När vi kom hem efter att ha skjutsat vår Edith till hamnen konstaterade Hilde:

– Jag saknar Edith lite redan nu.

Jag kan så relatera.

Jag är så glad att vi fick ha dem hos oss en tid också i år trots att läget var som det var. Så glad att de orkade med test och karantän, så glad att de tyckte det var värt det. Så glad att de finns i vårt liv så intensivt ibland eftersom de alldeles för sällan gör det. Så glad för den syster som är min och den familj som är hennes.

Ikväll får min tonårsförsamling Pedersöre en ny kyrkoherde. Den församling där min barnatro hittade en form som blev min egen. Den församling där jag gifte mig.

Jag både tror och hoppas att Pedersöre ikväll får sin första kvinnliga kyrkoherde. Inte för att det i sig är ett självändamål – även om man både kan och får tycka det – utan för att att Pedersöre i så fall får en sällsynt klok och sympatisk kyrkoherde som lyckas ha både ett skarpt intellekt och ett mjukt hjärta. Den kombon är inte för vanlig. Den kombon är närmast oslagbar.

Det har talats mycket om det här valet. Om kyrkan skulle ordna kisastudio är det ikväll det skulle ordnas. Det är onekligen ett spännande och intressant val, men jag tror det finns väldigt lite att vinna på att förstora den polarisering som valet sägs vara ett tecken på. Det är sällan så enkelt och så svartvitt. Bakom alla åsikter och i alla grupper finns väldigt olika människor och i alla grupper finns just… människor. Jag är dessutom helt övertygad om att Mia kommer att kunna vara hela församlingens herde. Om hon bara får vara det.

I två dagar har jag fått vara i en skola. För första gången sedan coronan kom har mitt nuvarande jobb fört mig på skolbesök IRL. Jag har fått träffa elever på riktigt, jag har fått hänga i lärarrum, jag har fått ströva i korridorer, jag har fått äta skollunch. Jag har fått träffa elever – sa jag det?

Det gjorde mig så gott. Och det gjorde mig så ont.

– Saknar du att ha egna elever? frågade vännen som jag drack fredagskaffe med idag. Vännen som förstår precis, för hon är också lärare och dessutom lärare på ganska samma sätt som jag.

Om jag saknar? Så mycket att jag grät en gång igår och en gång idag. Jag hade världens bästa jobb i tio år och jag visste det varje dag.

Trots det tror jag att det har gjort och gör mig väldigt gott att göra något helt annat ett tag. Jag får lära mig en massa nytt, jag får växa och utvecklas. Jag får nya och större och flera perspektiv. Jag får göra väldigt mycket väldigt roligt.

Jag tror att jag väljer att jobba som lärare igen om ett år och jag tror det kommer att kännas stort och fint att få välja det igen. Då vet jag att jag inte blev kvar av slentrian eller trygghet eller gamla drömmar. Jag blev inte kvar, jag valde det igen.

Jag hoppas jag får välja att jobba som lärare igen om ett år.

– Sådana där ord tycker jag om, säger Hilde.

– Hurdana ord? frågar jag.

– När du säger att du älskar mig.

– Hur känns det då?

– Det pirrar i mitt hjärta.

Fotade av syster/moster Matilda. Vi har det så bra när vi får vara med henne.

För sex år sedan började den här ljuvliga människan skolan. Det var tjugofem grader varmt. Hon klädde sig själv – som vanligt – och valde första skoldagen till ära nättopp, pälsväst och more is more med smycken. Jag hade definitivt valt något helt annat men jag var inte orolig någonstans. Hon var så ofantligt trygg i sig själv när hon var sju.

Imorgon börjar den här ljuvliga människan högstadiet. Nästan ingen är lika trygg i sig själv när hon är tretton som när hon är sju, men jag är faktiskt inte orolig nu heller. Hon är smart, målmedveten, rolig och godhjärtad. Hon har fortfarande i grunden samma skinn på näsan som när hon hängde ugglan runt halsen och gick till ettan.

Ikväll tänker jag på alla dem vars skinn på näsan har tunnats ut eller helt skrapats bort av andras hårdhet och kyla. Jag tänker på dem som återvänder till ett jordiskt helvete när de återvänder till sina skolkorridorer. Jag tänker på dem som alltid är lite utanför, lite på nåder och på någon slags social reservlista där ingen människa egentligen hör hemma. Må alla de bli sedda och burna. Må coronatrötta lärare också nu orka med det absolut viktigaste av allt: att se och bära de barn och unga som finns i deras klassrum.

Allt annat går att fixa och reparera senare. Allt.

För sex år sedan började den här ljuvliga människan skolan. Det var tjugofem grader varmt. Hon klädde sig själv – som vanligt – och valde första skoldagen till ära nättopp, pälsväst och more is more med smycken. Jag hade definitivt valt något helt annat men jag var inte orolig någonstans. Hon var så ofantligt trygg i sig själv när hon var sju.

Imorgon börjar den här ljuvliga människan högstadiet. Nästan ingen är lika trygg i sig själv när hon är tretton som när hon är sju, men jag är faktiskt inte orolig nu heller. Hon är smart, målmedveten, rolig och godhjärtad. Hon har fortfarande samma skinn på näsan som när hängde ugglan runt halsen och gick till ettan.

Ikväll tänker jag på alla dem vars skinn på näsan har tunnats ut eller helt skrapats bort av andras hårdhet och kyla. Jag tänker på dem som återvänder till ett jordiskt helvete när de återvänder till sina skolkorridorer. Jag tänker på dem som alltid är lite utanför, lite på nåder och på någon slags social reservlista där ingen människa egentligen hör hemma. Må alla de bli sedda och burna. Må coronatrötta lärare också nu orka med det absolut viktigaste av allt: att se och bära de barn och unga som finns i deras klassrum.

Allt annat går att fixa och reparera senare. Allt.

Och så kom några sommardagar när vi var många. Vi vanliga fem. Min syster och hennes familj. Så fem till. Och deras hund. Min bästis och hennes familj. Så fem till. Och deras hund. Och min svågers goda vän och hans dotter. Det stod både en husvagn och en husbil på vår gård en av nätterna. Och det somnade sju barn på rad på madrasser i vardagsrummet. De läste sig till sömns, somnade en efter en i den där sommarkvällen som är mörkare än för några veckor sedan men fortfarande ljus.

De kommer att minnas det här. De kommer att tänka att det var sådant här vi gjorde ibland när de var barn. Och det kommer att vara sant. Jag är så tacksam för att jag kan ge dem det. Tillhörighet och gemenskap. Människor som alltid har funnits där. Som vet vem de är. Som älskar dem. Storheten i det.

Jag är nog aldrig lika lycklig som när vi är många.

Idag är det exakt sjutton år sedan jag sa mitt livs mest avgörande ja och han sa sitt. Vi hoppades på så mycket den dagen och vi har faktiskt fått ännu mer.

Vårt sjuttonde år har inte varit vårt lättaste eller vackraste eller bästa. Det är helt okej. Det är ju orimligt att förvänta sig eller ens hoppas på att varje år ska toppa det föregående. Men också vårt sjuttonde år har gjort oss starkare och inte en enda dag har jag längtat bort från honom.

Fredrik, du är och förblir min absolut viktigaste människa. De barn som just nu tar så enormt mycket plats i vårt liv är trots allt till låns, varandra hoppas jag att vi får ha för alltid. Att välja dig var mitt livs i särklass bästa val. Det valet gör jag om när som helst.

Jag älskar dig. Jag älskar oss.

Dagsfärsk selfie. Fredrik har firat vår bröllopsdag med att hålla tre olika vigslar. Jag har firat med att hålla ställningarna hemma. Sedan åt vi bröllopsdagsmiddag från Mc Donalds med våra barn, en bästis till ett av barnen och min systers hund. Glamourösare än så blev det inte i år.

Backen här, hej.

Arvid sa ju igår att jag var en bra back. Och han verkade uppriktigt imponerad av att jag två gånger lyckades få bollen av en riktigt stark barnspelare, men… På väg hem från matchen sa han så här till Fredrik:

– Tänk att jag släppte in straffar av de två sämsta spelarna i vuxenlaget!

Eftersom jag gjorde mål på min straff känner jag mig onekligen lite utpekad. En av vuxenlagets sämsta spelare.

Jag somnar nog lyckligt i natt också, men jag somnar också ödmjukt.