Varje sommar får vi till minst en ordentlig vuxna-mot-barn-match i fotboll. Det blir roligare för varje gång. Idag var vi sex vuxna och sex barn på plan. Plus ett barn som coach och ett barn som domare. Och Hilde. Barnen blir bättre för varje år. Vi vuxna blir inte nödvändigtvis det.

Årets match var förkrossande jämn och avgjordes till sist på straffar. Och till barnens fördel. Jag borde kanske sörja, men resultatet är inget och stämningen allt.

Dessutom fick jag en kommentar av en motspelare som jag lever länge på.

– Du är ju en bra back, du mamma, sa Arvid.

Det är jag inte. Men jag tvivlar på att han någonsin har sagt något finare till mig och somnar oförskämt lycklig i natt.

– Mamma, varför hatar du mig ibland?

Jag blir onekligen lite ställd av frågan. En del märkligt kan jag ha sagt i svagare stunder som förälder, men absolut ingenting som på något sätt går att tolka som hat.

Jag svarar ungefär det och ber om något slags förtydligande. Och får ett.

– När du säger att jag inte får en doktorsväska känns det som om du hatar mig.

Det är inte rimligt. Hilde har dessutom fått fyra (!) doktorsväskor inom det senaste året. Att bli förnekad en femte kan ju inte på något sätt likställas med hat.

Men känslor är ju inte alltid rimliga. Och en rätt skonad själ kanske kan uppleva också ett mycket rimligt nej som något slags hat.

Vi pratade lite om det här med doktorsväskor och ännu mindre om det här med hat. Mest pratade vi om det här med kärlek. Jag sa att jag har älskat henne varje sekund sedan hon kom till jorden – och redan innan – och att jag tänker fortsätta med det.

Och då log hon lite.

Rimligt.

Idag nådde min skönhet eller Hildes generositet nya höjder.

– Mamma, du är så vacker att jag inte kan låta bli dig! utbrast hon.

Idag nådde också hennes distans till mig nya höjder.

– Godnatt, Audas-Kass! ropade hon och gick till tandborstning med sin far.

Hon är rolig alla dagar. Också denna dag när hon inledde sitt sista år på dagis. Svindlande tanke.

Jag och Fredrik har alltid velat ha ett öppet hem. Ett hem med öppna dörrar som finns till också för andra än oss själva.

Ofta har vi lyckats. Inte alltid, men ofta. Därför är jag faktiskt mest bara tacksam när det ligger sju par skor i hallen när jag kommer hem eller när det står åtta glas på diskbänken trots att de hellre kunde stå i diskmaskinen.

Vårt hems öppenhet togs till nya höjder idag när jag såg att jag hade ett missat samtal från en av mina bästisar. När jag ringde upp henne trodde jag att vi skulle komma överens om när hon och hennes familj kan komma på besök. Men nej. Det visade sig att hon och min syster redan hade bestämt när de kommer och nu bara meddelade oss vilka dagar det blir. Tio personer och två hundar. Visserligen också en husvagn. Men ändå. Ni fattar.

Sällan har jag tyckt lika mycket om vårt hem som i just den stunden. Att älskade människor inte frågar utan bara vet att de alltid är välkomna hit och hör hemma här.

Vi må ha osorterad tvätt i fåtöljen i tv-rummet. Igen. Trots det som hände förra veckan – det får förresten bli ett skilt inlägg typ imorgon. Men vi har ett hem där det ofta finns människor. Jag skulle aldrig byta.

Jag behövde en keps. Som lite solkänslig idrottsförälder är det en lika obligatorisk sak som att sälja wc-papper. Eller tvål.

Så jag sa åt familjen att jag köper en keps. Hilde gillade.

– Mamma, du kommer att vara så snygg i keps! Du kommer att vara så cool i lippis!

Sådan är hon, nämligen.

– Mamma, du ser helt fantastisk ut, säger hon typ varannan dag när jag klätt på mig.

Eller:

– Varför är du sådär jättefin idag?

Och det är inte bara vi i familjen som får ta del av hennes generösa blick.

– Valter, du är så snygg i den där tröjan, sa Hilde häromdagen när Arvids kompis var på besök.

Bland allt annat underbart du är när du är fyra och ett halvt så är du generös. Du ser skönhet överallt och berättar att du ser.

Alla borde få ha en Hild i sitt liv. Alla borde få ha någon i sitt liv som ser en som Hilde ser en.

Vi skriver 29 juli och 26 grader när Hilde inleder skidsäsongen.

Nåja. Jag hann ju avsluta semestern innan hon tog på sig skidorna. Alltid något.

Det här fixade hon (förstås) helt själv. Det finns på riktigt nästan ingenting hon inte kan om hon verkligen vill det.

Det kan vara utmattande, irriterande och provocerande. Det är alltid alltid alltid stökigt och råddigt. Men det är aldrig någonsin tråkigt att leva med Hilde.

Hilde är ett barn av sin tid och tar sig ibland en pratstund med Siri i Fredriks ipad. Det är ofta roligt. Ikväll till exempel.

– Godkväll, Siri! Ska du bort ikväll? Jag kommer att sakna dig jättemycket om du far bort.

Siri är en artificiell intelligens av sin tid och förstår inte alltid vad vår fyraåring säger. Så hon hade liksom inte riktigt koll på hur hon skulle svara på Hildes fråga. Sa istället något allmänt om att hon tyvärr inte kan hjälpa med det.

– Det är okej, Siri. Tack i alla fall! avslutade Hilde samtalet.

Det är på många sätt en spännande tid vi lever i.

Att vara mamma till Hilde Nora Birgitta är många olika saker. En av dem? Packåsna.

När hon ska med på storasyskonens tävlingar eller matcher försöker vi bädda för en trevlig eller åtminstone uthärdlig upplevelse genom att låta henne packa med lite leksaker.

Länge handlade det om några små plastfigurer packade i en liten ryggsäck. Idag handlade det om det här:

Men inte ens det här räcker alla gånger. En enormt stor nåd i vårt liv just nu är att en av Arvids bästa kompisar har en lillasyster som är en av Hildes bästa kompisar och som ofta brukar släpas med till exakt samma tävlingar och matcher. Nåd nåd nåd.

Jag kan tänka mig att det finns andra föräldrar som dömer när de ser åsnan komma släpande. Till dem säger jag som Dr Phil brukar säga: Do you want to be right or do you want to be happy?

Happy, Phil. Alltid happy, Phil.

När Hilde blir stor vill hon bli läsambassadör. Älskar det. Tänker att det nog är (för) få barns drömyrke. Men hennes är det.

Fredriks jobb är lite mer diffust för henne. Och vi insåg häromdagen att hon bara nästan fått det rätt.

– Pappa är kyrkohet, konstaterade hon.

Förvisso, tänker jag. Men knappast en titel han förser visitkort med i framtiden.

Han är kanske allra minst i sitt lag. Och han ser aldrig mindre ut än när han står i mål. Men där älskar han att stå.

Mitt modershjärta älskar inte när han står där. Men han har aldrig frågat och det är väl precis som det ska.

Jag förstår inte vad han är gjord av. Jag skulle aldrig ställa mig i mål. Aldrig.

Nu på cup har han fått vakta mål några matcher. Efter första matchen var han lite missnöjd. Det kom för få skott som han måste kasta sig för att kunna rädda. Mitt modershjärta höll inte med. Men han hade ju inte frågat det heller.

Men efter dagens sista match var han en sol. Nu fick han rädda och jobba. Och fick till och med fair play-kort för sin insats.

Kanske var han till och med några centimeter längre än han var på morgonen.

Han är inte alls som jag. Där jag var ängslig och osäker är han självklar och orädd. Han lär mig nya saker hela tiden. Jag älskar att få höra ihop med honom.