Jag och Fredrik har alltid velat ha ett öppet hem. Ett hem med öppna dörrar som finns till också för andra än oss själva.

Ofta har vi lyckats. Inte alltid, men ofta. Därför är jag faktiskt mest bara tacksam när det ligger sju par skor i hallen när jag kommer hem eller när det står åtta glas på diskbänken trots att de hellre kunde stå i diskmaskinen.

Vårt hems öppenhet togs till nya höjder idag när jag såg att jag hade ett missat samtal från en av mina bästisar. När jag ringde upp henne trodde jag att vi skulle komma överens om när hon och hennes familj kan komma på besök. Men nej. Det visade sig att hon och min syster redan hade bestämt när de kommer och nu bara meddelade oss vilka dagar det blir. Tio personer och två hundar. Visserligen också en husvagn. Men ändå. Ni fattar.

Sällan har jag tyckt lika mycket om vårt hem som i just den stunden. Att älskade människor inte frågar utan bara vet att de alltid är välkomna hit och hör hemma här.

Vi må ha osorterad tvätt i fåtöljen i tv-rummet. Igen. Trots det som hände förra veckan – det får förresten bli ett skilt inlägg typ imorgon. Men vi har ett hem där det ofta finns människor. Jag skulle aldrig byta.