Hilde fortsätter se det stora i det lilla.
– Mamma, jag har drömt om att vi ska dricka te och läsa böcker tillsammans.
Vem skulle kunna motstå? Om det är drömmen, liksom?
Så vi dricker te och läser böcker. Vi bjuder med Ingrid som också hänger på. Stämningen är på topp. Minst.
– Det här är världens bästa bok, säger Hilde lyriskt.
Nåja. Totte och Malin. Men ändå. Så bra stund.
– Det här är det mysigaste partyt! ropar Hilde.
Jag vill bli mer som Hilde när jag blir stor. Tänker jag.
Och inser i nästa sekund att jag redan är lite som Hilde. Det är väl delvis därför hon är som hon är. När jag är grundglad och i balans kan jag genuint tycka att Totte och Malin är världens bästa bok och att drömmen är te och bok och gemenskap.
Inte är det synd om en människa som kan tycka det.
Nästan för lycklig 
Ditt namn på bloggen visar ju verkligen att du är en Hilde, i stort format. Och det kan ju göra vem som helst…nästan för lycklig;) Jag är också åt det hållet, bra på att glädja mig åt det lilla i det stora. Som att på och lägga mig tidigt, läsa en bok, dricka te, och veta att alla i min familj är tryggt hemma. Det räcker. Det räcker och blir över, för att ha dem man älskar i sin närhet är livets största och vackraste.