Jag lunchade med en vän idag. Senast vi träffades delade jag lite smärta ur mitt eget liv med henne och idag, när hon satt och samlade lunch på gaffeln sa hon plötsligt:

– Hoppas du inte tyckte att jag var okänslig och kall när du berättade om det.

– Nej, förstås inte, sa jag helt uppriktigt.

– Det är bara det att… så många har det svårt nu. Många kan inte få barn. Andra får sjuka barn. En del har vårdnadstvister på gång. Det känns som om det är först nu problemen börjar bli riktiga.

Jag förstår vad hon menar. Mot många av oss är livet relativt skonsamt ganska länge. Det mesta rullar på utan någon större dramatik. Och varje sådan dag är en gåva. Men senast nu, när jag och min vän båda är närmare trettio än tjugo, inser vi att för varken oss eller någon annan vi känner har allt blivit som man tänkte och hoppades. Förstås hade både hon och jag problem redan när vi pratade om livet för tio år sedan, men problemen är annorlunda nu. Och det är jag glad för. Jag är glad att jag skonades så länge. Och jag är glad att livet händer nu.

Ibland krävs det lite svärta i livet för att man verkligen ska kunna njuta av det vita och lära sig uppskatta också det gråa.

Jag läser inte längre Kallifatides. Inte för att jag tröttnade utan för att boken tog slut. De sista 80 sidorna läste jag idag på en bänk utanför kassorna vid Stockmanns deli. Jag tyckte nog på många sätt om, samtidigt kunde jag nästan höra hur de flesta av mina elever skulle recensera den med bland annat orden ”det händer ingenting”. För en hel del unga läsare verkar en bra bok alltid vara detsamma som en händelserik bok. Och tvärtom.

När jag går fram till cafédisken för att beställa kakao och sött bakverk hör jag hur en av de anställda talar högt i köket bakom.
– Hej, Jasmin. Det kommer en kund, ropar hon vid disken mot köket.
– Okej, måste jag komma? ropar Jasmin tillbaka.
– Nä, men du kan ju tänka lite på vad du säger. Kunden hör allt!
Jasmin tystnar.
– Vad får det lov att vara?

Jag inser att jag rodnar mera intensivt än på länge när jag gör min beställning. Pinsamt på så många sätt och nivåer. Eller är det bara jag?

Ibland kan jag bara älska att en människa är politiskt inkorrekt. Oavsett om jag håller med eller inte känns det ibland så fräscht att någon säger det där som några eller rentav många andra också tänker men vet att man inte brukar och borde säga om man vill anses vara en intelligent och tolerant människa som lever på 2000-talet.

Jag läser Vänner och älskare av Theodor Kallifatides och slits mellan två olika rop på hjälp så här efter en dryg fjärdedel av boken;

1. Hjälp, vilket språk den mannen har. Att han dessutom egentligen är grek och kom till Sverige först som vuxen på 60-talet gör det hela ännu mera fantastiskt.

2. Hjälp, någon gång kommer jag eller Fredrik antagligen att förlora den andra. Det finns inget fantastiskt alls med det.

Redan när jag for hemifrån strax före (eller var det efter?) åtta insåg jag att gummistövlarna och regnjackan skulle få mig att känna mig dum innan dagen var slut. Exakt hur dum insåg jag först när jag mötte en människa i t-skjorta på vägen hem och ville sitta en stund och läsa utomhus före jag gick in.

Det har på inget sätt varit synd om mig hittills idag. Frukost på Fazers med syster E var gott för alla mina sinnen.

Jag har haft ett väldigt ambivalent förhållande till mina dagar utan man och barn. Å ena sidan är det ju så fruktansvärt skönt att utöver jobbet faktiskt få göra precis vad man själv vill. Å andra sidan är det ju tomt då de bästa man vet och har inte finns hos en. Och när jag på morgonen hörde Ingrid förkunna för sin far att hon kommer att sakna mamma kändes det bara dåligt. Men när jag nu får bilder som de här inser jag att hon har det väldigt bra på sin höstsemester.

Det sista Fredrik säger före han lämnar mig ensam hemma några dagar är inte att han älskar mig, att jag är det bästa som hänt honom eller att han kommer att sakna mig till döds varje kväll. Nej, det sista han säger är att jag måste komma ihåg att föra ut bioroskisen.

Däremot glömde han att säga att jag ska äta näringsriktig mat och hålla mig undan socker och snabba kolhydrater så jag har ätit hemskt många vetebullar till lunch idag. Och pepsi.

Och så säger Runar Eldebo så här:

”Jag blir mer och mer fascinerad av personen Jesus och de berättelser jag läser av och om honom i evangelierna. Det är mycket av det kristna paketet som känns mig mer och mer främmande ju längre jag lever och det finns handlingar i kristenhetens namn som jag varken vill eller kan försvara. Jag har mindre och mindre behov av att förklara kristenheten. Men personen Jesus fascinerar mig.”

Och jag känner mig lite ledsen för att det inte var jag som sa det först.

För bara några år sedan valde jag Gud framom Jesus nittionio gånger av hundra. För att han var mera flummig och mindre stötande. Lättare att gömma. Lättare att samsas kring. I dag väljer jag Jesus. För att han är så mycket mera konkret och därför faktiskt kan ge någon slags riktning. För att han är så sjukt fräsch ännu idag även om han börjar ha några år på nacken. För att han är så utmanande och obekväm och jobbig och genomunderbar. För att jag vill gå i hans fotspår eftersom inga andra fotspår känns ens närapå lika vettiga att följa. Ungefär därför väljer jag honom.