Så är jag här då. Med hårfärg i håret. Sex minuter till. Och jag hoppas på en av följande utgångar av detta experiment:

1. Att resultatet blir så bra att jag inser att det omöjligt kan bli bättre. Ens med lugg.

2. Att resultatet blir så hemskt att jag inser att plötsliga infall på bekostnad av håret sällan, för att inte säga aldrig, är värt det.

Och ja. Den här bilden hör till kategorin saker jag bjuder på för att hållas ödmjuk.

Och ja. Det är en bioroskispåse jag klippt sönder och skyddar axlarna med. Jag har ingen frisörsalongsutrustning och är för bra på att rensa för att ha skåpen fulla av trasiga t-shirts och handdukar.

Eller var det bara det att jag en gång i tiden lovade mig själv att aldrig aldrig aldrig någonsin mera färga håret hemma?

I dag firar jag fyra år som moster. Min älskade systerdotter Edith har födelsedag. Hipp hurra för en helt underbar liten levnadsglad flicka! Som jag tycker om den varelsen.

Jag ska färga håret ikväll. För att förhoppningsvis komma över det här med pannluggen. Ni var ju inte direkt odelat positiva till det.

Det var bara tokar och dårar

som lyssnade på dig först.

Det var slavar och skökor och ogärningsmän

men då var ditt rike störst.

ur Nils Ferlins dikt Innan ditt rike blev kartlagt.

Jag vet inte om tanken tröstar eller skrämmer mig mer. Och det skrämmer mig. Vilket i sin tur tröstar mig.

Oj nej. Hemska tider. Det händer igen. Det smyger sig på. Det brukar ju bli så här. Ungefär i slutet av september. Ungefär inför den årliga kaul-resan till London. Plötsligt slår tanken mig. Jag vill ha pannlugg. Och sedan kan jag inte släppa den.

Jag försöker aktivt motarbeta tanken. Här är mina taktiker.

1. Jag matar mitt synsinne med bilder som den här:

Och egentligen behövs ingen vidare förklaring men jag säger det ändå (ifall det finns någon som tror att självlockar är charmiga trots att vi numera lever i plattängernas ljuva tidevarv): kombinationen pannlugg och självlockigt borde vara förbjuden med minst fängelsevistelse som straff.

2. Jag läser blogginlägg som det här.

Och ändå. Tanken kvarstår. Jag vill fortfarande ha pannlugg.

För det kan ju hända att det just den här gången blir som den där enda gången då det blev ganska bra och livet faktiskt kändes möjligt också efter luggens inträde i mitt liv. Just den här gången blir det kanske till och med ännu bättre än den gången. Just den här gången kanske jag och luggen kan förstå varandra. Samarbeta. Göra vardagen lite roligare och min spegelbild lite trevligare.

Hjälp. Fort. Säg något.

Mot bättre vetande gjorde vi Ikea idag. En lördag. Med regn. Men livet är inte alltid rättvist och när vi anlände vid halv tio var det lugnt som bara vad. Vi åt frukost och tänkte på att vi kanske aldrig någonsin har fått så mycket för två euro.

Sedan köpte vi en säng åt Ingrid. Efter att hon tillbringat drygt tre år i spjälsäng och drygt tre veckor på madrass på golvet kände vi att det var dags för en säng som rymmer en människa som använder uttryck som ”i förregår” och ”flugsvamp” på (ofta) rätt sätt.

Vi avslutade med hot dogs och sedan åkte vi hemåt. Och där tog det roliga plötsligt en obarmhärtigt lång paus. Vi avskyr verkligen att skruva möbler. Livslusten rinner ur oss båda två bara vi ser paketen med träbitar och skruvar och hånfulla bruksanvisningar. Och eftersom vår reaktion är stå stark så måste vi få det gjort genast. Och det gick som vanligt även om det kostade mycket irritation och frustration. Samt någon enstaka byggmiss. Mest av allt kostade det tid som vi väldigt mycket hellre hade ägnat åt att läsa, surfa, vila. Eller vistas utomhus i regnet. Eller lära oss något nytt om kloaksystem i Pakistan. Eller rensa silen i duschen.

Så nu måste Ingrid ha den här sängen tills hon blir konfirmerad. Om hon som trettonåring kommer och påstår att får är fåniga så säger jag att fåniga sängar kan vara karaktärsdanande. Och om hon säger att hon inte har kunnat ligga raklång i den sedan hon var sex säger jag att väldigt få människor faktiskt sover raklånga.

Det kan hända att jag gjorde dagens största och bästa och mest minnesvärda prestation redan före åtta på morgonen när jag kammade hem brutalt många poäng i bejeweled 2. Jag har gärna fel. Men jag tror i ärlighetens namn inte att det blir bättre än så idag.

För tillfället bryter jag mot en av mina inofficiella livsregler och läser en roman som inte riktigt förtjänar min tid. Huvudpersonen har just gått i taket för att hennes knappa pojkvän erbjudit henne silikonbröst i spontanpresent. Så här kan det gå om man väljer en bok bara för att omslaget var fint och boksidorna rosa i kanterna.

Jag har ingen aning om vad som kommer att hända med mitt liv. Jag har inte ens någon aning om vad jag vill med mitt liv. När jag var tjugo år (vilket inte var riktigt så länge sedan som det låter när man säger sådana saker med myndig stämma) hade jag ganska klara mål med mitt liv. Lite sådär som Blondinbella och andra driftiga människor. Men någonstans mellan tjugo och tjugoåtta har jag tappat bort dem och jag kan inte för mitt liv komma ihåg eller komma på vad jag vill.

Var vill du vara om tio år? För några år sedan älskade jag sådana frågor. Nu blir jag bara ödmjuk. På gränsen till patetisk och sorglig. För jag har faktiskt ingen aning alls.

Amanda 38 år. Ja, jag vet inte.

Hon kanske bor i Helsingfors. Men kanske i Österbotten. Eller Sverige. Eller så kanske hon kommer över sin ovilja att bosätta sig i främmande länder och bor i England eller Spanien eller Sudan. Hon kanske fortfarande jobbar som lärare och fortfarande älskar det. Eller som journalist, vilket hon ju var säker på att var det enda rätta för henne så sent som för tre år sedan. Eller så har hon utbildat sig till något helt annat. Hon kanske har ett barn. Eller två barn. Eller fem barn.

Att inte veta vad man vill eller vart man är på väg är på inget sätt en livskris. Men ibland skulle det vara roligt att ha någon slags riktlinje att gå efter när man fattar beslut gällande relativt stora saker.

Å andra sidan är det väl ingen av oss som alltid haft det där klart för sig. Nästan ingen människa med år på nacken och livserfarenhet i ryggsäcken kan väl titta på sin livssituation och känna att allt blev precis som hon trodde när hon målade upp sina mål. Knappt torr bakom öronen.

Förra helgen fick jag återse sommarens konfirmander, ni vet de där som jag blev nästan orimligt förälskad i på lägret i juli. Nu var det mörkare och kallare och regnigare men samtidigt bara ljuvligt. Allt annat är liksom omöjligt när man får ha dem omkring sig.