Det här är en bra dag. Jag har redan avverkat arbetsdagen och alla plikter så nu är det lunchdejt med den bästa av de bästa.

Imorgon fyller vårt yngsta fadderbarn ett år. Älskade Emanuel. Tänk att du finns! Med tacksamhet och glädje minns jag hans dop förra hösten, det dop som begåvade Maria Hedengren fotogragerade.

När jag var 29 år, 1 månad och 16 dagar kom dagen då någon bad mig om ett recept.

Så jag tog ett fotografi på en tredjedels sida ur läroboken i huslig ekonomi och sände det vidare.

Jag tog på mig min maxiklänning samt mina bekännelseörhängen och låtsades att mitt hår inte var smutsigt som synden och gick på överraskningsfest. Våra goda vänner, församlingens tidigare ungdomsledare, ska åka till England för ett år. Så vi samlades och firade och tackade och sörjde och önskade allt gott. Och jag grät. Förstås. Jag är värdelös på att ta farväl.

Vi har knappt hämtat oss efter incidenten med nyckelpigan och redan googlar jag fraser som hur ta hand om snigel. Och får förvånansvärt bra tips. Vet någon om livslängden lär vara längre eller kortare än för nyckelpigan?

Idag ser jag ut såhär:

Jag har igen en klänning som aldrig skulle fyngera utan heltäckande leggings. Ser man att den är prickig?

Och medan jag väntar på att maten ska bli klar (älska mat som lagar sig själv) smuglyssnar jag lite när min man skypar med en vän (älska män som pratar ivrigt och engagerat om graviditet och föräldraskap när de umgås).

Jag har järnbrist. Kan vara en delorsak till min evinnerliga trötthet, även om jag nog skyller mest på Ingrid och den ännu ofödda. I just den ordningen.

Mitt blodtryck är dock fortsättningsvis nästan löjligt bra. Om man skulle kunna tävla i blodtryck skulle jag kanske vara i landslagsklass. (Exakt så uttryckte rådgivaren det inte, men jag tyckte mig kunna läsa det mellan raderna)

Bebisen ligger med huvudet neråt, precis som i början av juli när läget kollades senast.

Bebisen har bra hjärtljud. Kanske landslagsklass. Tänker jag mig.

Och jag är i vecka 33+3. Och har gått upp 7,5 kg hittills. Och har ingen foglossning mera (tack och hurra!). Och har enligt rådgivaren en ganska liten mage som ändå håller måttet. Både hon och jag skyller på min längd.

Och det börjar kännas lite nära. Men fortfarande alldeles totalt obegripligt och overkligt.

Vet ni vad definitionen på sjunkande skepp är? Jag tror att det är Hungerspelen. Jag slukade ettan, kämpade med tvåan och nästan led mig igenom trean. Vad hände, liksom? Min högst personliga åsikt är att berättelsen kunde ha slutat med ära och värdighet i behåll efter första delen. Sluta på topp. Är det någon som tycker tvärtom? Att berättelsen bara vuxit?

Min enda förhoppning är att filmerna är bättre. Det är ju förstås väldigt sällan det händer men just nu skulle det sitta fint.

Idag har jag en svart mammaklänning med spets (som nog inte är synlig ens för det mest rutinerade ögat) och en vit kofta när vädret eller kontexten (gudstjänst) så kräver. På fötterna har jag haft silverfärgade ballerinaskor.

Mest har jag varit på höstens första gudstjänst. Och jag var mest av allt trött, precis som jag är för det mesta. Men det var roligt att träffa min församling igen. Mina människor.