Hur orkar man leva med den här känslan, alltså? frågar Linn. Och kommentarsfältet svämmar över snarare av medfrågande än av svarande. Och visst är frågan svår. Att kombinera barn och jobb är på inget sätt en helt okomplicerad fråga.

Får man då ens säga att man själv tycker sig ha hittat lösningar? Knappast lösningar som fungerar för alla eller skulle lösa varje familjs problem, men lösningar som gör att vardagen inte bara känns hanterbar utan till och med riktigt angenäm? Inte som äckliga transportsträckor mellan drägliga veckoslut? Får man det eller låter det lite för anspråksfullt?

Nå, anspråksfullt eller inte. Här kommer våra lösningar. Som jag är väldigt medveten om att fungerar bara om man har nåden att leva tillsammans med en annan människa.

1. Ha inte jobb som sväljer dig hel medan barnen är små. Om du har engagerande och roliga arbetsuppgifter som tenderar att äta mera av dig än du önskar – gå ner på deltid så finns antagligen lite större delar av dig kvar efter arbetstid. Utnyttja det faktum att du har rätt att göra det och bara gör det.

2. Kom inte och säg att ni inte har något val. I nästan alla fall har ni faktiskt ett val. Väldigt få av oss måste någonting. I vår familj handlar det till exempel om insikten att vi faktiskt inte måste bo i Helsingfors. Blir det för dyrt för att vi ska kunna göra de val vi aktivt vill göra så flyttar vi till en ort där man får mera för mindre.

3. Se till att åtminstone en av er jobbar deltid. Att Fredrik har jobbat 70 % i tre års tid är antagligen en del av vår vardagliga räddning.

4. Gör flexibla arbetsuppgifter till just flexibla arbetsuppgifter och utför dem vid de tidpunkter då det passar er familj bäst. Om jag inte skulle ha barn skulle jag antagligen vara en sådan som satt i skolan alla vardagar mellan 8-16. För att alltid få vara helt ledig hemma. Låter underbart. Men det går ganska dåligt just nu. Jag skulle se väldigt lite av Ingrid då. Det tänkte jag på senast ikväll när jag satt och läste elevtexter vid halv tio. Självklart skulle det vara skönt att ha gjort undan det tidigare idag. Men i så fall skulle jag inte ha byggt så mycket lego, varit med på sagodansen och fixat och ätit morgongröt vid halv elva på förmiddagen.

5. Förstå att du inte kan vara allt och göra allt om du är en arbetande småbarnsförälder. Skriv en lista på saker som du aktivt väljer att inte vara och göra just nu. I perioder har jag till exempel valt att inte motionera. Döm mig om du vill. Jag vet förstås att det är bra att motionera, men det finns faktiskt sådant som är ännu bättre. I alla perioder har vi valt att satsa väldigt lite pengar och tid och energi på att inreda vårt hem snyggt och roligt. Det är ett halvtrevligt och fullt livsdugligt hem och det duger och det räcker.

6. Ha en partner som på riktigt och inte bara i teorin vill samma sak som du: att samtliga familjemedlemmar ska ha det så bra som möjligt. Kosta vad det kosta vill.

Det kanske allra viktigaste för oss är just medvetenheten om att vi inte är offer för ett samhälle och ett system utan att vi faktiskt själva aktivt och medvetet har valt det läge som vi har. Precis som du och ni aktivt och medvetet har valt det läge som ni har. Ingen har till exempel tvingat mig att jobba 100 %. Jag har själv valt att göra det. Också de gånger när det kör ihop sig och jag jobbar lite för många timmar om dagen och bygger lite för lite lego och läser lite för få böcker för Ingrid så är valet mitt och jag måste stå för det. Jag blir så ofantligt trött på människor som säger att vardagen inte känns bra men att de ju inte har något val men som ändå har råd med dyra bilar, lyxiga bostäder, restaurangmiddagar, gymkort, utlandsresor och märkeskläder.

Ni har valt det själva. Ni har valt att era barn är på dagis mellan 7.30 och 17.15. Så är det bara. Och jo, jag vet det där om att det är lätt för mig att säga och att i den här branschen ni är i så… Men vet ni vad? Ni har valt branschen själva. Ni har valt tidpunkten själva. Kom inte och säg att ni inte har ett val. Säg att ni väljer att låta era barn vara hemifrån nästan tio timmar i dygnet men att det är värt det. Och om ni inte kan säga det; sluta genast. Välj på ett annat sätt. Hitta en annan väg. För det finns alternativ. Det finns lösningar. För den som vill hitta dem.

Egentligen har jag alldeles för mycket jobb just nu för att få blogga. Men jag bara måste. Vi har nämligen just uppnått nya nivåer av sunkighet. Ett gammalt ägg exploderade i sin förpackning i vårt kök. Jag är mera fascinerad än äcklad faktiskt, så häftigt var det. Pang sa det bara plötsligt och sedan kom lukten. Vi hann tro att det var många olika saker innan Fredrik insåg att det var ett ägg som var boven. Ett ägg som var mera grönsvart än något annat. Finns det någon syster eller bror i äggexplosioner där ute? Som vågar ge sig till känna och dela lite gemenskap?

Det här inlägget är bara ett av många i kategorin SÅ inte Malenami.

Ingrid vaknade 9.20 idag med orden Mamma, det är inte morgon ännu och bad att få sova vidare. Vilket hon gör redan nu. Hon är så inte en morgonmänniska. Med tanke på att vi snart börjar en lång period av föräldraledighet och flexibilitet i vår familj gör det ingenting. Just nu. Men ibland kan jag oroa mig lite för hur det ska bli när hon blir tonåring.

Så roligt det var att åka på resa. Så roligt det var att hänga i Stockholm med mamma och tre systrar. Så roligt det var att komma hem igen till man och en dotter, en dotter som uttryckt sin glädje över vår återförening genom att ge mig presenter och kalla mig sötgumma.

I ihållande regn (begrepp jag aldrig tidigare använt) gick jag idag tjejmilen i Stockholm på 1.29.45. Det är ju inget personbästa, snarare personsämsta. Och ändå är jag väldigt nöjd. Imorgon börjar trots allt min 35:e graviditetsvecka.

Både jag ochStockholm visar oss från vår vackraste sida. Jag har inte med någon regnjacka. Jag har inte med något paraply. Och tills jag förenas med mamma och mina systrar kommer jag att längta ihjäl mig efter Ingrid och Fredrik.

Ibland är det tydligen jättebra att vara i god tid. Hemska saker. Ska alla i hela världen flyga från Vanda just den här eftermiddagen?

Som den gamla mediestuderande jag är tittade jag naturligtvis på gårdagens Spotlight. Mest för att påminnas om gamla goda tider och för att se vad de studerande nu gör bättre än vi (om det finns något sådant).

Så jag tittade. Och så blev jag mycket mera engagerad i själva programmet än i mina egna nostalgitrippar. Sunt på sitt sätt. Tungt på alla sätt.

Jag har inte funderat speciellt aktivt på hur jag tycker att sexköpslagen i Finland ska se ut och tar inte ställning till just den frågan. Men att igen en gång i media få se och höra prostituerade berätta om vilket bra jobb de har och hur otroligt självständigt och fritt de valt sitt arbete gör mig lite besvärad.

Visst, jag tror dem. Jag vill ju utgå från att deras berättelser är helt ärliga och att de uppfattar sin situation just precis så som den läggs fram, men samtidigt kommer jag inte undan den där känslan av att de här personerna är sådär halvrepresentabla för en grupp människor som vi faktiskt vet väldigt lite om. Att det kanske är just precis bara de två som kommer till tals som tycker så och att det finns en helt annan verklighet som vi numera inte får höra speciellt mycket om.

Och jag förstår ju vad media gör och varför. Det är rafflande och roligt att få lägga fram saker ur ett annorlunda perspektiv. Att inte bara se prostituerade som stackars offer för obehagliga omständigheter. Men redan nu börjar den nya bilden kännas lite gammal. Och den har alltid känts lite väl okritisk. Jag ser framför mig hur journalister och blivande sådana klappar varandra på ryggen och tycker det är fräscht att få visa något annorlunda. Yes, vi hittade en kvinna som säger att hon faktiskt blir kränkt när samhället helt kallt utgår från att hon är ett offer! Men tänk om hon faktiskt är ett offer. Med ”nåden” att själv inte inse i exakt hur hög grad.

Och tänk om dottern till någon av dedär ryggdunkande kom och sa att hon nog vill dryga ut studiestödet som prostituerad eftersom lönen är så mycket bättre än lönen på snabbmatskedjan och arbetstiden så mycket mera flexibel. Eftersom du är din egen chef. Och eftersom ingen har eller ska ha rätten att komma och säga att det är något fel på ett hederligt jobb. Som förresten är typ världens äldsta (som om det på något sätt skulle göra situationen bättre).

Kalla mig konservativ eller bakåtsträvande eller fördömande eller oförstående eller fördomsfull eller vad som helst, men jag tror inte på det där. Och en karriär inom sexhandel är det sista jag önskar mina barn. För jag köper inte att det är ett bra jobb. Jag kan bara inte tro att kvinnor och män säljer sina kroppar helt och hållet av fri vilja. Och jag tror inte mera bara för att ännu en kvinna träder fram och säger att så är det visst det. Jag tror fortsättningsvis att det finns en annan mycket mera utbredd berättelse som media av någon anledning är väldigt ointresserade av att berätta just nu. Kanske för att den känns gammal (vilket inte betyder att den är osann). Eller kanske för att det är så mycket svårare att hitta dem som vill berätta den i en tid när en av de största synderna är att vara ett offer.

För ungefär ett år sedan fick jag till min stora glädje och smärta träffa Elise. En kvinna som själv varit prostituerad och som nu ger sitt liv för att hjälpa och stöda andra i samma  situation. Hennes berättelse handlar på inget sätt om en stark yrkeskvinna som valde sin väg själv. Och de kvinnor hon kommer i kontakt med idag verkar dela hennes berättelse i mycket högre grad än berättelsen om den lyckliga prostituerade.

Jag har vaknat till nästan varje timme hela natten. Och nu är jag klarvaken trots att väckarklockan ringer först om en lång timme. Vadå resfeber?