Tack för era svar om svensk service på kvinnokliniken. Efter att ha läst igenom era berättelser känner jag att jag fått ett nytt perspektiv; att jag hellre avverkar bara en superfinsk än fyra stensvenska barnmorskor.

Jaha? tänker du säkert när du ser den här bilden. Du kan ju omöjligt vid första anblick se hela den magnifika storheten i att vi numera via min iPad kan se Tim Hughes i vår 50 tums tv. Åh, ljuva teknik!

Nu ska vi inte köpa teknik på länge. Länge.

Det är tänkt att jag inom en ganska nära framtid ska föda barn på kvinnokliniken i Helsingfors. När jag födde barn senast födde jag i Jakobstad och behövde inte yttra ett enda ord på finska under hela min bb-vistelse på nästan en vecka. Ni som fött på kvinnokliniken, vad ska jag förbereda mig på när det gäller språket? Kan jag räkna med att få tala svenska eller borde jag börja lära mig några nyckelord på finska nu medan tid ännu finns?

Det slog mig just att jag väntar på Kajs roman Gräset är mörkare på andra sidan kanske minst lika mycket som jag väntar på vår nya familjemedlem. Det får anses vara hur sunt eller osunt som helst. Men så är det nu bara.

Den uppmärksamma kanske kommer ihåg att delar av mitt hår dog i somras efter en behandling som skulle göra mitt hår rakt. Och den riktigt uppmärksamma kanske kommer ihåg att jag funderade på om det var värt det.

Jag tror jag har kommit fram till att svaret är ja. Sedan början av juli har jag inte en enda gång plattat eller fönat mitt hår och jag har trots det alltid kunnat ta mig in genom normalbreda dörröppningar, något som inte alltid var fallet tidigare de gånger jag bejakade mina lockar. Men att slippa fön och plattång är inte den största segern. Nej, den största segern är helt klart att jag inte mera är rädd för regn utan bara tycker att det är mindre trevligt än solsken. Sådär som ni andra säkert alltid har reagerat på regn. Känslan av att kunna gå hem från jobbet i regnväder och veta att vattendropparna gör håret vått snarare än omvandlar hela frisyrens struktur är fantastisk.

Så, ja. Det lutar starkt åt att det nog var värt det. Trots att jag har kortare hår än jag egentligen skulle kunna och vilja ha.

Det här kan kanske vara världens bästa spel för små människor i åldern 3-5 år. Speciellt om de (liksom mitt exemplar) är dåliga förlorare.

Ingrids aftonbön igår: Gud, jag vill att du ska skapa flera nyckelpigor. Och så ber jag att bebisen ska växa och ha det bra i magen. Tack, Gud! Amen!

Min aftonbön igår: Gud, jag vill sova i natt. Bara det. Amen.

Och åtminstone en av oss blev bönhörd. Brutalt bönhörd. Jag och Fredrik somnade före elva och hörde inte ett pip av Ingrid före vid åtta på morgonen. Och inte ett pip av oss själva före vid sex-tiden när vi båda vaknade av chocken över att fortfarande sova. Observera att den gravida i vår familj varken druckit vatten eller besökt toaletten på sju nattliga timmar. Jag kan inte ens med våld komma ihåg när det hänt senast. Men jag tackar och tar emot.

Att för första morgonen på nästan två veckor mötas av en pigg och utvilad Ingrid som fick vakna av sig själv var en närmast magisk upplevelse. Mera sådant!

Och vi kallar mig numera Valen.

Här skulle jag kunna skriva ett blogginlägg om att vi också i natt har vakat med Ingrid i över en timme, sådär mellan 1.58 och 3.07. Jag vet inte med dig, men om jag ska jobba 8.15 morgonen därpå sover jag helst den tiden. Det betyder att vi vakat en timme fem nätter i rad nu och att det börjar kännas uttjatat och trist. Det betyder också att hennes nätter blir för korta till och med med hennes absurda mått mätt och att morgnarna är en kamp för alla inblandade. Det betyder också att hon somnar på dagen trots att hon inte borde ägna sig åt dylik verksamhet och att läggdags är en ännu segare historia än vanligt. Och då är vi ju inte precis bortskämda med att hon somnar på en kvart eller en halvtimme eller ens en timme. 1,5-2 timmar är det där som det brukar ta och det som vi alla tre pallar med. Men igår tog det tre. Igen. Och vi börjar kunna det nu.

Ja. Inte vet jag. Vår dotter är kvällsmänniska om inte nattuggla. Hon sov i regel så oerhört bra hela sommaren då hon fick följa sin egen rytm. Den dryga vecka som gått har varit ett skämt. Ett sorgligt skämt. Och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite trist. Och jag kan inte låta bli att tycka synd om den finaste Ingriden som inleder varenda morgon med att säga att hon vill sova lite mera. Och jag kan inte låta bli att oroa mig för hur det ska gå om det här inte ordnar sig nu fort före vi får vår bebis. Tanken på att mata en bebis på natten och mellan de passen vaka med en fyraåring känns allt annat än lockande.

Ja, jag skulle kunna skriva ett sådant blogginlägg. Ett som andas ömkan och självömkan och hopplöshet och modlöshet och hjälplöshet och rådlöshet och trötthet och icke-tro på framtiden. Och varje ord skulle vara alldeles sant.

Jag som någon gång kläckt ur mig att jag är som gjord för slutet av graviditeter googlar nu foglossning så fort jag bara hinner och skjuter rygg som en katt när det bara finns någon slags rimlig möjlighet till dylik verksamhet. Jag ska aldrig påstå att jag är som gjord för någonting som jag gjort bara en gång och helt utan egen förtjänst.

Vad ska man göra åt det här eländet?