som hon kallar sig själv numera.

Vid frukosten imorse hittade Ingrid en nyckelpiga på klänningsfållen och hon gav den genast ofantligt mycket kärlek. Och sa saker som att hon vill att den ska vara hos oss alltid. Jag insåg att detta skulle bli dagen då Ingrid fick inse några hårda sanningar om jordelivets ändlighet och sa att nyckelpigor sällan lever länge. Jag tror att jag till och med sa att den antagligen skulle stryka med innan lunch.

Hård mor som jag är.

När vi åkte på söndagsvisit vid två-tiden var nyckelpigan så slö att jag hade kunnat satsa halca vår lägenhet på att den var död. Men i Ingrids värld är en död nyckelpiga många gånger bättre än ingen nyckelpiga och hon var på inget sätt främmande för att förvara kroppen i sitt rum så den fick stanna. Åtminstone medan vingar borta.

När vi kom hem klockan sex levde nyckelpigan fortfarande. Ingrids glädje visste inga gränser samtidigt som hon nog aldrig tvivlat på sitt husdjurs livsvilja. Så jag gjorde det enda rätta och började googla fraser som ‘mat för nyckelpigor’ och ‘nyckelpiga som husdjur’. Och sedan rörde jag ihop sockervatten samt doppade/dränkte russin i vatten och serverade den lilla varelsen. Och den sökte sig till russinen och blev märkbart piggare på livet. Jag och Ingrid gick ut på gården och letade efter de blad som såg mest blaslössdrabbade ut och gav också dem som delikatess åt nyckelpigan. Och den gillade igen. Och vi gillade att den gillade. Aldrig hade jag trott att det skulle vara så spännande att förse en nyckelpiga med förnödenheter.

Så nu är vi två som blir väldigt ledsna imorgon om nyckelpigan inte klarar natten. Och jag tänker ju att den inte gör det. Ingrid har fortfarande ett annat perspektiv och en större tro. Hon har talat om att vi snart är fem i familjen och att det blir så roligt när lillasyster eller lillebror får träffa nyckelpigan. Ajdå.

Jag funderar på att köpa en hamster åt henne imorgon. Är det förnuftigt?

En av många goda saker med att ha inneboende är de överraskningar som de ibland kan bjuda på. Idag vaknade jag till ett ljud jag aldrig annars vaknar till; stilla, mysigt skramlande i köket. Och när jag en kvart senare steg upp möttes jag av lyxfrukost i vårt eget vardagsrum. Wow! Hur vi ska kunna återgå till en vardag utan Eva och Benji är en svår fråga som åtminstone jag inte kan svara på.

Idag påmindes jag plötsligt om sämre tider. Om de tiderna när jag som mammaledig suktade så innerligt efter tid för mig själv att jag alltid ville föra butiksvagnen tillbaka när vi packat kassarna i bilen. Den knappa minuten i ensamhet och tystnad stillade behovet. Så sorgligt. Och jag liksom välkomnar det.

Fredrik är på vift. På arbetsrelaterad vift. Och jag fascineras av hur mycket jag saknar honom. I början av vår tid tillsammans trodde jag att saknaden i samband med nätter ifrån varandra skulle avta med tiden, men jag tycker det blir bara värre med åren. Ju längre tid vi varit varandras, ju mera ett har vi blivit och ju halvare är vi utan varandra.

Tack och lov har vi människor boende hos oss just den här veckan, det begränsar ändå både ensamheten och saknaden. Och vilka människor sedan!

Idag när jag satt mig i bilen efter att ha pussat och kramat Ingrid hejdå på dagis kom de. Tårarna och den akuta sorgen. Jag ville inte lämna henne där, jag ville inte till jobbet, jag ville bara vara med henne hela dagen. Och jag kände att det är så länge så länge så länge kvar tills jag blir mammaledig och vi kan göra som vi vill med dagis, känna efter och agera på känsla.

Bara ett par timmar senare har jag startat läsårets första kurs och jag känner akut sorg igen. Men den här gången för att jag snart kommer att lämna det jobb som jag älskar så mycket och tycker så mycket om. Jag kände att det är så nära så nära så nära tills jag blir mammaledig och inte längre får göra det jag allra helst gör på dagarna.

Ja. Jag blir mera och mera övertygad om att mina känslor nog går lite ovanligt mycket upp och ner. Men de landade ju trots allt på en bra plats. Mycket bra till och med. För visst är det härligt att snart få vara mammaledig. Och lika härligt är det att få njuta ordentligt av tiden fram till det.

Jag fick/köpte en present åt mig själv idag. Och jag är så barnsligt förtjust och till mig. Min iver vet inga gränser. Det kan hända att jag aldrig varit så glad över något materiellt. Åtminstone inte som vuxen.

När jag väntade Ingrid hängde jag typ jämt på rådgivningen. Åtminstone kändes det så. Den här graviditeten har jag varit där bara tre gånger hittills, vi som inte väntar barn första gången antas helt klart behöva mindre råd. Och det är kanske helt rimligt. Men det var inte det jag skulle säga. Det jag skulle säga var att jag alltid tyckte om att gå till rådgivningen. Jag kände mig extragravid och tyckte det var mysigt att få prata om mina frågor och mina funderingar och vara lite i centrum.

Därför blir jag så ledsen varje gång någon av mina vänner säger att de vantrivs med rådgivningen. Den i min bekantskapskrets helt klart vanligaste orsaken till det är att blivande mammor där får höra kommentarer om att de inte borde gå upp mera i vikt (tack för den om man har halva graviditeten kvar, liksom) eller att de nog lagt på sig lite för många kilon redan. Det talas om hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att göra sig av med graviditetskilon sedan. Och den blivande mamman känner sig ofta både ledsen och misslyckad.

Jag förstår inte varför det måste vara såhär, varför det råder en enorm viktfixering på landets alla rådgivningsstationer just nu. Jag har många många vänner som har fött barn och många av dem har gått upp betydligt mera än de rekommenderade 12,5 kilona. Men ingen av mina normalviktiga vänner har varit något annat än normalviktig några månader efter att barnet kommit. Oavsett om de gått upp sju eller tjugosju kilo. Och den erfarenheten kan väl inte vara bara min? Människor som jobbar med rådgivning och träffat en massa massa gravida kvinnor måste väl också ha märkt att det finns kvinnor som lägger på sig tjugo kilo under graviditeten men ändå är tillbaka i ursprungsläge en kort tid efter att bebisen fötts?

Och förstås finns det kvinnor som går upp tjugo kilo och sedan har tio kilo kvar en tid efteråt. Men det verkar som om viktuppgången under en graviditet gör mest som den själv vill. Hur mycket jag motionerar eller vad jag äter verkar spela mindre roll än mina gener. Och därför blir jag så ledsen när gravida kvinnor känner sig kritiserade och misslyckade för att det talas så mycket om vikt på rådgivningen. Måste det verkligen vara så? Och kunde man i så fall tala om det på ett annat, mera försiktigt och finkänsligt sätt?