Idag är det på dagen exakt två månader kvar tills bebisen beräknas anlända. Det går inte på något sätt att förstå att vi så snart ska få en familjemedlem till. Vem är du som ska komma till oss? Jag trodde att det skulle vara lättare att greppa den här andra gången som jag väntar på en människa, men jag tvivlar på att det skulle kunna vara svårare än det är. Ett par små gånger har det hänt att det känts nästan verkligt, men nästan aldrig. Det är helt enkelt alldeles för stort.

– Jaha? Så du är gravid? Jag gissade nästan det, men jag vågade inte fråga.

Ungefär det har jag fått höra genom hela den här graviditeten. Senast idag. Och nu är jag i vecka 32. Och igår blev jag faktiskt kallad gracil för första gången någonsin i mitt liv. Och det är ju roligt, eftersom jag också då var ganska gravid.

Jag tar inte det minsta illa upp, inte alls. Men jag har tänkt ganska mycket på alla de gravida kvinnor som får höra ungefär samma sak men helt tvärtom. Att de är så stora om magen och att det nog säkert närmar sig nu (fast det kanske är fyra månader kvar). Och jag kan tänka mig att det inte är lika roligt den vägen. Rätta mig om jag har fel.

Sedan kan man ju förstås alltid diskutera fenomenet att alls kommentera en annan människas kropp, vare sig hon är gravid eller inte.

Men man får gärna kalla mig gracil också i fortsättningen.

Ingrid är i skrivande stund på sitt livs första barnkalas. Hon har varit bjuden på flera andra redan, men vi har tyvärr alltid råkat vara borta. Så nu är det dags. Och här sitter vi. Ensamma hemma mitt i allt och det känns jättekonstigt. För det här händer ju egentligen aldrig. De få gånger vi inte är tillsammans med Ingrid är det ju för att vi aktivt gör något annat. Inte för att äta söndagslunch hemma framför OS.

Fredrik förde över bilder från sin telefon till datorn för första gången på två och ett halvt år och plötsligt har jag tillgång till helt nygamla bilder. Så jag tittar på dem och känner mig lite nostalgisk.

Tänk att hon var så här liten på jullovet för två och ett halvt år sedan. Satt i barnstol, åt bebismat ur burkar och hade haklapp. Och jag kan tänka nu att vi ju visste ganska lite om henne då, vem hon egentligen är, även om vissa egenskaper förstås var framträdande redan då.

Vi firade nyår med de godaste av vänner.

I januari 2010 åkte vi till London med ett stort gäng unga vuxna från församlingen. Här är vi utanför den musikalteater där Hillsong har en handfull gudstjänster varje söndag. Och där We will rock you visas typ alla andra dagar.

Ingrid skaffade en rosa mössa som bekänner färg under resan till London. Och hon började pussla. Massor och talangfullt.

Sedan fick vi ju snö, som ni kanske minns. Alla var inte alltid lika stormförtjusta som Ingrid. Men oj, så hon gillade.

På sportlovet åkte vi till Umeå. Färden med RG line var inte rolig. Det var iskallt på båten så vi fick ha ytterkläder på oss hela vägen. Och Ingrid skulle klättra upp och ner för den här branta trappan. Också det hela vägen. Men det var förstås SÅ värt det.

Påsken 2010 såg Ingrid ut så här. Underbar.

Våren kom till sist också det året.

I april åkte Ingrid och Fredrik på minisemester till Ingrids farföräldrar i Österbotten.

Sakta men säkert fick vi se mera av personligheten hos vår dotter. Och festligt värre var det ju.

Ja, jag sa ju att hon började välja själv när hon var kring två år. Här en dryg månad före tvåårsdagen.

Ja, som sagt.

Vi har en mycket tolerant inställning till Ingrids klädsel. Redan före hon fyllde två kunde hon tydligt signalera vad hon ville och inte ville ha på sig och vi har väldigt långt låtit henne välja själv sedan dess. Med allt vad det innebär. Idag när vi handlade mat innebar det det här:

– julfestklänning med 1,5 år på nacken som nu har en hel annan men också den (väl)fungerande modell

– supergrön mössa med vita hjärtan

– turkosrosa sportig vindtät jacka

– grå halsduk med Hello Kitty-motiv

– och på fötterna svarta lackskor

Jag och Fredrik tror båda två helt på allvar att det här året kommer att bli betydligt lugnare än det förra. Trots att det här nya året innebär ett barn till. Folk brukar småle eller gapflabba när vi erkänner det. Och det är väl just sådant man får äta upp senare, att man trodde det. Men vi tror det faktiskt. Tanken på att det kommer att finnas bara ett jobb i vår familj skapar ett lugn som vaknätter och skrikkvällar i alla fall inte i teorin kan rubba.

Många gånger har jag hört föräldrar beklaga sig över barn vars mest använda fras är jag kan själv. De där barnen som tror att de kan också allt det de inte kan och som ska sköta allt själv.

Säkert har Ingrid också sagt de orden någon gång eller åtminstone i handling uppvisat attityden, men faktum är att jag tror att det hon säger allra oftast just nu är jag kan inte. Fredrik hanterar det nästan alltid med saktmod och tålamod och välvilja. Jag däremot blir provocerad in på bara skinnet varje gång hon säger det. Speciellt när det gäller saker som vi alla tre vet att hon kan. Sådant som hon klarade av hur bra som helst för en halv dag sedan. Eller en halv timme sedan.

Jag både hoppas och tror att det handlar mera om lathet än om total avsaknad av självförtroende. Men jag tycker mig väldigt sällan, typ aldrig, träffa andra lata barn. Är det bara hon?

Varje kväll numera hänger jag aktivt en stund med min bebis. Vårt umgänge går mest ut på att jag ligger och tittar på när babyn bökar omkring inne i min mage och får magen att se ut som ett runt tält under vilket det rör sig några elefanter som ständigt stöter i tältets tak och väggar. Det ser så suspekt ut och jag kan inte komma ihåg att Ingrid skulle ha betett sig på samma sätt. Men jag tycker om de här stunderna.

Vissa sorglösa dagar bara småskrattar jag för mig själv medan vi umgås, jag och den lilla. De dagarna känns det nya livet av någon anledning nästan självklart. Som en stor gåva, jo. Men samtidigt också så naturligt att det blir liksom självklart. Nästan.

Andra dagar blir jag alldeles tagen av det mirakel som ju faktiskt sker. Tänk att en ny människa blir till och att bara ett tunntunt hudlager skiljer mina fingertoppar från det. De dagarna småskrattar jag inte och ingenting alls känns självklart. Jag känner mig bara så oerhört tacksam för att jag får gå igenom det här. När så många andra vill och inte får. När jag minns hur smärtsamt det var att förlora ett liv som aldrig hann börja bete sig som elefanter i tält. När jag kommer ihåg hur mörk och tung förra hösten var.

Ikväll är en av de olika dagstyperna. Mysigt har vi det hur som helst också den här gången, jag och bebin. Och jag ser fram emot att om några månader få mysa på ett mera påtagligt sätt.

Det är något så oerhört mysigt med små barnhuvuden i stora cykelhjälmar.

…och till alla andra som vill läsa om ett exempel på min känslighet.

För någon vecka sedan satt jag och Malin bredvid varandra i en stor sal och klappade i takt till musiken och såg en liten flicka dansa något hip-hop-aktigt (???). Och jag gråter. Den lilla flickan är inte min egen. Visserligen är hon småkusin till min, men jag hade nog gråtit oavsett vem det var. För jag blev så tagen av hur mycket kärlek publiken gav. Hur de visslade, hurrade och applåderade hejvilt och generöst. Och jag tänkte att alla borde få dansa för den publiken.

Och Malin märkte mina tårar och jag lovade att jag skulle berätta om en annan gång då jag gråtit och skämts lite. Men det blev inte av, för dans- och sångnumren avlöste varandra. Och publikens kärlek fortsatte att flöda.

Så jag berättar nu istället.

Den här tårdrypande incidenten inträffade på Ingrids dagsivårfest i slutet av maj. Jag klarar mig utan gråt genom samtliga musiknummer, vilket faktiskt överraskar mig. Men efter sångnumren ska de barn som slutar på dagis och flyttar över till förskolan stå på rad och avtackas. Och den barnträdgårdslärare som haft mest hand om dem stiger fram och i tur och ordning nämner hon barnen vid namn och läser sedan upp en dikt för varje barn som hon skrivit till just det barnet. Varje dikt berättar något om den lilla person som den är tillägnad. Någon har ledaregenskaper, någon är kreativ, någon är omtyckt av de små på dagiset och någon är en konstnär. Och allt går på rim. Och de barn som får höra de dikter som skrivits till just dem växer ett par centimeter inför våra ögon. Förstås.

Och jag gråter. Förstås. Och nu pratar vi tyvärr inte om klädsamma, knappt synliga tårar i ögonvrån utan vi talar om fulgråten. Den som får mig att småhulka. Och jag skäms lite. För det är ju inte mitt barn. Eller ens de barn hon hängt mest med, de är ju ett par år äldre. Så jag sväljer gråten så gott jag bara kan. Men fulgråt är svårsvald och resultatet blir att jag har ont i halsen ännu någon timme efter festen. Tårar som inte får bli till gör ju mera ont än de som får flöda fritt och sedan försvinna.

Så känslig är jag. Så gråtmild är jag. Och ja, jag skäms ibland. Och ibland inte. Men ofta är jag den enda som gråter och då är det svårt att inte tycka att det är lite pinsamt.