Idag har jag:

– hela tiden känt mig lite halv efter den sämsta natten på många, många månader. Den dåliga nattsömnen berodde på inget vis på graviditet och bebis och på alla vis på vår älskade fyraåring som trots nattkrångel är världens härligaste i alla kategorier

– lidit av min avsockring. Det som igår kändes som ett roligt projekt kändes idag bara plågsamt. Är det nu så illa att vara beroende av socker? Egentligen? För åtminstone är det illa att känna sig trött och nedstämd på grund av sockerstrejk

– varit på bio med Fredrik och Ingrid. Det var bra, förutom att 3D-glasögonen var alldeles för stora för Ingrid och föll av henne kanske tjugo gånger under första halvtimmen varefter Fredrik under den återstående timmen satt och höll i hennes glasögon. Så gör bara en riktigt god far

– suttit ensam på ett café och tänkt sorgliga tankar (skyller på tröttheten och sockerabstinens) samt nästan läst ut den tredje boken i augusti

– träffat den person som ska vara min vikarie under mammaledigheten och tänkt att hon kommer att klara det bra och att det känns roligt att få ge över ett jobb som är så bra som mitt

– motionscyklat tio kilometer så här på kvällskvisten och känt hur kraft och energi och livsvilja plötsligt återinträtt i mitt liv

– insett att jag kanske trots allt lider av graviditetsrelaterade humörssvängningar. Igår var jag på moln hela dagen, jag var praktiskt taget ett enda stort moln. Och idag har jag varit låg och nere och sorglig i princip hela tiden

– återfått min tro på det nya systemet vid läggdags. Ingrid har nämligen skött sig galant i en dryg timme nu

Redan kväll två förlorade det nya mutsystemet vid läggdags sin effekt när mottagaren plötsligt meddelade att hon inte längre är intresserad av priset. Aj aj aj. Så vi fortsätter väl med Alfons Åberg-aktigt mycket spring och många ärenden ett par timmar efter läggdags. Å andra sidan början vi vara vana. Det har ju varit så i ett och ett halvt år nu. Med andra ord ungefär lika länge som Ingrid sovit stabilt på nätterna. Vi fick ett par månader i begynnelsen av år 2011 då både läggdags och nattsömn var helt smärtfria, men i regel har nog det sömnrelaterade inte varit Ingrids starkaste gren.

Tack, älskade Fredrik, för våra åtta första år som gifta.

Tack för att jag inte har en aning om vad den där välkända sjuårskrisen är.

Tack för allt det som är bara bara bara vårt.

Tack för att jag varje dag fått påminnas om varför jag valde just dig, du gör det lätt att se.

Tack för att jag aldrig någonsin ens funderat på om gräset kanske är grönare på andra sidan eftersom vår egen gräsmatta ständigt grönskar.

Tack för att du är min allra bästa vän.

Tack för att du älskar mig mest trots att du nog tyvärr är den som ibland får se mitt sämsta jag.

Tack för att du samtidigt får mig att vilja spara också mitt allra bästa jag åt bara dig.

Tack för att du är så olik mig på så många sätt.

Tack för att du är så lik mig på de områden som känns viktiga.

Tack för att du tar hand om mig.

Tack för att jag får ta hand om dig.

Tack för att vi så ofta frågar oss själva och varandra om man får ha det så här bra och för att svaret tydligen fortfarande efter alla dessa år är ja.

Tack för att jag känner mig helt och hållet trygg tillsammans med dig och för att ingenting kan rubba mig så länge jag har oss.

Tack för att det bara blev bättre.Bara.

Tack för att inga ord egentligen räcker till.

Tack för att jag varje dag är lite avundsjuk på mig själv för att just jag fick just dig. Och för att jag ingen dag är avundsjuk på någon annan och tänker att den fick mera än vi.

Tack till dig och mig och oss för de delar vi fixat själva. Tack ännu mer till Honom som i sin gränslösa kärlek tittade ner på oss och tänkte att det där kanske kunde vara något. Han hade rätt. Han visste vad han gjorde. Typiskt Honom. Vi lägger framtiden i Hans hand. Sådär som vi lagt all tid hittills. Vår tretvinnade tråd verkar vara ett vinnande koncept.

Aldrig tänker jag oss för givet. Och samtidigt tänker jag alltid räkna med oss och lita på oss. Nåd är det. Nåd.

Jag älskar dig.

Halsbränna: Nu vet jag vad det är! Den slog till ett par dagar i mitten av juli men försvann lika plötsligt igen. Jag saknar den inte även om den nog är en mild krämpa i jämförelse med mycket annat man kan dra på sig.

Ryggbesvär: Inte det minsta.

Bäckenbesvär: Minst lika lite.

Muskel- och vadkramp: Har kanske två gånger fått sendrag på natten, men det brukar jag kunna få annars också så jag vet inte om det har med graviditeten eller mig själv att göra.

Åderbråck: Nej.

Hemorrojder: Nej.

Nästäppa: Nej.

Urinvägsinfektion: Nej.

Känsligt tandkött: Nej.

Bättre hy och hår: Nej, tyvärr. Fortfarande lutar det snarare åt lite sämre.

Illamående: Nej, men tar det helst ganska lugnt på morgnarna och förmiddagarna. Annars kan jag känna mig orimligt matt.

Ömma bröst: Nå nej.

Viktökning: Har absolut ingen aning. Vägde mig senast för två månader sedan på rådgivningen. Men skulle gissa att det börjar närma sig 10 kg.

Trötthet: Den börjar komma tillbaka nu, den där dödströttheten som var min ständiga följeslagare i början. Jag har inte saknat den. Men den verkar inte bry sig om det.

Upp och ner i humöret: Själv tycker jag att jag är balanserad som bara vad. Jag tycker ju det är viktigt att vara glad och trevlig också när man är höggravid.

Strimmor på magen: Nej.

Putande navel: På väg ditåt men inte där ännu.

Svullnader: En sommarkväll efter fyra timmar i bil i åskväderstryck hade jag svullna fötter, men det är nog allt. Jag som till och med har köpt stora ringar från lindex att ha som ställföreträdande vigselringar sedan har åtminstone inte ännu behövt dem.

Yrsel: Inte mer än vanligt.

Förhöjd kroppstemperatur: Det har jag åtminstone inte lagt märke till.

Blodbrist/järnbrist: Inte som jag lider av.

Sammandragningar: Lite ibland.

Sömnproblem: Jag drömmer vansinnigt mycket och vansinnigt konstigt. Har kanske aldrig haft ett så rikt drömliv och då är det nog inte direkt tråkigt till vardags heller. Men jag har helt slutat dricka åtta gånger per natt och följaktligen också slutat springa på toaletten lika många gånger.

Nytt konstigt matbehov: Nej. Sockerberoendet har nog ingenting med graviditeten att göra och det är det enda märkliga jag lider av. Förutom att jag dricker många liter vatten varje gång och alltid vill ha en vattenflaska med mig. Så minns jag att det var med Ingrid också.

Jag mår jättebra. Verkligen. När folk frågar och jag säger det så brukar de ganska snabbt tillägga något om ”ja, efter omständigheterna” och jag brukar säga att ”nej, också helt utan omständigheterna”. Jag är nog inte gjord för förlossning och inte för de första månaderna av graviditeter. Men så här mera på slutet verkar det faktiskt gå ganska bra.

Vad jag kan älska att den tidiga kvällen var så ljus. Och lika mycket kan jag älska att den sena nu är så mörk. Det finns något så oerhört tillåtande med mörkret, som om allt utanför fönstret viskade åt en att det är okej att sova nu, att inte göra mera.

Av samma orsak kan jag älska dåligt väder, speciellt på sommaren. När regnet smattrar mot tak eller piskar mot fönster tar jag tacksamt emot den viskning som säger att jag på inget sätt måste ta vara på dagen eller passa på att vara ute när vädret bjuder in.

Vi är hemma igen. Och det är underbart. Min avsockring börjar först imorgon. Annars är kanske allt perfekt just nu. Vi har infört ett nytt mutsystem för Ingrid för att få mindre spring efter läggdags och till och med det går hittills bättre än vi vågade hoppas. Mutor är livet! Ibland.

Men bancykling är en mycket skum gren. Till och med för OS.

Det hände sig att vår sista dag i Österbotten såg ut såhär:

Och då var det vackraste med den här dagen ändå osynligt för det fysiska ögat. Det långa och härliga samtalet på verandan med min älskade mamma. På den vackraste plats jag känner till.

Efter drygt två månader på vift börjar vi förbereda oss inför den stora hemkomsten. Och hur bra vi än har haft det känns tanken på det egna hemmet nästan obeskrivligt skön. Men. Två månader på vift innebär en hel del grejer på vift som nu ska samlas ihop i väskor och sedan pressas in i bilen. Och just den biten är allt annat än obeskrivligt skön.

Redan nu är väskutrymmet slut. Det lutar åt att det också den här gången blir det värsta Fredrik vet: packning i ett tiotal osorterade plastpåsar.

Dessutom har Ingrid fått inte en utan två cyklar sedan vi kom hit. Och de ska väl också få komma med hem. Och därtill har vi magasinerat en del livsviktiga bebisgrejer hos svärföräldrarna som ju också ska hem nu när den nya lilla snart kommer. Och jag har mina två nya klänningar av modell klänningar som inte ber om ursäkt för sig och är rädda för att ta plats med volanger och kjolar.

Ja, det ska hända en del före vi tar det där obeskrivligt sköna steget över tröskeln hemma.

Jag vill utveckla en av tankarna i jämställdhetsinlägget, den här om millimeterrättvisa. Jag och min Fredrik har flera gånger fått höra att vi är så rättvisa. Som till exempel när vi i princip alltid alltid alltid bytte varannan blöja när Ingrid var liten. Och som när vi går in till henne varannan gång hon har ärende efter läggdags.

Jag tror att de här människorna nästan alltid har sett vår rättvisa som något positivt. Jag utgår från att det är fallet. Men jag har också väldigt många gånger fått höra människor hänvisa till rättvisa som något negativt, när de säger att man ju inte ska sträva efter millimeterrättvisa eller rentav att det inte går att sträva efter det. Och många av de gångerna har jag sagt det politiskt och socialt korrekta och accepterade; nå nej, förstås inte.

Men på senare tid har jag ibland vågat mig på att istället säga; nähä, varför inte det? Och det brukar vara svårt att ge ett bra svar. För argumenten emot rättvisa är ju (och ska väl vara) svåra att hitta. Och jag har också insett att det ju egentligen aldrig är millimeterrättvisa som kritiseras med ett sådant påstående utan meterorättvisa som försvaras. Och den orättvisan får väl folk försöka försvara med vilka argument som helst, men att göra det genom att hävda att millimeterrättvisa skulle vara problemet är i mina ögon inte riktigt hållbart.

Klockan närmar sig tre. Och nu kommer det krypande; mitt obarmhärtiga sötsug. Precis som jag förväntade mig. Det har blivit så här. Om jag inte får bulle, godis, glass eller något annat sött inom en timme kommer jag att känna mig så trött och ledsen. Vadå sockerberoende?

Så här blir det alltid för mig på sommaren. Summan av lång semester och mer eller mindre dagliga besök hos vänner blir ett sockersug som senast i slutet av juli inte mera kan klassas som sug utan som rent beroende. Det blir nog en riktig hc-avsockring för min del från och med måndag så att jag förhoppningsvis är i balans när jag börjar jobba igen.

Före det ska jag njuta av två dagar till i sus och dus. Obalanserat liv har ju också sin charm.