Ibland är livet så märkligt och visar sig från så många olika sidor samtidigt. Denna annandag känns det som om jag känt det mesta och dessutom i olika skalor. Det blir ju ofta så när man lever nära andra.

Att jag vid någon tidpunkt idag tyckte att det var riktigt jobbigt att jag inte har någon plattång här kändes som ett skämt några timmar senare. O, perspektiv.

Att jag några timmar efter perspektiven skrattar så att jag nästan gråter över charmen, livsglädjen och glimten i ögat hos en alltigenom fantastisk tioåring känns makabert med tanke på känsloläget just innan.

Ja, och några timmar före perspektiven satt jag och myste i ett kök i Kokkola och visste (och vet ännu) att de människor som äter sin dagliga frukost i det köket för alltid kommer att höra ihop med oss på något sätt.

Knappast fick jag allt idag. Men jag fick mycket.

Kanske mera än jag ville ha. Men inte mer än jag klarar. Och den som sa att vi får välja det där själva sa ju som bekant helt fel.

Och så kom juldagen då jag byggde lego i drygt tre timmar och lärde mig att man kan få nack- och ryggsmärtor av dylika sysselsättningar. Men att det är så värt det och så fruktansvärt roligt.

Det här ridstallet låg högt på Ingrids önskelista. Och högt på min också. Alla vann.

Också i år är julen glitter, gran, gemenskap, tomte, skinka och konfekt. Men mest av allt ett litet barn som föddes en gång för att allt som blivit fel skulle kunna bli rätt. Ett litet barn som för alltid förändrade allt. En ung blivande mor på en resa hon helst stått över. En ung blivande far som axlar ett ansvar han aldrig bett om. En grupp fattiga och frusna herdar som var de första att få se det största. En ond kung som ville förstöra och förgöra men förhindrades. En kärlekshistoria om en Gud som älskade en värld så. En historia om en hel mänsklighet som får ta emot om den bara vill.

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt
och över jorden frid.

Jag har sovit ganska bra i natt men sömnen förpestades onekligen av det faktum att jag och några till blev jagade av polisen på och utanför centralsjukhuset i Vasa. Vem de här några till var och varför polismakten la pengar på att jaga oss är ett julens mysterium. Men. Om jag träffar ett gäng nya människor som påminner om dem jag hängde med i natt är det kanske vettigast att inte knyta så starka band. Kalla mig gammaldags, men jag föredrar att känna mig trygg och inte rädd när jag möter en polis.

Just idag tänker jag mycket på alla de många fina familjer och barnaskaror jag sett på Facebook under dagarna som gått. Det är snart två år sedan jag läste boken Utan om barnlöshet och barnfrihet och jag minns fortfarande väl hur två olika skribenter berättade om den smärta som sådana julkort innebar. Innebär. Rödkindade barn i tomtekläder. Många namn under God jul-hälsningen. Jag minns nästan ingenting av det jag läser, känns det som ibland. Men just det där minns jag med knivskarp skärpa.

Jag vet inte vad jag ska göra åt det. Varje år tar Fredrik en bild av vårt luciatåg hemma, en bild som sedan hamnar här. Trots att jag vet.

Julen är barnens högtid, säger man. Jag hör mig själv säga ibland att julen blir magisk igen när jag ser den genom Ingrids ögon. Och jag tänker på alla dem som önskar att de skulle få se på julen genom liknande ögon och inte som ett konstaterande om att ännu ett år av obesvarad väntan och längtan gått.

Ibland är det svårt att veta hur man ska förhålla sig när man själv har fått det som någon annan längtar så enormt mycket efter.

Men det finns ingen stolthet, ingen förträfflighet. Bara en enorm och ödmjuk tacksamhet. Hur kunde just jag få bli en av dem som får de där egna barnen som många andra bara får drömma om? En gåva är det. En oförtjänt gåva.

Med en förhoppning om att några av dem i min värld som väntar ska få vänta för sista julen i år.

Det mesta var faktiskt bra den här dagen. Men det har funnits bättre lägen i mitt liv än den stund då jag vandrade omkring på citymarket med en kundvagn, en ettåring, en fyraåring samt en femåring samtidigt som den treåring jag också hade ansvar för sprang undan mig och gömde sig bland hyllorna.

Den ruttna stunden kompenserades dock av det faktum att jag strax efteråt sprang på en människa som jag tycker om, en som betyder mycket. Och fick se hennes son.

Å andra sidan var vi nästan tillbaka i CM-jakten när vi skulle sjunga de vackraste julsångerna i kyrkan. Vi fick gå efter 21 minuter för att inte riva läktaren och för att med vår blotta frånvaro se till att inte suga julkänslan ur samtliga nästan 400 på plats. Synd att vi som grupp gör oss så dåligt på evenemang jag gillar så högt.

(Melodi: Födelsedagssången Vad är det för en dag? ur bland annat Lotta på Bråkmakargatan.

Vad är det för en dag?
Är det en vanlig dag?
Nej det är ingen vanlig dag
för jag ska få träffa min syster idag!
Hurra hurra hurra!

Aldrig förr har det gått fyra månader utan att jag träffat henne. Må det aldrig gå fyra månader igen. Det är onormalt att inte få vara oftare med någon man älskar så mycket.

Första egentliga jullovsdagen gick i ett planeringsmötes tecken. Mellan klockan halv nio och nästan fem satt vi i ett vardagsrum i Forsby och planerade och visionerade. Och skrattade. Och flera gånger än en fylldes jag av tacksamhet över att få höra ihop med de människor som delade soffa med mig.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen medveten om att jag kommer att säga det många gånger till; ingenting i mitt liv är lika stort och lika fantastiskt som de människor som finns med där.

Men nu är jullovet här riktigt på riktigt. Förutom att jag ska läsa 147 textkompetensprovsvar och 17 elevnoveller ska jag göra bara sådant jag verkligen vill fram till tisdagen den 7 januari. Plus att byta några blöjor.

Hur ska jag ens försöka beskriva det jag känt sedan klockan tio idag? Lättnaden, glädjen, stoltheten, tacksamheten. Tomheten. Kanske mer än något annat är det faktiskt tomheten. Känslan efter julskådespelet går att likna vid känslan efter ens eget bröllop; vad ska jag tänka på nu? När jag igen får tänka på vad som helst?

De första sex jullovstimmarna tänkte jag som sagt mest på kisspauser. Också ett sätt att använda nyvunnen tankefrihet på.

På Facebook tackar julskådespelarna varandra med fina, varma ord. En gammal känslig själ blir stundvis nästan rörd till tårar. De fantastiska. Tänk att de är mitt jobb. Inte konstigt att jobbet är världens bästa.

Nu sitter jag på soffan i min mans barndomsrum. Arvid sover sedan länge (förstås) i ett mörkt och tyst rum. Ingrid sover (förstås) inte i ett mindre mörkt och mindre tyst. Men hon testar inte heller nerver över gränser. Det går. Fredrik och hans pappa har köpt en ny tv på kvällskvisten och jag ska snart gå och ta mig en titt. Det ligger en bok bredvid mig på soffan och redan bara tanken på att jag kommer att hinna läsa ikväll är nästan lika god som att faktiskt få läsa.

Allt är väl. Det är jullov.

Vi startade klockan ett. Timmarna som gått sedan dess har vi ägnat åt att prisa icke-halkan samt åt att fundera på huruvida det är rimligt att vuxna bilresenärer kräver kisspauser. Jag är å det bestämdaste av åsikten att man som vuxen bilresenär får kräva absolut ingenting. Fredrik, som nu när vi har en halvtimme kvar, hotar med att vilja ha paus verkar vara av annan åsikt.