Eftersom nästan alla i min familj är präster (min man, min mamma och min syster) firar vi julafton med familjen en annan dag än på julafton. Ett resultat av det är att vi brukar ha flera olika julaftnar. I år hade vi vår första i söndags. Då firade vi med bästa vännerna och nyaste människan i livet.

Hon var också med. Förstås. Och det fanns en gran, gott folk.

För någon natt sedan drömde jag åtminstone tre olika drömmar om julskådespelet. Hur många julskådespelsdrömmar som inte nådde mitt vakna medvetande den natten vet jag inte. I övermorgon den här tiden är vår första och sista föreställning över med råge och jag kan börja drömma om annat igen på nätterna och tänka på annat igen på dagarna.

Och då kan jag börja sakna repetitionerna igen.

Det var ju den där ena som såg nästan harmonisk ut. De övriga 62 såg ut ungefär såhär:

Ingrid klockan 22.46 en måndag i mitten av december:
– Mamma, kan vi leka att vi hade rest till ett varmt land?

Jag (lugnt och sansat) klockan 22.46 samma måndag i mitten av december:
– Okej.

Mitt inre (allt annat än lugnt och sansat) klockan 22.46 den där samma måndagen:
– Sådant ska man inte fråga den här tiden på dagen när man är fem år och ska vara i julkyrkan med dagis klockan nio på morgonen.

Det är måndag i mitten av december och jag föredrar fortfarande regn och fem varma grader än snö, kyla och halka. Jag vet att jag borde klaga på mörkret som frånvaron av snön åstadkommer, men jag kan bara inte. Jag gick hem från jobbet tio före åtta på kvällen. Utan vantar. Hur skulle jag kunna klaga?

Det finns en tandborste till i vårt badrumsskåp. En orange för små tänder.

År 2007 gick vi en familjevårdsutbildning och några gånger sedan dess har vi fått samtal som vi av olika orsaker varit tvungna att säga nej till. I somras fick vi ett samtal som vi kunde tacka ja till. Ett samtal om ett barn en helg i månaden.

Det finns alltid en rad orsaker till att säga nej. När vi gick utbildningen år 2007 var vi två personer som bodde i en fyra på nästan 90 kvadrat. Nu är vi fyra personer som bor i en trea på nästan 70. Bara en sådan sak. Och lägg till allt annat; livet, stressen, tidsbristen, otillräckligheten och det faktum att allt det som redan finns ibland känns övermäktigt. Hur kunde man då lägga till något? I synnerhet om detta något är en någon?

Men ändå. Jag och Fredrik tänkte på varsitt håll i ungefär en halv dag och kom fram till exakt samma sak; det är bara praktiska saker som är orsaker till att säga nej. Och det praktiska löser sig ju alltid.

Nu har ett barn som har en orange tandborste i vårt badrumsskåp bott hos oss en del veckoslut under hösten som gått. Och det praktiska har löst sig. Förstås.

Och vi är så glada att vi tackade ja.

Aj, varför jag håller så hårt på traditionellt luciafirande på hemmaplan? För att det här är vad min skola har att erbjuda:

Nytt för i år:

1. Ordningen är återställd. Jag är Lucia. På eget initiativ valde Ingrid ett tomteår. Jag började inte bråka om saken. Köpte gärna en tomtedräkt för att få bära kronan.

2. För första gången någonsin har vi en pepparkaksgubbe i vårt tåg. Jag tror han skulle ge upplevelsen en halv pepparkaka av fem. Eller rentav av tio.

3. Jag letade flera varv igenom hela vår klädgarderob (förutom under en av underklädskorgarna) men hittade inte min luciaklänning. Så jag lussade i Fredriks alba. En av fördelarna med att vara gift med en präst.

– Mamma, i övermorgon är det Lucia på dagis och jag kan inte sången så bra ännu. Kan vi öva på den i något skede?

I något skede.

Den lilla kvinnan älskar jag.