För mig låter alla fotbollsmatcher lika. Det är en (över)taggad kommentator. Det är publikbrus. Det är domarvisslingar. Det är kampsång. Det är – ibland – buarop. Jag tycker för övrigt väldigt illa om just buarop.

Men när Liverpool spelar låter det annorlunda, åtminstone hemma hos oss. För då har vi en bänkidrottare som låter. En som skriker och härjar. Som protesterar. Som tycker att spelarna borde kunna bättre och som tycker att domaren borde kunna rättare. Som upplyser spelarna om vad de borde göra, trots att han ju vet att de inte hör honom och trots att han vet att de nog vet det betydligt bättre än han. Att det är bland annat därför som han ser dem spela och inte tvärtom.

Hela hans kropp och hela hans själ är med när det där rödklädda laget spelar.

Själv förstår jag inte grejen. Inte alls. Efter tretton år som gifta har jag inte lyckats lära mig se charmen med fotboll, jag ser om möjligt ännu mindre charm nu än då i begynnelsen då jag ännu försökte. Jag har nog gett upp någon gång längs vägen.

Men; ljudet av en fotbollsmatch är ett ljud av trygghet för mig. Ett ljud jag gärna skriver i, stickar i, läser i, äter glass i. Ett ljud jag gärna somnar i.

När han ser match vet jag att han har det bra. Att hans själ får ro. Och när hans själ får ro är det gott att vara.

För i den själen bor jag och min.

Bild: Maria Hedengren

Ingen får mig att känna lika mycket som han. Ingen himmel är lika hög som hans och ingen dal lika djup. Vägen mellan det höga och det djupa borde alltså vara evinnerligt lång, men den går samtidigt så evinnerligt snabbt. 

Älskade lilla barn. Stora, rika gåva. Var har vi inte varit? Hur högt har vi inte flugit och hur hårt har vi inte landat? Bara i dag? 

Denna fredag ett liv. 

Så där som dagarna är när dagarna är med dig.  

Ett liv. 

Ett fantastiskt liv. 

Bild: Kavilo photography

I går fick Arvid ett paket på posten. Med en nyskriven bok med en handskriven hälsning från författaren själv. Där stod bland annat att han är en sällsynt klok och ärlig människa. 

Arvid var fyra centimeter längre när vi hade läst hälsningen för honom. 

Jag har träffat författaren en enda gång, men jag vet att hon känner min själ. Och om möjligt ännu mer känner hon min sons. Trots att hon aldrig har träffat honom. 

Minnas ord har många gånger hjälpt mig att se charm och skönhet där jag annars skulle se bara bråk och ovilja. Hon har därmed hjälpt mig att vara en bättre förälder, att älska mitt barn bättre. För det räcker ordet tack ingenstans. 

Varför Arvid fick boken? För att han har lärt författaren något som barnen i boken behövde kunna. Och när han insåg det växte han några centimeter till. 

Vi tyckte om boken. Mycket.

Nio dagar tog det att sticka den här tröjan till Arvid, i den lilablå nyans han själv valde. 

Till Arvid? frågar du dig nu. Sist du såg honom var han ju mindre till växten och hade betydligt kortare hår. 

Din fråga är berättigad. Jag stickade en tröja för en sexåring, gick ner i stickstorlek eftersom jag stickar löst men resultatet är ändå en tröja som passar vår nioåring betydligt bättre. 

– Okej, du kan få tröjan nu och så kan jag ta den sedan när den passar mig, sa Arvid. 

Inte. Föga överraskande totalvägrade han släppa taget om den tröja som lär passa honom först om några år. Så vi har nu beställt mer garn i exakt samma lilablå nyans. Då blir det en tröja för en fyraåring. Med minst lika små stickor. Och då kan tröjan på bilden få en ägare som kan bära den.

Det tog alltså nio dagar att sticka tröjan. Och sedan tog det ungefär lika länge att få in Arvid i tröjan när den var klar och skulle provas. Jag hade helt klart inte respekterat det här med att maska av löst i halsen. Arvids öron var röda en kvart efter att vi tryckt in honom i tröjan. Så då försökte jag sprätta upp halsen, men jag hade helt klart respekterat det här med att fästa trådarna. Om möjligt för mycket. Till sist klippte jag helt kallt upp halsen med sax och förvånansvärt bra gick det att rädda. 

Så noga behöver ju ingen titta. 

När jag ser på andras föräldraskap ser jag mycket som jag tycker att är märkligt. Barn som får spela dataspel fyra timmar om dagen. Barn som får dricka varm choklad till frukost sju dagar i veckan. Barn som får sin vilja igenom efter att ha skrikit en halvtimme. Och barn som äter broccoli och blomkål utan att irågasätta konceptet. Barn som för ut roskisen utan att klaga. Barn som lägger sig när det är dags och inte har tjugotre helt irrelevanta ärenden efter det. 

Ja, jag ser mycket märkligt när jag ser på föräldrar omkring mig.

Men. När jag ser på deras föräldraskap ser jag aldrig våld och aga. Jag tror faktiskt inte att någon jag känner slår sina barn. 

Bubblan spricker igen en gång när jag läser kommentarer på svenska.yle.fi. Ingenstans spricker mina bubblor lika ofta som i just det kommentarsfältet, kanske för att jag inser att de som kommenterar där troligtvis lever så nära mig att de kunde finnas i just min bubbla. 

För när det kommer till barnaga lever jag i en bubbla, en som jag vägrar släppa taget om. Aldrig någonsin tänker jag slå mina barn och aldrig någonsin kan jag förstå att så många verkar tycka att aga är helt rimligt. Hur tänker de människor som slår sina barn? Hur känns det att slå med samma hand som bär, håller, klär, badar, matar, vårdar och kramar barnet? 

Det övergår mitt förstånd. Må det alltid göra det. 

Inte för att jag inte vet hur hopplös en förälders maktlöshet känns. Det vet jag. Det tror jag att så gott som alla föräldrar vet. Men det är långt mellan att känna maktlöshet och att slå. Det går en benhård gräns mellan att inte slå och att slå. Jag vill aldrig gå över den gränsen.

Det är svårt att vara förälder och vissa dagar är det rentav jättesvårt. Men ingen dag har jag tänkt att det skulle vara lättare om lagen bara lät mig slå. Som om jag då plötsligt skulle ha tillgång till det saliggörande verktyget.

Nej. Hu. 

Aldrig. 

Bild: Maria Hedengren

Livet tar ju en lite vart det vill och i dag stod jag halva dagen vid en idrottsplan och såg barn som inte längre kallas lågstadiebarn springa, hoppa och kasta. 

På nästan fyra timmar såg jag ingen ta en förlust dåligt trots att jag såg väldigt många ta förluster. Inga tårar, inga vredesutbrott och inga bortförklaringar. 

Däremot såg jag stor, stor glädje och jag undrar om det finns någon vackrare glädje än den som delar andras? Jag tänker på min dotters klasskompisar. Hur två av pojkarna, som jag nog aldrig mer än hälsat på, kom fram till mig och med stor beundran kommenterar min dotters prestationer. Ännu mer tänker jag på flickan som hoppade och tjöt av lycka då hennes kusin kom på första plats och hennes bästa vän kom på andra plats. 

De barnen borde få stå på prispall. Och på sätt och vis gör de ju det hela tiden; den som uppriktigt kan glädja sig också med andra har så otroligt många fler chanser till glädje  och blir troligtvis de största vinnarna i slutändan. 

Arvid har en väg att vandra innan han kommer upp på just den prispallen. När Ingrid sprang förbi oss första varvet utbrast han besviket: 

– Oj nej! Hon är inte först! 

Och när hon kom förbi andra varvet utbrast han med tårar i rösten: 

– Oj nej! Hon kommer att få medalj! 

Vi har alldeles för lite tid på oss att packa. Vi frågar oss hur vi egentligen tänkte och sanningen är antagligen att vi inte tänkte alls. Vi har varit föräldrar i nio år och vi underskattar fortfarande hur länge det tar att packa. Varje gång. 

Hela familjen ska vara borta över veckoslutet. Det betyder övernattning vilket betyder sängkläder för fem personer. Vilket kan låta som en liten sak men vilket kan vara en enorm sak. Det betyder också resesäng för en. Eftersom veckoslutet är i mitten av september betyder det regnkläder för alla. Eftersom veckoslutet är på en lägergård betyder det badkläder för de köldtåligaste. Fem pyjamasar, fem tandborstar – vi glömde en — och fem jackor. Eftersom en är en bebis betyder det vårservetter, blöjor, flaskor, barnmatsburkar, haklapp, nappar. Och så helt vanliga kläder åt alla. Handdukar. Gosedjur (Arvid hade med de fem allra, allra viktigaste), böcker, stickning… 

Vi trodde att det skulle gå på tjugo minuter. Samtidigt som en av oss vuxna skulle förse Hilde med middag. Det tog fyrtiofem minuter. Försenade och hungriga sitter vi alltså i bilen en hel halvtimme senare än planerat. 

Och jag och Fredrik skrattar tillsammans. Åt eländet. Har råd att driva lite med den andras tillkortakommanden, förseningen till trots.

Där och då tänker jag att det är ett av kärlekens många ansikten; att kunna välja det gemensamma skrattet i en situation där stress och frustration och irritation skulle vara det mest naturliga. Inte kan jag annat än älska en människa som får mig att skratta då, en människa som skrattar åt mig då. 

Det finns ingenting som luktar romantisk komedi eller starkt drama över honom och mig. Men det finns ett vi som doftar vardag. Riktigt, riktigt bra vardag. Jag väljer alla gånger det andra framom det första. 

Vi och vår vardagsdoft. Förevigade av Matilda Audas Björkholm

Jag tycker inte om det där uttrycket som antyder att problemen växer med barnen, även om jag inser att det är mångas verkliga erfarenhet. Problemet är väl att många med små barn också har det jobbigt och att sådana uttryck på något sätt förminskar och/eller underkänner deras verkliga erfarenhet. 

Dessutom är min erfarenhet hittills att det är det roliga som har vuxit med barnen. 

Med det sagt; allt är inte fest och glädje med barn som håller på att bli stora. Det kommer en ny sorts sorg med barn som man kan och får förvänta sig något av. När en treåring klarar av att fixa en egen smörgås är det stort. När en nioåring inte klarar av att plocka undan efter smörgåsfixandet är det litet. När en tvååring kastar sig på golvet och skriker är det förlåtet – också om det sker i butiken. När en nioåring ylar av ilska och besvikelse en hel halvtimme är nåden inte speciellt nära – ens om det sker hemma. Den där nya sortens sorg lär väl bara växa med barnen, tänker jag. Hur frustrerande är det med femtonåringar som inte vet var kylskåpet ligger? 

Men med det sagt; det är en härlig tid vi lever i nu. En rik. En möjligheternas. En skrattens.

Med mina två ganska stora. 

Det finns helt vanliga dagar och så finns det dagar då jag kan berätta att jag ska få träffa Tomas Sjödin. Och vet du vad? Du får vara med! På en bokmässa nära dig i slutet av oktober:

Det kan hända att du inte vet vem Tomas Sjödin är. I så fall tycker jag lite synd om dig samtidigt som jag är enormt avundsjuk. Du har nämligen så mycket fint framför dig att upptäcka. Här har jag för några år sedan berättat om det jag upptäckt i mötet med hans texter och tankar. Jag kallar honom en av mina husgudar och det är lika sant i dag som det var då. 

Det blir en stor stund för mig. Det blir en ännu större stund om du vill dela den med mig.  

(Jag kommer också att intervjuas på bokmässans söndag klockan 15. Du är naturligtvis lika välkommen då.)



Jag har levt i amningsbehå i snart ett och ett halvt år. Nästan lika länge har jag längtat efter ett roligare behåliv. För någon vecka sedan slutade jag amma Hilde och jag letade direkt fram en juvel i underklädeslådan. Äntligen! 

Den passade inte.

Och då menar jag inte att den satt lite ovekvämt eller osmickrande, jag menar att den inte satt alls. Som i att den var helt oanvändbar. 

Letade fram nästa juvel. Lika illa. Så jag slutade leta.

Jag ska ge det lite tid, men om inte mina gamla behåar skärper sig snart så köper jag nya. 

Är det ett nederlag? Att inte kunna använda sina vanliga underkläder? Kanske. Men inte ett nederlag som jag tänker gräva ner mig i.

Jag förstår min egen och andras längtan efter den kropp vi en gång hade, men jag tror att vi behöver bli bättre på att inse att den kroppen faktiskt inte är den kropp vi ska ha resten av livet. Kroppen lever ju – tur är väl det – och med det livet kommer naturligtvis förändringar. Vi behöver inte tycka om de förändringarna, men jag tror att vi behöver lära oss acceptera dem. Alternativet är helt enkelt så fruktansvärt jobbigt.

Jag vill bara känna mig som mig själv igen, tänker jag och säkert många andra ibland. Jag försöker lära mig att hitta mig själv också i en kropp som inte är vad den en gång var. Jag vill inte vara beroende av en viss behåstorlek, ett visst midjemått eller ens en viss känsla. Jag själv är större än så. Du själv är större än så. 

Den kropp jag hade som sjuttonåring är ingen evig mänsklig rättighet. Knappt ens en mänsklig möjlighet, förfallet kommer tidigt. Men den där sjuttonåriga kroppen kan bli en mänsklig tröstlöshet och hopplöshet om jag inte släpper greppet om den. 

Jag förstår både mig själv och alla andra som längtar tillbaka till något annat. Det är svårt att låta bli i en värld som hela tiden upplyser oss om att vi inte duger som vi är. Men jag tänker envist fortsätta försöka trotsa. Och vara snäll mot mig själv varje gång jag faller och nästan hinner tänka att jag måste anpassa mig efter gamla underkläder. 

Med Hilde några dagar. Med en nyförlöst kropp som inte kändes som min. Men som var min. Lika mycket min som den kropp jag har i dag. Lika mycket min som den kropp jag hade som sjuttonåring.