Vi var de där föräldrarna som tvingade sitt barn att spela fotboll. När han inledde sin karriär var visionen att den av oss som skjutsade till träningen kunde avklara ett av veckans löppass samtidigt.

Ha. Ha ha ha.

Den av oss som skjutsade till träningen hade en timme högpuls framför sig, men av helt andra orsaker än löpning. Den förälder som eskorterade till och från träningen fick också agera mental tränare och ihärdig peppare och så peppande som vi hade behövt vara kan ingen människa vara. Han ville liksom aldrig vara med. Korta stunder kunde han glömma det, men om man mötte hans blick var förtrollningen bruten. Och om man inte mötte hans blick var det naturligtvis också helt kört. Efter en träning var man alldeles matt. Hela familjen firade med glass efter varje träning (ett finare sätt att säga att vi mutade honom med glass inför varje träning) och ändå gick det inte.

Hans karriär som junior i HIFK blev därmed kort. Orsaken till att vi kämpade och försökte och hoppades var att vi ville ge hans finska en ärlig chans. Men i något skede måste vi välja mellan att ge honom finskan eller mentalt stabila föräldrar och trots finskans många förtjänster fick den ge vika.

Han älskar fotboll. Älskar. Han spelar fotboll alltid när han kan och oftast också när han inte kan, men han vill verkligen inte träna i ett lag. Han ska – naturligtvis – bli fotbollsproffs och jag försökte få in en stöt med finskan genom att säga att de som blir proffs nog börjar spela i lag redan när de är små. Som om jag skulle veta något om det.

– Jag blir inte ett sådant proffs. Jag blir ett sådant som vilar när jag är barn och orkar spela jättemycket sedan, konstaterade han lugnt.

Han blir också ett sådant proffs som troligtvis är ganska dålig på finska, konstaterade jag tyst och lite bittert för mig själv.

Men å andra sidan är ju de flesta som är riktigt bra fotboll också riktigt dåliga på finska.

Jag trodde inte att jag skulle gråta. Jag hade inte ens tänkt tanken och var verkligen inte beredd. Jag måste ha glömt bort vem jag var.

Men där satt jag ändå. Och grät mig igenom 4-6-åringarnas dansnummer. Inte för att de var rörande bra eller rörande dåliga men för att de var rörande trygga, rörande självklara. Alla barn i alla olika former hjulade stolt och frimodigt på scenen och jag tänkte att de verkligen har något som de flesta av oss vuxna har förlorat.

Jag menar: hur bekväm skulle du själv vara? Hjulandes på en upplyst scen i cykelbyxor och linne?

(För egen del är svaret lätt: helt sjukt obekväm. Skulle jag vara.)

Vi vuxna har matats med så mycket som de barnen hittills har skonats från. Osunda, orealistiska, orimliga ideal. Självkritik som gränsar till självförakt eller som passerat den gränsen.

Jag säger inte att min himmel består av vuxna människor som gör akrobatiska övningar i osmickrande träningsplagg, men jag säger att det finns något så beundransvärt tryggt och bejakande och sunt i människor som kan och vill göra just det. Inte för att de har gjort kroppen till Livsprojektet med stort L – bland de vuxna som valt den vägen finns det säkert frivilliga – men för att de duger och vet att de får göra just det.

Mera så vill jag leva. Och mer och mer så lever jag. Även om steget till hjulning på scen ännu ter sig långt så är det tusen gånger kortare nu än för femton år sedan.

En bild på mig i osmickrande träningsplagg. De där byxorna förtjänar ett eget inlägg. När jag förlorat ALL självrespekt skriver jag det.

Jag har alltid varit en sucker för lucia. Det finns förstås mera klädsamma saker man kan vara en sucker för, men så här är det med mig.

Varje år alla barn vill vara med och lussa är en gåva. Jag inser att det bara är en tidsfråga innan de börjar droppa av och jag tänker ha kul så länge det varar. Jag känner för övrigt ingen annan vuxen som lussar med sina barn i full mundering. Jag vet inte om det är direkt smickrande att jag var den enda lussande över 20 i mitt flöde i går, men smickrande är å andra sidan ofta överskattat.

Välkomna med på en resa genom åtta år av luciamorgnar hemma hos oss!

Vi önskar dig en god och glad luciadag! Må vi i dag påminnas om att ljuset alltid är starkare än mörkret. Alltid.

Det finns så ofantligt mycket mörker och skit i vår värld. I mötet med en kompakt mörkermur kan en liten låga kännas hopplös, hjälplös, tröstlös. Men ljus är det enda som alltid rått på mörker. Låt allt ljus du har lysa!

Glad luciadag!

Jag minns när jag förra hösten läste att Isabella Löwengrip hade outsourcat matlagning och handling. Jag kände att jag också skulle kunna göra det. Tveklöst. När som helst.

Nu, ett år senare, läste jag att hon inte julpyntar sitt eget hem. Det är någon annan som ser till att barnen har vinterhandskar, det är någon annan som köper julklappar, det är någon annan som går till apoteket och det är någon annan som bokar in barnens tandläkartider. Jag känner att jag inte längre är lika säker på att jag också skulle kunna göra det.

Nog för att jag avskyr att hänga upp ljusslingor och adventsstjärnor. (Någon borde seriöst undersöka hur det är möjligt att man kan vara så hopplöst dålig på sådant som jag är.) Don’t get me started on handskar och mössor. För att inte tala om skridskor och cyklar. Och ingen – ingen – har ju någonsin så mycket tid att det finns tid för tandläkartid.

Men ändå. Vet jag alltså inte om jag skulle kunna.

För i någon mån är ju allt det där livet och att inte hinna med det… Jag vill inte leva så att jag inte hinner leva.

Å andra sidan inser jag förstås att världen och världshistorien är full av män som aldrig har levt det livet. Å tredje sidan tycker jag faktiskt att de männen nog missat mycket av det som är liv. Visst kan man leva ett fullgott liv utan att ansvara för att barnen har tossor på dagis, men är livet fullgott om det aldrig finns tid att köpa julklappar till tossbärarna?

Jag vet alltså inte. Vet du?

Illustrerar lite otippat med dagsfärsk selfie på mig och mina dagsfärska hembakta lussebullar. I dag hann jag uppenbarligen leva.

Hon var ju redan gulligast i hels världen men har i dagarna tagit gulligheten till en ny nivå. Hon har nämligen börjat säga varför. Med samma eftertryck och bestämdhet som präglar allt annat hon säger.

Mest använder hon ordet som svar på när hon inte får göra något som hon vill göra. Varje nej bemöts med en lite rynkad panna och ett världsgulligt:

– Varför?

Att säga nej har aldrig varit lika belönande. Det är liksom värt det varje gång.

Hon är två år nu. Så gullig och så liten i våra ögon. Trots att jag minns att Ingrid var ganska stor redan när hon var ett och ett halvt. Är det så här med minstingen? Så obotligt liten och så obotligt gullig?

Han vaknar för tidigt varje morgon numera. Har gjort det tio morgnar i rad. Varje morgon börjar med samma fråga.

– Får jag öppna mina kalendrar nu?

Minst varannan av dessa morgnar har jag hotat med att vi snart måste sluta med morgonöppning. Jag borde sluta med det, för hoten är tomma varje gång. Jag älskar decembermorgnar.

Men samtidigt tänker jag varje dag på alla de föräldrar som av olika orsaker avskyr decembermorgnar. Jag tänker på föräldrar som övernattar i smala sjukhussängar bredvid dödssjuka barn. Jag tänker på föräldrar som tvingas ta snabblån för att skramla ihop till en rimlig julhelg. Jag tänker på föräldrar som vet att de inte kommer att ge sina barn ett hem med samvetstro, med glad förtröstan, hopp och tro utan ett hem med med otrygghet, rädsla och hot som tyvärr inte alls är tomma.

Och jag tänker på hur lätt det är att göra något för att hjälpa någon av alla de föräldrar och familjer som just nu går på knäna, men jag tänker också på hur det är ännu lättare att bara tänka. Ofta är det väl därför vi stannar där, i stället för att göra den där betalningen eller bli den där understödjande medlemmen eller månatliga givaren.

Låtom oss. Ta det där korta, enkla steget som vi i teorin vet att är lätt att ta. Låtom oss göra någon annans jul lite ljusare och gladare,

När hon kommer hit har hon med sig en kylväska full med mat och hon har planerat mat för tio personer för flera dagar. Bara därför kunde man älska henne.

En av dagarna hon är här städar hon vårt kök medan jag är på jobbet. När jag kommer hem blänker köket och ändå tar det faktiskt en stund innan jag märker det. Om jag minns rätt hinner hon till och med fråga vad jag tycker.

Att tänka sig det omvända går inte ens. Att jag skulle ha med mig mat till färdigt uttänkta maträtter när jag besöker henne eller att jag skulle städa arbetsbänken i deras kök… Nej, det går inte ens att tänka.

På så väldigt många sätt är vi nämligen så väldigt olika. På ännu fler sätt tycker vi väldigt, väldigt mycket om varandra.

Men på några sätt är vi så lika. Jag är trettiofem och hon är trettiofyra men ingen av oss har någonsin haft rött läppstift, trots att vi båda tänkt tanken. En av oss har till och med tänkt tanken så mycket att hon äger ett rött läppstift. Så när fredagskvällen är här och våra män har åkt på ishockeymatch målar vi läpparna röda. Vi är också på det sättet lika; röda läppar testar vi helst första gången i hemmets trygga vrå.

Det säger inte allt om någon av oss, men det säger något. Att vi är varandras säger ännu mer. Tänk att hon vill finnas i mitt liv!

Första gången och hittills enda gången.

Om du är som jag så lever du just nu på pepparkakor och chokladkonfekt. Du sköljer ner det med glögg och varvar ibland med jultårta, risgrynsgröt och limpsmörgåsar. December är kolhydraternas ärketid.

Om du är som en del människor så har du just nu ett konstant behov av att ursäkta din något sockerstinna baskost. Varje gång du ska bita av foten på en pepparkaksgubbe bara måste du påpeka att det ju nog blir alldeles för mycket av den varan nu, att man ju faktiskt inte borde äta nougattryffel redan före lunch en helt vanlig tisdag och att det verkligen blir skönt att leva på sallad i januari.

Sluta med det.

Du får väldigt gärna låta bli att äta socker och fett och dessa två tillsammans om du inte mår bra av det. Inte ens i december måste man och inte ens i december måste du. Men om du väljer att göra det behöver du faktiskt inte bortförklara det. Du kanske tycker att din bortförklaring är harmlös, men du vet långt ifrån alltid hur harmlöst eller harmfullt det låter för den som lyssnar.

Det finns så oerhört många människor som kämpar med snedvridna kroppsuppfattningar och som går omkring och tror att lyckan ligger bara fem kilo bort. Det finns så oerhört många känsliga barn och tonåringar som kanske hör något helt annat än det du menar. Det finns så oerhört många människor vars jultårta plötsligt smakar dåligt samvete om någon annan påpekar att hon inte borde.

Ät din lussekatt med glädje om du väljer att äta den och hoppa över den helt om du inte vill ha den. Och oavsett kan du låta bli att kommentera. Mat är farligt laddat för så många.

Och någon kanske undrar om det faktiskt är hens problem att andra har svårt med sitt ätande och sin självbild. Måste vi börja vakta på vad vi säger bara för att andra har problem? Svaret är väl att vi inte måste men att vi får och kan. Tänk vilken nåd.

Och så kom dagen när jag plötsligt började gråta på prisma. Vid hyllan med glutenfritt knäckebröd. Insikten bara drabbade mig; snart är min prisma inte längre min prisma.

Jag vet, jag vet, jag vet. Det är verkligen INGET mot alla andra farväl vi har framför oss. Men ändå ett farväl. Och jag är inte jättebra på just farväl. Jag har andra gåvor. Men hur de gåvorna ska komma till pass i uppbrottstider vet jag inte.

Det finns mycket gott med att veta om en flytt i god tid. Men det är också lite grann som att dra bort ett plåster långsamt. Och vi vet ju hur kul det är.