Hon var ju redan gulligast i hels världen men har i dagarna tagit gulligheten till en ny nivå. Hon har nämligen börjat säga varför. Med samma eftertryck och bestämdhet som präglar allt annat hon säger.

Mest använder hon ordet som svar på när hon inte får göra något som hon vill göra. Varje nej bemöts med en lite rynkad panna och ett världsgulligt:

– Varför?

Att säga nej har aldrig varit lika belönande. Det är liksom värt det varje gång.

Hon är två år nu. Så gullig och så liten i våra ögon. Trots att jag minns att Ingrid var ganska stor redan när hon var ett och ett halvt. Är det så här med minstingen? Så obotligt liten och så obotligt gullig?