Jag vet att jag har sagt det förr och jag vet att jag kommer att säga det igen; jag kan inte riktigt förstå att han är vår. Så olik mig och så ännu mer olik Fredrik. Vi har ofta stått lite handfallna och hjälplösa. Känt oss oförmögna att bemöta det vi inte själva bär på.

I dag lyssnade jag till en podcast och medan jag slumrade till i en solstol på hotelltaket hörde jag det sägas att inget barn landar hos dig av misstag. Att Gud har tänkt att just det barn du har fått ska vara hos just dig.

Det är en så enkel och självklar tanke att det känns fånigt att erkänna att den tanken kändes nästan svindlande. Kanske det var solen. Bara. Eller så är det stort och sant i all sin enkelhet.

Han har inte kommit fel. Han har kommit så oerhört rätt. Och trots att jag visste det – har vetat det varje dag sedan han kom – behövde jag påminnelsen.

Han passar oss perfekt. Vi passar honom perfekt.

Vi höll på att glömma, det ska erkännas. Festdagar som infaller samtidigt som andra festdagar möter lätt det ödet. Och jag kan ju förstå att världen anser att Jesu födelse är av större betydelse. Jag kan rentav hålla med.

Men samma dag, på juldagen, föddes också vi. Han och jag. Jag och han. För sexton år sedan. Jag var förunderligt ung och han nästan lika, men det har ändå gått förunderligt väl. Knappast för att vi var så unga, men nog inte heller trots att vi var det.

Snart har det varit vi halva mitt liv. Så många dagar. Och ingen av de dagarna har jag ångrat.

Vi höll på att glömma men mindes och firade med drink. Att vi är varandras är typ bäst av allt.

Jag tror det finns en berättelse om julresan 2018 som kommer att överskugga alla andra berättelser. För Arvid.

Det var en gång en sexårig pojke som påminde om Emil i Lönneberga både till det yttre och det inre och han tyckte väldigt mycket om att spela fotboll. En dag, en juldag som firades i tjugofyra graders värme, ställde han till fotbollsmatch och folket kom. Hans tjugoåriga kusin, hans nittonåriga. Och båda adertonåriga. Också femtonåringarna och fjortonåringen och tolvåringen kom. Alla åtta tonårskusiner ställde upp som lagkamrater och motstånd. Och på läktaren satt fastrar och farföräldrar och hurrade.

Det är stort att alla valde att ge honom den stunden. Det är en vacker berättelse om en ändå ganska liten pojke som fick vara i alla stora människors centrum en stund. Ingen klagade och gnällde fast det var bara Arvid som verkligen ville och den yngsta spelaren fick naturligtvis göra flest mål av alla. Han har bevisligen lyckats vila sig i form. Eller så har han bara extremt fina tonårskusiner. (Som om det finns något bara med det.)

Den julberättelsen överskuggar en hel del andra berättelser också i min bok.

Ska jag verkligen? Skicka ut ännu en mer eller mindre julig familjebild med önskan om en god jul?

Jo, jag ska. För jag har älskat att få se alla andras bilder i dag. Människor jag tycler om med människor de tycker om. Alla familjebilder där minst någon (ofta flera) är lite misslyckad i bilden. Det relativt nygifta paret där mannen motvilligt men dock är med på bild. Till och med alla hundar, fast jag inte tycker om djur.

Så här kommer vårt bidrag. Julbilden 2018.

Den här julaftonen är jag mest tacksam för tre andra jular än min egen. Jag är tacksam för att en familj för första gången får vara tre i stället för två efter att ha längtat och väntat så ofattbart länge. Jag är tacksam för att en vän för första gången får ha ett barn i sin famn på julafton och inte ”bara” barn i himlen. Jag är tacksam för att vänner verkligen får fira jul i väntans tider i år och inte bara i till synes fruktlös längtans tider.

Tack. Tack. Tack.

Men jag är naturligtvis också innerligt tacksam för de människor som är mina. Trots att en av dem tyckte att julafton kunde börja 4.40 är jag också i dag innerligt tacksam för den oförtjänta nåd det är att få vara deras.

Till dig som läser detta; god jul. Må du kunna vara tacksam för det goda i ditt liv och må du tillåta dig att sörja och längta efter det eller dem som fattas dig. Det går (oftast) att göra både ock samtidigt. Och om just i år är julen då ingen tacksamhet alls ryms in så hoppas och ber jag att du blir buren och att nåden snart blir mer påtaglig i ditt liv.

God jul!

Jag säger inte att det har varit en dålig höst, men det har varit en märklig höst. Hösten 2018 ska ihågkommas som hösten då vi stod inför ett av livets hittills mest livsavgörande beslut. Jag säger inte att det var helt lätt att flytta från Österbotten till Helsingfors efter att vi redan kommit ”hem” igen från Åbo, men det var väldigt mycket lättare att flytta med en knappa ettåring än att flytta med tre barn varav två redan är ganska stora. Beslutet är väldigt mycket större nu.

Det är nog därför jag är så trött, därför vi är så trötta. Ett lov har sällan varit lika välkommet.

Samtidigt; jag vet inte om jag någonsin har varit lika stolt över Fredrik och mig och det vi som vi har byggt upp. Jag säger inte att vi med säkerhet klarar allt, för jag är mycket medveten om att vi hittills har prövats skonsamt, men det har funnits många möjligheter att vara fula mot varandra och vi har inte tagit dem. Varje svår dag har jag varit tacksam, glad och stolt över det. I den ordningen.

Från vår promenad i går.

Och det hände sig vid den tiden att jag steg ut på balkongen dan före dan före dopparedan och möttes av det här:

Jag är lite för trött för att jag ska kunna förstå och åtminstone ett av barnen är lite för trött för att jag ska kunna förstå. Men ungefär nu efter en förmiddag börjar det gå upp för mig. Att det blir en sådan här jul i år.

I går pratade jag med Fredrik i telefon och hörde Hilde i bakgrunden. Hon hörde mig också och utbrast ivrigt:

– Mamma hälsa på!

Det är alltså det jag har blivit. En person som hälsar på ibland i den lägenhet som egentligen är mitt hem.

Jag förstår ju vad hon menar. I december har jag mer eller mindre bott i skolan. Det kan bli så om man är engagerad i julskådespel och det är jag. Jag ångrar det några gånger varje år, men det goda väger alltid så mycket tyngre och därför väljer jag det på nytt varje år.

För dem gör jag det när som helst.

För de har ju också bott i skolan. De har jobbat stenhårt vid sidan om skolarbete och andra hobbyer. De har pluggat repliker och övat in danssteg och de har finslipat detaljer. De har orkat ta om en gång, en gång till och ytterligare en och de har vuxit. Jag tror det går bra för dem i morgon. Och hur det än går i morgon kommer jag att vara stolt över dem.

– Mamma, jag har väldigt ont i magen. Jag tror nog vi ska gå hem nu.

Det är tjugo minuter tills julfesten ska börja och nu känns det inte bra. Att stå på scen med de andra och sjunga inför en jättepublik är övermäktigt.

Det slutar med att jag får sitta med förskolebarnen på rad två. Som enda förälder i havet av elever. Som moraliskt stöd för en sexåring som behöver just det.

I det här sammanhanget är den rollen svår för mig, jag har spelat den så sällan i samband med julfest. Vår förstfödda ställer sig på alla scener som kommer i hennes väg, hon skulle helst bo i strålkastarljus. Och så har vi då en nästfödd som knappt kan andas när det är dags för honom att gå fram.

Jag var faktiskt inte säker på att han skulle klara av det. Jag hann tro att det var kört när hela hans lekamen föll ihop på stolen när uppträdandet före fick sina applåder. Men sedan hände något och han gick upp på scenen med sina vänner. Och han sjöng och dansade. Och tog emot publikens jubel.

– Mamma, jag klarade det! Jag uppträdde! utbrast han lyckligt när han satt sig bredvid mig efteråt och han kramade mig så länge, så hårt och så stolt.

Det var en stor kväll för honom.

Det var en stor kväll för mig.

Svenskfinland skakar. Det finns ställen där det har varit obehagligt att vara lucia, och så ska det naturligtvis inte vara.

Nu hör jag ju till den stora massa som aldrig har varit en folkvald lucia, men som sjuttonåring var jag folkvald tärna i Jakobstad och spred ljus och glädje på 30-40 ställen med de andra i det årets luciatrio. Ingenstans var det obehagligt, ingenstans fanns undertoner och anspelningar som inte var okej.

Luciatraditionen är fin av många olika orsaker. En av dem är att traditionen möjliggör att en ung kvinna står på en scen och sjunger utan att behöva vara sexig. Det är typ bara den scenen där det är möjligt, där hon inte behöver framhäva kurvor, visa ben eller sjunga sexuellt laddade låtar. Lucia har liksom varit en frizon. Eller rättare sagt; jag har trott att lucia har varit liksom en frizon.

Bland annat därför blir jag fullkomligt rasande över att det finns män som förstör. Hur mycket pengar du än ger till luciainsamlingen har du ingen automatisk rätt att ge lucia en kyss.

Vidrigt.

Varje år ställer unga kvinnor upp som tärnor och lucior. De ger av sin tid för att barnfamiljer som går på knäna ska få gå upprätta några avlastade dagar. De gör en bra grej. Och de har rätt att förvänta sig att få sjunga på trygga ställen där folk behandlar dem med respekt. Luciatraditionen får inte bli en del av en smutsig, sunkig underhållningsbransch.

Bättre kan vi. Bättre måste vi kunna. Annars får lucia faktiskt vara.

Och det är väldigt mycket sagt för att komma från mig.

Jakobstads luciatrio år 2000. Ett uppdrag jag minns med idel glädje och värme. Tacksam över att det får vara så.

När jag är tillsammans med henne ska jag inte känna efter alls för i så fall kan jag aldrig någonsin flytta. Hon är bland det absolut finaste Helsingfors har gett mig. Topp tre. Minst.

Jag är så mycket rikare nu än när jag kom hit. Och därför lämnar jag också så mycket mer bakom mig.

Men hellre så. Alla gånger hellre så.