Jag säger inte att det har varit en dålig höst, men det har varit en märklig höst. Hösten 2018 ska ihågkommas som hösten då vi stod inför ett av livets hittills mest livsavgörande beslut. Jag säger inte att det var helt lätt att flytta från Österbotten till Helsingfors efter att vi redan kommit ”hem” igen från Åbo, men det var väldigt mycket lättare att flytta med en knappa ettåring än att flytta med tre barn varav två redan är ganska stora. Beslutet är väldigt mycket större nu.

Det är nog därför jag är så trött, därför vi är så trötta. Ett lov har sällan varit lika välkommet.

Samtidigt; jag vet inte om jag någonsin har varit lika stolt över Fredrik och mig och det vi som vi har byggt upp. Jag säger inte att vi med säkerhet klarar allt, för jag är mycket medveten om att vi hittills har prövats skonsamt, men det har funnits många möjligheter att vara fula mot varandra och vi har inte tagit dem. Varje svår dag har jag varit tacksam, glad och stolt över det. I den ordningen.

Från vår promenad i går.