Akrobatiska övningar i osmickrande träningsplagg

Jag trodde inte att jag skulle gråta. Jag hade inte ens tänkt tanken och var verkligen inte beredd. Jag måste ha glömt bort vem jag var.

Men där satt jag ändå. Och grät mig igenom 4-6-åringarnas dansnummer. Inte för att de var rörande bra eller rörande dåliga men för att de var rörande trygga, rörande självklara. Alla barn i alla olika former hjulade stolt och frimodigt på scenen och jag tänkte att de verkligen har något som de flesta av oss vuxna har förlorat.

Jag menar: hur bekväm skulle du själv vara? Hjulandes på en upplyst scen i cykelbyxor och linne?

(För egen del är svaret lätt: helt sjukt obekväm. Skulle jag vara.)

Vi vuxna har matats med så mycket som de barnen hittills har skonats från. Osunda, orealistiska, orimliga ideal. Självkritik som gränsar till självförakt eller som passerat den gränsen.

Jag säger inte att min himmel består av vuxna människor som gör akrobatiska övningar i osmickrande träningsplagg, men jag säger att det finns något så beundransvärt tryggt och bejakande och sunt i människor som kan och vill göra just det. Inte för att de har gjort kroppen till Livsprojektet med stort L – bland de vuxna som valt den vägen finns det säkert frivilliga – men för att de duger och vet att de får göra just det.

Mera så vill jag leva. Och mer och mer så lever jag. Även om steget till hjulning på scen ännu ter sig långt så är det tusen gånger kortare nu än för femton år sedan.

En bild på mig i osmickrande träningsplagg. De där byxorna förtjänar ett eget inlägg. När jag förlorat ALL självrespekt skriver jag det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s