Det finns dåliga dagar, bra dagar och dagar när vi är dubbelt fler än vanligt som somnar under vårt tak. De dagarna är de allra bästa dagarna. Och i dag är en sådan dag.

(Just den här allra bästa dagen hade ändå varit snäppet vassare om ingen inblandad hade spytt tidigare i dag. Det ska erkännas.)

Vänskap. Nog är det vackert.

Kvinnan på bilden har mycket med saken att göra.

Jag har inte sagt någonting. För jag vet så väl att jag mer än någonsin predikar för färdigt frälsta eller för stängda öron. Men jag kan inte vara tyst.

För mina vänner har varit på sjukhus med sin svårt sjuka pojke i över en månad nu. Han är ett av många barn som kan dö av sjukdomar som de flesta av oss har råd att se som ofarliga barnsjukdomar. Deras rädsla är inget retoriskt medel i en livlig debatt om mässling. Deras rädsla är på riktigt och tyvärr helt befogad.

Vi som har råd att välja ska välja också för dem som av olika orsaker inte kan välja vaccin. Och vi ska välja för dem som kan knäckas av sjukdomar vi inte själva behöver vara rädda för.

Däremot behöver vi inte idiotförklara någon annan människa någonsin. Speciellt inte om vi vill att den andra ska lyssna på oss. Vi behöver inte heller vara hatiska för att kunna vara tydliga.

Men vi behöver ta hand om våra svagaste.

I dag fick vi låna en bebis och jag tänker att det är det finaste man kan få låna. En annan människas mest ovärderliga skatt på tre månader. Vilket erkännande. Vilken gåva.

Vi var alla förtjusta.

– Mamus sitta Hildes famppo, ropade den yngsta hemma hos oss med den där enorma bestämdheten hon besitter. (Bebisen heter inte Mamus men kallas så av Hilde.)

– Det är så roligt att du kom hit till oss, jag är så glad att du är här, sa den näst yngsta många, många gånger.

Men det var den äldsta som berörde mig mest. Hon som körde bebisen i barnvagn hela vägen från skolan och till dagis och hem. Hon som höll vakt vid sovande bebis i vagn, som klädde av utekläder, som höll och kramade och myste. Som fick avsluta kvällen med en sovande bebis i sin famn.

– Mamma, jag vill ha en egen bebis, sa hon medan den lilla susade sött i hennes famn. Alltså, nog så att du skulle vara mamma men så där att vi inte skulle behöva lämna tillbaka bebisen.

Å.

– Tack, sa mamman när hon hämtade hem sin ovärderliga skatt.

– Tack, sa vi. Och menade det av hela våra hjärtan.

En lite mindre hon och en bebis som är vår egen. Fotade av min syster Matilda Audas Björkholm när vår värld hade stannat. För exakt två år sedan.

Jag och Fredrik har varit gifta i ungefär 5200 dagar. Om jag har räknat rätt, vilket jag kanske inte alls har gjort. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att vi ungefär 5200 dagar av dessa ungefär 5200 dagar har sagt åt varandra att vi älskar varandra. Oftast fler än en gång. Ibland nästan orimligt många gånger.

Å andra sidan; kan det ens bli orimligt många gånger? Då det ju är lika sant varje gång? Det är förstås inte så att min värld skälver till varje gång han säger att han älskar mig, men det är nog så att jag blir påmind om en av mina viktigaste platser i världen varje gång.

Och det är bara så att ett snabbt hejdå, jag älskar dig på morgonen alla gånger är roligare än bara ett snabbt hejdå.

Att frikostigt påminna varandra om kärleken löser långt ifrån alla problem, men det tar udden av några och det förhindrar att andra växer fram. Så länge det är sant tänker jag påminna honom om den kärlek som alla dagar är sann.

Han har gjort en egen julkalender. Förstås. Så fin. Det finns bara en regel: man får öppna vilken lucka man vill.

Jag tror jag vet vilken lucka som är Fredriks favorit.

Nu börjar vår väntan på julen. Glad, glad december!

I dag har Hilde sett Helsingfors nya barnsjukhus. Hon har fått visa att hon kan hoppa, gå på tå, rita och plocka upp föremål. Hon har konstaterats ligga på sin egen tillväxtkurva. Och hon har framför allt fått veta att hon inte längre behöver vara patient på barnneurologin.

Fatta. Fatta. Fatta.

Min oro har varit minimal redan länge, men en bekräftelse är alltid en bekräftelse. En god sådan alltid en god sådan. Jag är så oerhört tacksam!

En av dem ska i dag få hålla ett tal som börjar med orden Bästa borgmästare. Det är på alla sätt betryggande att det är just hen och inte den andra. Barn som inte för sitt liv kan leverera en seriös min på bild ska kanske inte heller hålla tal i fina salar.

Jag älskar dem båda två till månen och tillbaka tusen gånger om, men nog är de olika. Tack, älskade barn, för att ni får mig att växa på olika sätt och åt olika håll. Varje dag är jag tacksam, glad och stolt över att få vara er. Bådas.

Här är jag i min bästa mössa. Jag borde ju tycka att en av de mössor jag stickat själv är bäst, men så är det alltså inte.

Varför den här mössan är bäst?

Jo, för att jag fick mössan av den grupp studerande som var till Rumänien förra månaden med mig och min härliga kollega Camilla.

Det är inte vilken mössa som helst. Det är nämligen en mössa gjord av företaget DECE. Och det företaget har en speciell plats i mitt hjärta. Företaget har nämligen vuxit fram genom den välgörenhetorganisation som vi besökte i Rumänien. DECE har anställt romska kvinnor och män på en ort där 70 % av romerna är arbetslösa. Jag har själv sett några av de kvinnor och män som har ett jobb tack vare företaget. Jag har kanske haft just deras barn i min famn.

Förra veckan fick jag ett mejl om att DECE nu har anställt fyra romer till. Det betyder att fyra familjer till har inkomst och trygghet. Sjukförsäkring och en rimligare möjlighet att låta barnen gå i skola.

Den här veckan fick jag ett mejl om att DECE har minus 20% på alla sina produkter fram till sista november. Oerhört snygga läderväskor och oerhört mysiga handstickade mössor.

Oerhört avgörande för många människor. Kan bli lika oerhört avgörande för många fler.

Sällan har jag handlat lika gärna. Och ja. De skickar sina produkter till Finland. Här.

För två år sedan blev jag ännu lyckligare än jag redan var. För två år sedan blev jag mamma till Hilde Nora Birgitta.

Hon har lärt mig mer om sjukhuskorridorer och oro än något av de andra barnen. Men hon har lärt mig ännu mer om tacksamhet och det väger alltid tyngre.

I dag får vi fira en viljestark och supermysig tvååring. Hon älskar att läsa, sjunga och dansa. Hon säger inte med större eftertryck och bestämdhet än någon annan jag känner. Hon står för 92% av vår oreda och det är i sanning imponerande. Hon ger oss så mycket bara genom att vara den hon är.

Världen och livet är rikare för att hon finns. Jag är rikare för att hon finns.

Det är bara måndag och jag är redan mörkrädd. Jag läser kommentarer ur Familjebarometern 2018 och det dagsljus som kanske fanns i dag försvinner. Är det så här hårda attityder vi har? 

Tycker de/ni utan barn på riktigt att de som väljer att ha barn ska klara av det utan stöd från samhället? Är det på riktigt så att ingen vill anställa en kvinna i fertil ålder? Och finns det på riktgt en stor massa som tycker att samhället inte alls ska betala för de barn som föds? 

Grejen är den här: om samhället vill att det ska finnas barn också i framtidens Finland så måste samhället möjliggöra just det. Om inte samhället gör det så kommer barnen att sluta födas eller så kommer någon annan än samhället att få betala priset. Och denna annan är i så fall barnfamiljerna, och barnfamiljer som betalar för höga pris kommer ändå att drabba samhället i slutändan. Eller har vi blivit så hårda att samhället inte längre ska betala för sjukskrivningar heller?

Jag tror det är viktigt att samhället ser till att så många som möjligt mår så bra som möjligt. Jag vet att det kostar, men jag tror mig också veta att det är värt sitt pris. Jag tror nämligen att ett samhälle där människor mår bra är ett tryggare och bättre samhälle. Också för dem/er som inte själva har barn.