När Fredrik och jag gifte oss valde vi ut ett bibelord som var viktig för oss. Som vår vigselpräst Hasse sedan talade utgående från.

Dit du går, går också jag,

och där du stannar, stannar jag.

Ditt folk är mitt folk,

och din Gud är min Gud.

Versen är hämtad ur Ruts bok i gamla testamentet och det är Rut som säger orden till sin svärmor.

Den här hösten har jag tänkt ofta på just det bibelordet. På att gå dit den andra går och på att stanna där den andra stannar. Vi har båda gjort det. Gått dit den andra gått, stannat där den andra stannat.

Och nu går vi igen. Tillsammans.

Hon har hört att jag ska flytta och kommer därför fram och vill prata.

– Vad hemskt för oss! säger hon. Direkt ur hjärtat. Spontant och genuint.

Hon är en av mina elever, en av dem som redan på kort tid har blivit alldeles särskild. För ibland blir de det. Ibland till och med på kort tid.

Jag blir så tagen att jag inte hinner säga allt jag vill säga. Jag vill säga att det är hemskt att hon känner så men också lite härligt, för alternativet skulle ju vara värre. Och så vill jag säga att det ju är hemskt för oss också. Härligt och hemskt samtidigt. Vi lämnar så väldigt mycket. Och ännu mer; vi lämnar så väldigt många.

Han grät i dag.

– Det är inte roligt att vara i mitten. Om man är minst är man gulligast och alla tycker mest om en. Om man är störst är man längst och starkast och snabbast. Om man är i mitten är man bara i mitten.

Han? Bara? Som om något med honom någonsin kunde eller skulle gå obemärkt förbi. Ordet bara är det sista jag skulle använda för att beskriva honom.

Han. Som möblerade om vårt liv totalt och som fortfarande kan slänga in ett piano och flytta ut en kakelugn. Utan att be om lov först. Han som är mest av det mesta.

Han som aldrig har varit och aldrig kommer att vara bara i mitten.

Bild: Matilda Audas Björkholm

– Hilde, du är den bästa lillasyster man kan ha. Avi kan inte tänka sig en bättre lillasyster än du.

Att han säger de orden. Att hon får höra dem. Att han i samtal med henne kallar sig själv det som hon kallar honom.

Varje dag är min förhoppning och bön att de ska få vara nära varandra för alltid. Att det band de binder till varandra nu för alltid ska vara bundet. Och när jag hör honom tala så med henne på väg hem från dagis en novemberdag när det aldrig ens blev ljust vågar jag nästan tro att det ska få bli så.

Att de får ha varandra.

Det är jobbigt med perspektiv. Det är ju faktiskt jätteskönt att tycka synd om sig själv och tro sig ha rätt att göra det.

Det är viktigt med perspektiv. De kallar vår självömkan vid sitt rätta namn och kan förvandla den till tacksamhet.

I dag har jag drabbats av två perspektiv.

1. Jag såg ett instagraminlägg som påminde mig om den vän som mer eller mindre bor på sjukhus med sitt allvarligt sjuka barn. Varje gång jag påminns ber jag en bön för dem. Att det här är deras verklighet just nu övergår mitt förstånd. Att de visar så mycket kärlek mitt i allt det här övergår mer än så.

2. Jag fick ett julkort av vårt fadderbarn Collins i Kenya. När han berättar vad som har varit det bästa med det här året skriver han ”The cow gave meny milk”. Att det toppar en sjuårings årsåterblick knockar mig.

Jag vet det alla dagar men i dag vet jag det ännu mer än vanligt: jag har så enormt många orsaker att vara tacksam. Det finns sådant som skaver i alla liv, men jag har så enormt många orsaker att vara tacksam.

Och att få avsluta ännu en mulen novemberdag i den vetskapen är nästan som att se solen lysa in genom fönstret. Om du minns hur det är.

Må du minnas. Och må du också minnas de orsaker du har att vara tacksam.

Syftet med gårdagens inlägg var naturligtvis inte att ge någon oskyldig dåligt samvete. Det hoppas jag att alla förstod. Syftet var mest att ge mig själv lite dåligt samvete redan innan så att jag förhoppningsvis fattar bättre beslut när det svarta kulminerar. Att påminna mig själv om beslut jag egentligen vill fatta, om val jag egentligen vill göra.

För jag glömmer så lätt när jag får en klänning till riktigt bra pris.

Om det inte är din last ska det inte heller vara ditt dåliga samvete. Om du aldrig har köpt något du inte hade tänkt köpa bara för att priset är bra så är du oskyldig och ska fortsätta vara det.

Vi ska ta åt oss när vi är skyldiga och annars ska vi låta bli. Vi ska också försöka bli bättre på att inte komma med bortförklaringar och ursäkter när någon trycker på en öm punkt utan istället tacka för påminnelsen och stå för vår egen dålighet. Pinsamt exempel ur mitt eget liv: i år – 2018 – när alla vet bättre kommer jag att flyga mer än något annat år i hela mitt liv. Det är faktiskt inte okej. Det finns inga rimliga ursäkter. Jag vet ju också bättre. Men ingenting blir bättre av att jag försöker bortförklara det som inte kan bortförklaras. Inte blir min klimatpåverkan heller bättre av att jag erkänner min dålighet, men det är åtminstone ärligare. Bara i sanning kan något gott växa fram.

Det jag ville säga i går var verkligen inte att den som vänder alla slantar ska ha dåligt samvete om hen klickar hem sina barns julklappar på nätet på black friday. Det jag ville säga var bara att vi som har råd att börja spontanshoppa den dagen faktiskt gör bäst i att låta bli. Och vi vet det.

Om en gång när dåligt ändå var lite bra. Varsågod för bortförklaringen. Den bjuder jag på. SÅ dålig är jag.

Jag hade problem redan med black friday. Att det nu talas om black weekend och till och med black week är en symbol för så mycket av det som är så fel i vårt samhälle.

Vår girighet. Vår själviskhet. Vår jakt.

Trots att vi vet bättre. Trots att varenda lågstadieelev vet att vi köper för mycket och betydligt mer än vi behöver. Vi vet att det skadar vår planet, att det drabbar de människor som redan kämpar och vi vet att det formar vår bild av oss själva och andra på ett osunt sätt.

Ändå vill vi köpa mera. Det måste vara en av de sorgligaste berättelser som finns om nutidsmänniskan. Att vi vet och att vi ändå. Jag märker att jag själv lätt faller dit. Att jag tänker att jag kanske borde passa på nu när det är black och billigt. När man har läst tillräckligt många gånger att det är nu det gäller börjar man tyvärr tro att det är nu det gäller.

Och det är ju nu det gäller. Det är nu det gäller att säga nej tack. Det är nu det gäller att stänga plånboken eller frysa in kreditkortet. Det är nu det gäller att inse att behöva är en sak och att vilja ha är en annan och att världen och vi med den blir sämre om vi inte inser skillnaden.

Om du ändå behöver köpa något säger jag inte att du inte får passa på när det är billigare än vanligt. Det skulle förstås vara otroligt snyggt om försäljningen plötsligt gick ner den dag då det är meningen att den ska gå upp, men det är kanske att begära för mycket av oss själva. Men sträva efter att inte köpa något på black friday som du inte i dag, en vanlig sketen novembermåndag, kan komma på att du faktiskt behöver. Det går väl an att du köper något då som du här och nu kan skriva upp på en lista. Men inget spontant. Inget ogenomtänkt och oplanerat. Inget bara för att.

Då redan vinner vi en liten seger mot de starka krafter som gör att mycket vill ha mer.

Det sägs ju ibland att det kortaste tidsintervall som finns är det som går mellan att trafikljuset slår om till grönt tills bilen bakom dig har hunnit tuta. Det är fel. Det kortaste tidsintervall som finns är det som går mellan att du återser ditt barn efter några dagar ifrån varandra tills det känns som om ni aldrig varit ifrån varandra.

Jag blir lika förundrad varje gång. Jag vänjer mig aldrig vid hur snabbt man vänjer sig vid att vara tillsammans igen.

Det är fint att få vara många. Alla dagar är jag tacksam över att vi får vara fem i vårt vi. Men det är också fint att få vara färre för en liten stund ibland. Jag tror rentav att det är lite viktigt att få vara färre för en liten stund ibland. Det händer saker när vi plötsligt är bara tre som händer sällan när vi är fem. Och vägen tillbaka till varandra är väldigt kort sedan.

(För kort. Hann jag nästan tänka när jag fick höra att jag är världens dummaste människa en halvtimme efter återföreningen. Har du funderat på vem det är? Som är dummast i världen? Det är alltså jag.)

Du ligger i min famn och jag tänker att du kanske är en av de vackraste i hela världen. Och just då ler du mot mig och jag tänker att vi kan stryka kanske. Du är helt säkert en av de vackraste i hela världen.

Det är helt obegripligt för mig att just du är en människa som många väljer bort. Jag tänker att de nog inte vet vad de väljer bort, vem de väljer bort.

Jag vill för alltid leva i ett samhälle där vi välkomnar dig, där vi vill ha dig och där vi förstår att vi behöver dig. Du är inte bara ett tillräckligt litet minus utan ett helt avgörande plus.

De flesta av oss vill väl ha ett samhälle där annorlunda finns. Men helst vill vi inte ha det på vår egen bskgård. Och jag älskar att det finns människor som med öppna armar välkomnar annorlunda. Inte på deras bakgårdar, utan i deras vardagsrum och i deras hjärtan.

Du har en kromosom mer än de flesta av oss. Inte en för mycket, men en mer.

Du är helt perfekt.

Och i mitt hjärta har du för alltid en egen plats.

Såg du dem? De såg ut att vara mellan 35 och 40 och hade en ettåring i barnvagn. De hade uppenbarligen hämtat på dagis i rimlig tid och tog nu ett lugnt varv via butiken. Handlade ganska lite nyttigt och ganska mycket gott. Pratade mycket med varandra, skrattade en hel del.

De såg ut att vara det där paret jag som trebarnsförälder ibland kan avundas. De som har ”bara” ett barn.

Och i dag var de vi.

Våra två stora barn satt sig nämligen på ett flygplan i dag vid lunchtid. Någon fick blinka bort några tårar vid gaten och Fredrik fick väldigt många pussar och nu är de på sin första egna utlandsresa utan föräldrar. Nu får de ha ett par dagar med sina bästa vänner, våra gamla grannar. Jag har svårt att föreställa mig att någon har ett bättre veckoslut framför sig.

Det skulle vara vi då, i så fall. Som har ett veckoslut med bara varandra och Hilde. Det har typ aldrig hänt.

Den här gången vann verkligen alla. Bästa vinsten.

Vi tre. Fotade av Maria Hedengren.