I dag har jag fått lyssna på en föreläsning om PISA-undersökningen tillsammans med andra som brinner för barn och ungas läsande. På ett sätt hade jag velat höra att en inspirerande lärare och en medveten satsning i skolan kan göra vem som helst till en framgångssaga vad beträffar läsningen. I stället fick jag höra att hemmets resurser och barns socioekonomiska bakgrund påverkar deras läsförmåga allra mest.

Samma dag skriver Mirjam Kalland i en kolumn för HBL att barnfattigdomen i vårt land har tredubblats och att uppskattningsvis 130 000 finländska barn lever i fattigdom. Samt att den här fattigdomen påverkar barns skolframgång och utbildningsmöjligheter mer än tidigare.

Vi har mycket att vara stolta över som land. Vad gäller föräldraledighet är vi till exempel bland de bästa i världen. Men dessa 130 000 barn har vi svikit. Det sägs ju ofta att ett den sannaste berättelsen om ett samhälle är den om hur samhället tar hand om sina svagaste. I så fall är den sannaste berättelsen om oss hur vi har tagit hand om dessa 130 000 barn.

Och vi har plötsligt inte alls lika mycket att vara stolta över.

Så nej. En inspirerande lärare och en medveten satsning i skolan kan inte göra hela skillnaden. För alla. Men vi kan göra en stor skillnad för någon, rentav för många. Och för någon kan vi säkert göra hela skillnaden.

Vi får aldrig ge upp.

– Det är så orättvist! Andras mormor och morfar och fammo och faffa brukar faktiskt hämta dem ibland från förskolan.

Han har rätt. Det är orättvist att en del andra får ha sina nära nära. Å andra sidan är det mesta orättvist och sanningen den att han för det mesta är en vinnare vad gäller just orättvisa. Samtidigt är det ju så lustigt att han inte hade en aning om varför just hans mor- och farföräldrar aldrig hämtar honom från förskolan. Att de bor drygt fyrahundra kilometer bort var inget han hade sett som en rimlig förklaring.

I snart tio år har vi inte bott på samma ställe som mor- och farföräldrar. Vi vet inget annat. Han vet inget annat.

Samma kväll som han fått veta att vi ska flytta drygt fyrahundra kilometer bort insåg han ändå. Vid läggdags.

– Nu kan mormor och morfar och fammo och faffa hämta mig ibland från förskolan.

Och han lyste.

Han lyste.

Vet du vad en fyr är?

Arvid vet, och han berättade i går när vi var på hans sista rådgivningsbesök.

– Fyren har en lampa. Som lyser. Så att de ska se bättre, sa han.

– Så att vem ska se bättre?

– Sjörövarna.

Helt utan leende. Helt på fullt allvar.

Jag säger inte att hans värld är bättre än min, men en värld där fyrars främsta uppdrag är att lysa upp vägen för sjörövare är nog alla dagar en roligare värld än min. Och det är alltid något.

Ingen i mitt liv har någonsin varit som han.

Vi borde städa oftare. Och mera omsorgsfullt. Vi borde ge barnen mer varierande mat. Vi borde rensa bort sommarkläderna. Vi borde gå igenom förrådet, det är faktiskt inte okej som det ser ut nu. Vi borde hitta på ett system för tvättsorteringen och vi borde följa det. Vi borde gå igenom lådorna i byrån i tamburen för tolv av tio morgnar är det någon som saknar något.

Jag borde styrketräna. Jag borde föra bort kappsäcken som bott i vardagsrummet sedan jag kom hem från Rumänien. Jag borde rensa och röja i mitt klädskåp, hittar ingenting längre. I just precis den här stunden borde jag något av alla mina borden i stället för att bara konstatera att jag borde det.

Men jag vet vad det kostar.

Jag vet vad det kostar oss och jag vet att det inte är värt sitt pris.

Ni som äter grönsaker också efter dagisdagar, ni som kommer ihåg att lämna in alla lappar i tid, ni som köper julklappar i oktober och ni som alltid vet var det finns vantar till alla… I mina ögon är ni övermänniskor, men priset för det måste också vara övermänskligt högt.

Och jag har inte råd med det. Jag är ingen övermänniska. Snarare är jag en sådan där undermänniska som väljer att läsa böcker, sticka tröjor, dricka te, titta på netflix, springa långsamt och umgås med vänner trots att jag borde så mycket.

Och det händer att jag inte ens skäms.

Älskade Fredrik. Det fanns en tid i ditt liv då en morgonlänk en söndag var en morgonlänk en söndag. Och så finns den här tiden.

Du kanske hade sett fram emot en riktigt härlig farsdagslänk. Typ åtta kilometer i lugn och ro. Lite gammal hederlig egentid. I stället fick du banta ner till tre kilometer för att alla andra skulle orka med. Du fick justera ditt tempo, jag tvivlar på att du ens blev andfådd. Du fick dessutom springa med en barnvagn och en sparkcykel. Samt vänta på Arvid ibland. Och när vi kom hem gick du in med alla barn och lät mig springa lite till. I lugn och ro. Egentid.

Att du ändå ser ut och är så där glad som på bilden säger inte allt om den pappa du är, men det säger mycket.

Hjälp, vad du älskar mig och oss.

Varje dag – ja, varje dag – är jag glad över att just du är pappa till just mina barn.

Till och med de dagar då du kritiserar min springmössa.

Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta efter i går. Vet inte hur mycket jag ska berätta om den process som har fört oss hit.

Men en sak vet jag; era reaktioner har rört mig till tårar. Flera gånger. Nu är jag visserligen inte känd för att vara svårrörd. Men ändå.

Så många är så glada över att vi flyttar närmare. Så många är så ledsna över att vi flyttar fjärmare. Kan man få känna sig rikare än så? Att några Kvevlaxbor också kommenterat och välkomnat är kanske störst av allt.

Ni har gjort helt rätt. Ni är ett skolboksexempel. Tack! ❤️

Och plötsligt en dag händer det här.

Österbotten. Tar ni emot oss?

Ett av våra barn trodde länge att han heter Tiger. Men det gör han inte. Han heter Jan-Gustav och han är en av de klokaste människor jag vet. När jag och Fredrik står inför riktigt stora beslut pratar vi alltid med Jan-Gustav. Han säger aldrig vad vi ska göra men han ställer alltid rätt frågor.

Nu har vår vän Jan-Gustav gett ut ett magasin sprängfyllt med praktiska verktyg för livet som pappa. Verktygsbacken heter magasinet. Den här verktygsbacken bygger på intervjuer med pappor som kunde vara du och jag eller våra pappor varvade med tips för vardagen som förälder. Jag tycker om att den vågar vara konkret och diskbänksrealistisk samtidigt som den andas höga ideal och innerlig strävan. Sällsynt blandning. Sällsynt bra blandning.

En annan av våra vänner, Ville Kavilo, står för bilderna i magasinet. Han står också för några av de finaste bilderna som finns på vår familj f.H. (före Hilde). Om du har en farsdagspresent kvar att köpa är det här ett hett tips. Här får du veta hur du får tag på magasinet.

Och nej. Jag hade inte heller trott att jag någonsin skulle skriva ett blogginlägg med just den här rubriken.

Hon var allt det jag ville vara. Cool, snygg, sval och rolig. Hade en enorm integritet och en charm som fick de flesta på fall. Hon kändes alltid så trygg och så säker där jag själv var så beroende av andras bekräftelse.

Trots att hon var det hon var och trots att jag var det jag var så blev vi vänner.

I dag är hon fortfarande allt det jag beundrade henne för då. Men i dag är hon ännu mer än så. Hon har fått fler nyanser och mer djup.  Förra hösten drabbades hon av det ofattbara; en hjärnblödning som nästan kostade henne livet. Här berättar hon om den resa hon varit på sedan dess. En resa som hon generöst delar med sig av på sitt instagramkonto christa_mi. Om du behöver mer ljus och hopp i ditt liv (det är november, det behöver du) ska du följa hennes konto.

”Ibland är jag ledsen, men oftast tänker jag att jag fick en ny chans att göra något fint av mitt liv.”

Amen.

Jag och hon då.

Han har firat Svenska dagen i förskolan. Har suttit längst bak och högst upp i skolans auditorium och lärt sig om vår högtidsdag.

Mycket hade gått hem, men en del detaljer satt inte helt.

– Den där ena kungen hette Gustav den andre Anka. Nej, Gustav den andre Ada. Nej! August?

Close enough.

Har jag sagt att jag älskar honom?

Jag älskar honom inte mest när han harv sovit gott på natten, men jag älskar honom lättast när han gjort det. I dag är en dag då kärleken kommer nästan löjligt lätt. Vi har skrattat så mycket tillsammans och bråkat så lite. Lätt är det att älska då.

Bild: Maria Hedengren