De här tre, alltså. De driver mig till vansinne ibland. Ibland ofta. De gör att kasten stundvis känns löjligt tvära. Med barn i ens omedelbara närhet kan det faktiskt vara bara sju minuter mellan himmelrike och skärseld. En riktigt vild dag kan det vara sju sekunder.

De framkallar mina fulaste och sämsta sidor, trots att det aldrig borde vara så. Men de framkallar också mina vackraste och bästa och just precis så ska det vara.

Varje dag får de mig att skratta, många många gånger. Varje dag säger jag att jag älskar dem och varje dag menar jag det till hundratio procent.

Nästan inget har format mig lika mycket som det faktum att jag är deras och de är mina. Att vi hör ihop, att vi har varandra betyder typ allt och lite till.

Klockan närmade sig halv sex. Jag satt på trappan utanför huset och formulerade ett blogginlägg om hur mina stora sommarlovsbarns extrema bråkande i dag slitit livsglädjen ur mig. Allt som bara kunde bli en konflikt i dag blev det. Också mycket av det som inte kunde bli en konflikt lyckades ändå bli det.

Så det här satt jag och skrev om. Ytterst drabbad av självömkan. När jag plötsligt hörde ett jubel. Och in på vår gård tågade ett stort gäng av våra vänner här i Österbotten. En av mina bästa vänner, hon som inte alls är som jag men som känner mig så väl och älskar mig så bra, hade fixat välkomstfest på vår gård. Fredrik visste om det. Stora, bråkande sommarlovsbarnen visste också. Jag hade absolut ingen aning.

Men jag vet nu hur det känns när livsglädjen återvänder på de korta typ åtta sekunder det tar att inse vad som just hände.

Vilken fin kväll vi fick. Balsam för min själ. Perspektiv. Härliga samtal och många skratt.

Hon höll ett tal, hon den där som är en av mina bästa – för på den punkten är vi plötsligt lite lika. I sitt tal uttryckte hon glädje över att vi är här nu och sorg över att det inte alltid varit så lätt att vara glad över att vi skulle komma då jag haft en så svår och jobbig vår. Jag har inte ens tänkt på det, hur min icke-glädje också slukat en del av hennes glädje. Det är vänskap.

Alla de underbara som var här i kväll är ju det jag klamrade mig fast vid genom det svåra och jobbiga. Nu finns de betydligt närmare, om än inte direkt nära. Det gör mig så innerligt glad.

Också den här dagen – som oftast präglades av bristen på livsglädje – får sluta i enorm tacksamhet. Tänk att de så ofta får vara så.

En av vännerna hade gjort en fantastisk tavla. Hon frågade om jag kände igen citatet. Om jag gjorde.

För elva år sedan stod jag och tittade ut genom fönstret. Jag såg bilar och människor hasta omkring som om det var en helt vanlig måndag. Fattade de inte att världen var ny? För alltid annorlunda?

För elva år sedan föddes Ingrid Birgitta Maria och för elva år sedan blev jag mamma. Trots att jag själv numera kan hasta omkring som om det var en helt vanlig någonting blev världen ny den där gången och för alltid annorlunda. Ibland gör det gott att påminna sig.

I dag får vi fira en rolig, godhjärtad, målmedveten, viljestark, klok, envis och kvällspigg elvaåring. Hon vill bli president när hon blir stor för hon tror att hon skulle bestämma bra saker. Hon är världens bästa storasyster till Hilde alla dagar och till Arvid de dagar hon sovit tillräckligt mycket. Hon kan nästan allt och vill lära sig resten. Hon är samtidigt både stor och liten i en ibland förvirrande men alltid oslagbar kombination. Hon är väldigt mycket sin egen och vet oftast precis vad hon vill.

– Mamma, här är en sådan tröja som du skulle ha om du skulle vara jag men den är SÅ inte min stil, kan hon konstatera i butik.

Och jo, hon har alltid rätt. Hon vet hurdan stil jag skulle ha om jag var elva, och hon vet att det verkligen inte är hennes.

Hon är i sanning en av de största gåvor jag någonsin fått och varje dag gör hon mitt liv rikare och roligare.

Vi två. Fotograferade för ett år sedan av Maria Hedengren. Hon i ett av få plagg som är bådas vår stil.

Sedan början av februari har jag åkt tåg 12 gånger mellan Helsingfors och Österbotten. Oftast ensam, ibland med barn. Aldrig med Fredrik. Om VR gjort sitt bästa kvartal någonsin nu är jag direkt medskyldig. Jag har nu, denna sista tågresa, distans nog för att räkna ut hur många gånger det blev. Jag har inte ännu distans nog gör att räkna ut hur många pengar det blev.

Nu har jag sommarlov. På riktigt. Och nu, på väg mot den ort som länge varit mitt semesterparadis men som nu är mitt hem, ser jag tillbaka på året som gått. Det går ju att mäta ett år också i annat än i antalet tågresor.

Det var kanske inte direkt ett dåligt år, kanske inte ens nästan. Men nog var det ett konstigt år. Först en hösttermin som präglades av det stora beslutet. Skulle vi eller skulle vi inte? Sedan en vårtermin som sedan präglades av sviterna av det stora beslutet. Jag hade hoppats på en helt annan slags vårtermin, men nu blev den här mig given och så är det med det.

Jag har vuxit i tillit. Jag har vuxit i tillförsikt. Jag har vuxit i förtröstan. Tillit, tillförsikt och förtröstan är sjukt fina egenskaper att få äga men sjukt jobbiga egenskaper att lära sig. Det är lätt att säga med facit på hand att det ju blev bra till sist och nog inte var så farligt, men jag minns fortfarande den där aprildagen när jag insåg att det var länge sedan jag kände mig riktigt glad på riktigt. Och jag minns när Fredriks glädje också började naggas i kanten. Hans glädje står och faller med min. Det är jätteskört att det är så. Det är jättefint att det är så.

Nu åker jag hem efter att tjuvstartat på nya jobbet. Huvudet snurrar av allt härligt och roligt och samtidigt är det så skönt att få åka hem. Till mitt och vårt hem.

Nu ska vi bo där. På riktigt.

Det är så många som har frågat. Vad gör en läsambassadör egentligen?

Jag vet inte riktigt. Egentligen. Men jag vet att jag i dag har haft min första arbetsdag och att jag pirrar av iver. Jag vet också att jag ser mer och mer fram emot det här jobbet ju mer jag anar av det.

Dessutom vet jag att hela Svenskfinland är mitt arbetsfält och det nog är plåster på såren för en som har svårt att ta farväl. Jag kommer ofta att få komma tillbaka till det Helsingfors jag har lite svårt att släppa taget om. Faktum är att jag skriver den här texten på buss 415 som tar mig från järnvägstorget till kompisarna där jag ska sova i natt. Faktum är alltså att jag redan i dag har fått hänga med den bästa vän som jag kommer att sakna så mycket.

Tänk att det kunde bli så bra. Tänk om jag hade vetat.

Minutfärsk buss-selfie i skumt solljus.

Jag hoppas det händer dig också ibland. Att du för en stund ser på dig själv och ditt liv liksom utifrån och konstaterar att det är orimligt bra. Att om det här vore en dramafilm så är det just precis nu något helt oväntat och helt fruktansvärt skulle hända.

Mig har det hänt rätt ofta på sistone. Efter en vår som präglades mest av att jag var ledsnare och lägre än på länge smakar min vanliga inställning till livet så orimligt gott.

I mitt liv just nu finns det tusen orsaker att vara tacksam. Jag kommer inte ihåg alla alla dagar, men jag försöker minnas så många som möjligt så ofta som möjligt.

Jag går inte heller omkring och tror att det är just precis nu något helt oväntat och helt fruktansvärt ska hända. Mitt liv är inte någon dramafilm och att ta ut hypotetiska sorger i förskott är kanske det dummaste man kan göra. Den dag det händer har man inget på kontot bara för att man inte njöt av de dagar då det mesta var bra.

Men jag tackar envist för att så väldigt mycket är så väldigt bra. De dagar det mesta är bra blir nämligen ännu bättre om de ramas in i tacksamhet.

Vi har nu lämnat huvudstaden och någon slags tätort för någon slags glesbygd. Men under tio år på tre olika adresser i Helsingfors har vi aldrig haft så kort väg till en butik som vi nu har till två. Inte heller har vi haft bankautomat eller post lika nära.

Eller bibliotek. I dag har jag och barnen lärt känna vårt lokala bibliotek. Vi har skaffat lånekort och vi har lånat hem böcker. Förundrats över att så många böcker i hyllorna är på vårt eget modersmål.

Varje dag är jag tacksam över att barnen är så glada över flytten trots att de också sörjer och saknar. Vi får ju på många sätt mjuklanda och det känns skonsamt. På samma sätt som vi fick mjuklämna får vi också mjuklanda. Det känns… mjukt.

”Arbetslivskamrater. Älskade människor. Vi som dagligen arbetat ihop men aldrig haft en gemensam semester att landa i. Vi som under säsong ses mer än vi umgås med våra barn, men när fotoalbumet bläddras igenom är det som om vi aldrig känt varandra.”

Så skriver Annika Lantz i sin bok Vad ska en flicka göra? Boken handlar inte alls om kolleger, men när jag läste just de här träffsäkra orden som handlar om just kolleger fastnade de i mig. Jag visste nämligen då att de kolleger som har varit mina hela mitt vuxna liv snart inte skulle vara det längre.

Och i dag var det alltså dags för ännu ett svårt avsked. Det kollegiala. I tio års tid har det varit de här människorna, mina arbetslivskamrater, som jag hängt oftast och mest med. Det är dem jag hälsat på varje morgon, sagt hejdå till varje eftermiddag. Det är dem jag lunchat med varje dag klockan 11.45 och det är dem jag delat högt och lågt med. De finns inte i mina fotoalbum (jag har inga), men de finns i mitt hjärta. Och mitt hjärta vet att vi har känt varandra.

Under mina tio år i Lärkan har hundratals fantastiska elever kommit och gått, men de fantastiska lärarna har tack och lov inte gått så mycket. De har varit en stabil och trygg skara. I den gemenskap vi är har jag fått bli till som lärare och jag har svårt att föreställa mig en bättre miljö för en människas första steg på lärarbanan.

Jag har haft världens bästa jobb. På riktigt. Jag har vetat det varje dag. Också i dag. Det var svårt att säga hejdå till mina kolleger. Jag hade avskytt om det hade varit lätt.

I klassrum i min skola.

Han kommer springande längs perrongen. I rufsigt hår, beigefärgade shorts och en mörkblå tröja. Hela han ler. Fast han är ganska långt borta ser jag hur hela han ler.

Och jag ser orsaken till hans leende. Den har gula jeans, en klarblå tröja och en stor väska.

När de möts kramas de länge, länge och han kysser hennes mun, hennes kinder, hennes panna och sedan kramas de igen. Länge, länge. Innan de går vidare längs perrongen. Tillsammans.

De ser båda så vanliga ut, tänker jag. Ingen av dem skulle platsa på ett tidningsomslag. Men de ser båda så ovanligt lyckliga ut, och hellre lycklig utanför omslagen än olycklig på. Dessutom skulle de uppenbarligen pryda varandras tidningsomslag om sådana fanns och faktum är att det räcker mer än väl att den där ena enda skulle välja att ha en där.

Han skulle vara på mitt. Alla nummer, alla dagar.

För ganska precis nio månader sedan träffade jag dem för första gången. Tjugosju helt nya människor som skulle komma att bli mina ”egna” elever. Redan den där allra första augustidagen i klassrum nio insåg jag att de var en härlig grupp och under den tid som gått sedan dess har den insikten bara vuxit sig starkare.

I dag sa vi hejdå.

Och de här härliga människorna hade samlat ihop brev och kort och hälsningar till mig i ett stort kuvert:

(Älskar deras tilltro till posten här. Hur litet tänker de sig att Österbotten är?)

Vad de skrev? Nå, så sjukt fina saker att jag som lärare nog måste ha gjort någonting rätt någon gång. Kanske till och med ganska ofta. Jag tror bestämt att de skrev från hjärtat och det som skrivs från hjärtat landar ju också bäst i andras hjärtan. Nu bor deras ord i mitt.

Här en glimt ur en av hälsningarna. Tänk att någon ser mig så. Tänk att jag får vara den för någon.

Jag har faktiskt fasat lite för den här dagen. Min sista studentdimission i Lärkan. Mitt hejdå till eleverna – de bästa med det bästa jobbet. Jag var beredd på tårarna och hjälp vad de rann.

Men jag var faktiskt inte alls beredd på allt det vackra. Jag visste ju att sorgen skulle komma, men jag hade ingen aning om allt det fina som också skulle rama in den här dagen. Det jag trodde att skulle bli hemskt blev både hemskt och hemskt vackert.

Aldrig glömmer jag den här dagen. Aldrig glömmer jag dem.