Jag blir tydligare och helare när jag skriver. Det är min ständiga genväg till tacksamhet och förundran och den har jag inte råd att hoppa över.

Men ibland kommer dagar när skrivandet helt enkelt inte får plats, när det får lov att ge vika för sådant som faktiskt överträffar. I dag var en sådan jag. I går var en sådan dag.

Älskade vännerna som en gång i tiden var vårt mesta häng i Helsingfors kom hit i går och de tog vår nya hemby till sitt hjärta. Vi åt gott, skrattade gott och samtalade gott. Vi sov varken speciellt gott och länge, men ibland får sömnen lov att ge vika för sådant som faktiskt överträffar.

Sedan kom nästa gäng, redan innan det första hunnit åka. De där som vi saknat i vår vardag i tio år och som plötsligt kan komma på besök utan packning (men inte gör det eftersom den ena alltid har med sig mar). Tre familjer spelade fotbollsmatch tillsammans och jag tror att vår unga spelare kommer att bevara den stunden i sitt hjärta. Den där känslan av att alla vuxna lämnar viktigt åt sidan för ännu viktigare är stor.

Jag har fått nypa mig själv i armen flera gånger i dag. Är det här mitt liv? Kan tillvaron vara så här bekymmerslös? Kan det vara så här lätt att andas?

Och jag hör en liten viskning. Ja. Jag tror nästan det är Gud själv som viskar och jag golvas av den där tacksamheten som jag vissa dagar inte kan hitta utan tangentbord.

Lifvet. Lifvet.

Den här blilden ger dagarna som gått NOLL rättvisa. Men ofta får fotandet ge vika för sådant som faktiskt överträffar.

I dag har jag skrivit historia. Inte så där så att historieböckerna för all framtid måste skrivas om, men nog så att min egen historia skrevs om en aning just i dag.

Jag har monterat en studsmatta. I princip helt utan hjälp.

Du kanske inte tycker det är någon stor grej, men i så fall känner du inte mig. Det sägs ju ibland att någon har tummen mitt i handen – jag är den som inte har någon tumme alls. Men i dag har jag monterat en studsmatta.

I arla morgonstund trodde jag att montering av studsmatta var något kul man kunde göra med familjen, i skrivande stund vet jag att en omonterad studsmatta är något man kan ta sig för om man känner att äktenskapet är alldeles för starkt och saknar utmaningar och konflikter. Och om man dessutom har löjligt mycket tid att avvara för att sätta relationen på prov och plocka in lite utmaning och konflikt. Det har betts många böner på prästgårdsgården i dag. Om vi säger så.

Men där är den nu. Mitt mästerverk. Hilde bad just om att få gå ut för första gången sedan… någonsin. Hon ville studsa. Bara det gör det värt det.

Glad midsommar!

För två år sedan spelade Arvid sitt livs första fotbollsmatch. Den skrev jag en text om i min andra bok. Så här började den texten:

”Min son spelar sin allra första fotbollsmatch. Det är en övningsmatch – tack och lov – men det är likväl hans livs allra första fotbollsmatch. Den svarta speltröjan är alldeles för stor för honom, fast egentligen är det han som är alldeles för liten. Ett år yngre än de andra, dessutom född på hösten. Han är mer åskådare än spelare. Om ens det. Ofta vandrar hans blick åt helt andra håll. Jag hade ingen aning om att träd och fåglar och föräldrar som står vid linjen kunde vara så intressanta. Han tuggar på sin fotbollströja, håller liksom upp den med munnen för att hindra att den hänger långt ner över knäna. Han håller helt enkelt på med många olika saker. Fotboll är inte en av dem.

Jag är sanslöst stolt över honom.

Det finns barn på den där fotbollsplanen som faktiskt kan spela fotboll. Som dribblar och passar och skjuter och gör saker med mål och mening. De är sex år gamla, men jag skulle vara chanslös mot dem även om jag tog alla mina kilon och all min livserfarenhet till hjälp. Deras föräldrar är säkert också oerhört stolta över de barn som ser ut att inom några år kunna försörja hela släkten på sitt spelande.

Men ingen kan vara stoltare än jag.”

För ungefär ett år sedan försökte han sig på lagspel i HIFK. Det gick ”så där” kan man väl säga om man med ”så där” menar fruktansvärt dåligt. Det har jag också skrivit om. Här.

I dag har han spelat sin första match med sitt nya lag. Jag var sanslöst stolt över honom. Han älskar att spela fotboll och nu äntligen har så pass många bitar fallit på plats att han dessutom älskar att spela fotboll i lag. Att det kan hända så mycket på ett enda år är helt obegripligt. Hans nya lag känns så fint. Men finskan… Den lär vi fortsättningsvis få vänta på.

Vi hade inte ens flyttat in i vårt nya hem ordentligt när brevet plötsligt låg i vår postlåda. Ett brev till Arvid. Han som aldrig får brev.

I brevet fanns ett kort. Ett inbjudningskort. Arvid var bjuden på kalas till en blivande klasskompis.

Jag skulle kunna säga hur mycket som helst om det, men det säger ju så mycket i sig självt att mina ord ter sig onödiga. Det är ett välkomnande som överträffar allt man som förälder kan önska sig när man river upp sina barn från den enda hemort de någonsin känt till. Det är att gå åtta mil när du ombes gå en enda. Det är så extremt fint.

Bjuden på kalas. Välkomnad.

I vår sommarfamilj finns fyra vuxna, fem flickor och en pojke. Han den där ena pojken har typ aldrig noterat det faktum att han är rätt ensam om sitt pojkskap. Någon enda enstaka gång har han nämnt det. Med betoning på enda enstaka.

Men så kom någon av flickorna på – i en i och för sig hyfsat rimlig duschsituation – att nu var det flickornas och en dörr stängdes och låstes i ansiktet på honom. Han svarade med i och för sig hyfsat rimliga tårar. Flickornas utesluter ju exakt en och då är det nedrigt, om än rimligt.

– Hur kändes det för dig när de sa så? frågade jag i tröstsituationen.

Svaret kom blixtsnabbt. Han kunde ju fylla auditorier och konserthallar för föreläsningar om hur man sätter ord på sina känslor.

– Nå, det kändes som om jag har ett dåligt liv.

Det räckte. Han fick vara med sedan. Det var det mest hyfsat rimliga av allt den dagen.

Fotad av syster och moster Matilda Audas Björkholm.

För en vecka sedan firade vi vår flytt med våra vänner här (relativt) nära. När vissa körde tresiffrigt antal kilometer måste det relativa konstateras. Att ordet nära ens används i just sammanhanget säger en hel del om vad avstånd innebär på vår nya hemort.

Han som kom längst bort ifrån med fru och barn, vår goda vän Erik, kom också med en kamera och förevigade delar av kvällen. Tack, Erik!

Jag tänker mig att den som skulle ge sig på att porträttera rikedom skulle porträttera ungefär just precis det här.

Jag kan inte komma över att jag var dränerad på livsglädje bara en liten, liten stund innan. För där och då var jag liksom ren livsglädje.

Man kan tolka på den tusen eller noll sätt, denna tavla som vi fick av våra bästa vänner när vi flyttade från Helsingfors. Om du fick en av tusen tolkningar, hur skulle du använda den?

I nuläget hänger tavla på vår sovrumsvägg, i väntan på en mer varaktig plats. I nuläget hänger vi hemma igen, i väntan på vår mer varaktiga sommarplats. Sommarhuset kallar på oss, men det får kalla i blindo en liten tid ännu. Ett hus som saknar diskmaskin, fräschör och ställvis golv kräver sin gemenskap. I väntan på den lever vi hemmaliv och det är faktiskt rätt fantastiskt det också.

Jag är en moster som alltid har bott lite för långt borta. En sådan som missar nästan alla födelsedagskalas och fotbollsmatcher och innebandymatcher. Men jag är också en moster som har långa sommarlov och jag är alltid med på mina syskonbarns skolavslutning. Den är för mig ett nästan lika säkert sommartecken som min egen skolas studentdimission.

Så också i år. Sommaren börjar här. I den här lilla byn utanför Umeå som kom att bli mitt semesterparadis. Vi har haft det så bra.

Arvid har sått frön med sin moster.

Hilde har ofta hängt i skafferiet. Med den docka jag fick när jag fyllde fem.

Vi har myst en hel del. Här har min medmysare enligt egen utsago samma frisyr som Liverpools lagkapten.

Vi har ätit mycket och gott. Oftast gröt i dagsljus, oftast godis i skymning när barnen lagt sig.

Det är aldrig lätt att åka härifrån. Men det är aldrig lättare än när vi vet att vi snart får ses igen.

Bilder: Matilda Audas Björkholm

Vi känner henne som en initiativrik och handlingskraftig liten person. Hon sitter inte stilla och väntar på att någon fest ska börja – nej, hon ser till att vara festen själv. Hon har ständigt små eller mellanstora projekt på gång. Sådan är hon, vår Hilde.

Men de få dagar jag fick med henne i maj var hon en helt annan typ av Hild. Hon gick inte ens en meter ifrån mig och ville oftast bara vara i min famn hela tiden. Det var väldigt rimligt men också väldigt irriterande.

Men de många dagar jag hittills fått med henne i juni visar att hon är tillbaka. Hon är igen den lilla person som tar sig fram i samhället och drar skåpet dit hon vill ha det. Det kan förvisso också vara väldigt irriterande ibland eftersom hennes syn på placering av skåp inte alltid matchar vår. Men hon är helt sanslöst rolig och jag är helt sanslöst glad att hon är min.

Hon har fått barn för ett halvt år sedan och hennes kropp är inte vad den en gång var. Hon har – åtminstone i teorin – lärt sig att det är orimligt att sträva efter idealkroppar på instagram, så hon strävar naturligtvis inte efter det.

– Jag vill ju bara känna mig som mig själv igen.

Det kan te sig rimligt och oskyldigt, men också en sådan strävan kan förgöra en människa. Kroppar är föränderliga ting och det finns absolut inga garantier för att den kropp du en gång har ska se likadan ut för all framtid. Snarare tvärtom. Förändringen är liksom den enda garantin.

Att sträva efter att känna sig som sig själv blir därför lätt en problematisk strävan, om man med känna sig som sig själv menar något som har med hur kroppen ser ut att göra. Och det gör man uppenbarligen ofta. Jag tror mer på att sträva efter att göra sådant man mår bra av än på att sträva efter att se ut på ett visst sätt. Jag känner mig som mig själv när jag springer några gånger i veckan, för det mår jag bra av. Jag känner mig som mig själv när jag äter glass typ varenda sommardag, för det mår jag bra av.

Också ett långt liv är alldeles för kort för att du ska ägna ens en liten minut åt att hata den kropp som är din. Kroppen förändras hela tiden, men den är alltid din. Oavsett hur den ser ut just nu. Var snäll mot den. Den är din enda.

När jag springer. För att jag mår bra av det.

När jag äter glass. För att jag mår bra av det.