Hemskt och hemskt vackert

För ganska precis nio månader sedan träffade jag dem för första gången. Tjugosju helt nya människor som skulle komma att bli mina ”egna” elever. Redan den där allra första augustidagen i klassrum nio insåg jag att de var en härlig grupp och under den tid som gått sedan dess har den insikten bara vuxit sig starkare.

I dag sa vi hejdå.

Och de här härliga människorna hade samlat ihop brev och kort och hälsningar till mig i ett stort kuvert:

(Älskar deras tilltro till posten här. Hur litet tänker de sig att Österbotten är?)

Vad de skrev? Nå, så sjukt fina saker att jag som lärare nog måste ha gjort någonting rätt någon gång. Kanske till och med ganska ofta. Jag tror bestämt att de skrev från hjärtat och det som skrivs från hjärtat landar ju också bäst i andras hjärtan. Nu bor deras ord i mitt.

Här en glimt ur en av hälsningarna. Tänk att någon ser mig så. Tänk att jag får vara den för någon.

Jag har faktiskt fasat lite för den här dagen. Min sista studentdimission i Lärkan. Mitt hejdå till eleverna – de bästa med det bästa jobbet. Jag var beredd på tårarna och hjälp vad de rann.

Men jag var faktiskt inte alls beredd på allt det vackra. Jag visste ju att sorgen skulle komma, men jag hade ingen aning om allt det fina som också skulle rama in den här dagen. Det jag trodde att skulle bli hemskt blev både hemskt och hemskt vackert.

Aldrig glömmer jag den här dagen. Aldrig glömmer jag dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s