Som om vi aldrig känt varandra

“Arbetslivskamrater. Älskade människor. Vi som dagligen arbetat ihop men aldrig haft en gemensam semester att landa i. Vi som under säsong ses mer än vi umgås med våra barn, men när fotoalbumet bläddras igenom är det som om vi aldrig känt varandra.”

Så skriver Annika Lantz i sin bok Vad ska en flicka göra? Boken handlar inte alls om kolleger, men när jag läste just de här träffsäkra orden som handlar om just kolleger fastnade de i mig. Jag visste nämligen då att de kolleger som har varit mina hela mitt vuxna liv snart inte skulle vara det längre.

Och i dag var det alltså dags för ännu ett svårt avsked. Det kollegiala. I tio års tid har det varit de här människorna, mina arbetslivskamrater, som jag hängt oftast och mest med. Det är dem jag hälsat på varje morgon, sagt hejdå till varje eftermiddag. Det är dem jag lunchat med varje dag klockan 11.45 och det är dem jag delat högt och lågt med. De finns inte i mina fotoalbum (jag har inga), men de finns i mitt hjärta. Och mitt hjärta vet att vi har känt varandra.

Under mina tio år i Lärkan har hundratals fantastiska elever kommit och gått, men de fantastiska lärarna har tack och lov inte gått så mycket. De har varit en stabil och trygg skara. I den gemenskap vi är har jag fått bli till som lärare och jag har svårt att föreställa mig en bättre miljö för en människas första steg på lärarbanan.

Jag har haft världens bästa jobb. På riktigt. Jag har vetat det varje dag. Också i dag. Det var svårt att säga hejdå till mina kolleger. Jag hade avskytt om det hade varit lätt.

I klassrum i min skola.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s