– Mamma blev lite ledsen när jag inte stannade hemma och hade filmkväll med henne. Alltså, jag tycker jättemycket om min mamma, men jag vill ju inte vara med henne hela tiden.

Typ exakt så sa tonåringen när hon beskrev sin relation till mamman. Hon hade lite skuldkänslor för att hon hellre satt i min soffa den här kvällen än i sin mammas. Jag kanske också hade det.

Men mest hade jag extrem förundranskänsla. Hur kunde mamman längta efter mer tid med sitt barn? Jag var en ganska missnöjd mamma till en ettåring och det enda jag verkligen längtade efter var mer tid för mig själv. Tid med mitt barn hade jag aldrig för lite av.

Det har gått tio år och jag börjar förstå precis vad den där mamman menade. Ibland förstår jag så precis att jag blir en blandning av matt, sorgsen och orolig när jag inser att tonåren inte ens är här ännu. Hur mycket värre kan det bli? Jag fruktar att mycket.

Men jag tror ju också att det kan bli och stundvis lär bli väldigt mycket roligare också. Så har det alltid varit hittills. Inte så att skillnaden märks varje dag, men så har det alltid varit hittills.

Bild: Matilda Audas Björkholm

– Såg du biskopen i går? frågar han vänligt.

Hilde tittar fundersamt. Så någon av oss närvarande upprepar och förtydligar. Biskop.

Då vet hon. Och berättar.

– Jag och Arvid dansade och lampan var på min mage.

För en utomstående kan det te sig ologiskt, men eftersom jag är hennes mamma förstår jag precis. Hon berättar om det disco som hon och Arvid hade förra veckan. Med lampa. Taket lyfte och golvet sprack. Den typen av disco.

Biskop = disco. Mycket rimligt.

I vår familj har vi alltså en som tror att biskop är maskot och en som tror att biskop är disco. Jag funderar så här på kvällskvisten om vår biskop ser sig mer som maskot eller disco. Och varför.

För att säga något annat och mer talande om vår nya biskop: han var strålande i söndags. Jag grät typ fem gånger under hans tal i början av gudstjänsten, mest för att han talade så fint om hur Jesus ser på oss (och på Fredrik). Och sedan skrattade jag minst lika många gånger under hans tal i församlingshemmet efteråt. Han var närvarande, innerlig, varm och glad. Som en biskop ska vara.

Eller maskot. Eller disco.

Bild: Nicklas Storbjörk/Kyrkpressen

Det finns en plats där jag andas på ett helt annat sätt än på alla andra platser. En plats där min själ landar och vilar. En plats där jag samlar kraft och ork. En plats där jag inte gör eller producerar eller åstadkommer, en plats där jag bara är. En plats där jag inser att det finns väldigt lite ”bara” med det.

Platsen är retreatgården Snoan och du är också välkommen dit. Du som är lärare är lite speciellt välkommen i november när det ordnas en retreat för lärare. Läs mera här. Jag rekommenderar varmt. Jättevarmt. För mig är det helt livsavgörande att få ta en rejäl paus ibland och jag tror att det kan vara det för dig också. Åtminstone avgörande.

Jag har skrivit om retreat tidigare. Du som vill veta lite mer kan klicka här eller här eller till och med här.

Min älskade Fredrik är från och med i dag kyrkoherde i Kvevlax församling på riktigt. Det var ljus och glädje och hopp när han i dag välsignades till tjänst i den kyrka som är vår.

– Är det där maskoten? frågade Arvid när han såg biskopen framme i kyrkan.

Tja, typ.

Jag sa att det är biskopen, en som bestämmer mycket i kyrkan. Arvid tyckte det lät så där och menade nog att kyrkan skulle vara i större behov av en maskot. En som springer runt och leker med barn.

Gudstjänsten tog nästan två timmar och en del av den värme jag upplevde kom nog mes av att försöka hålla mitt sällskap i bänken på hyfsat humör. Det var lite svettigt mellan varven, men det gick. Inte minst för att Hilde aldrig tackar nej till ett kyrkobesök.

– Det här var jättekul, var hennes utlåtande när vi gick ut.

Och det var det. Det var på alla sätt en väldigt fin dag. Vi känner oss så glada och tacksamma. Och så välsignade och välkomnade.

De fina bilderna här är tagna av Kyrkpressens Nicklas Storbjörk. Om du vill se fler bilder eller läsa lite om vad jag och biskopen/maskoten sa under dagen kan du göra det här.

Egentligen lever och bor och andas jag i svart klänning. Det är mitt mesta och bästa plagg. Det som kräver noll eftertanke och noll planering. Det neutrala valet som jag väljer nästan alla dagar.

Men under sensommaren levde och bodde och andades jag i gul klänning. Jag som aldrig har gult hade plötsligt nästan aldrig något annat.

En sommarkväll fotade min syster Matilda Audas Björkholm mig i min sommarklänning. Hon gjorde klänningen rättvisa och mig mer än rättvisa. En fläkt från vårt sommarliv. En påminnelse om hur livet är när det är helt annorlunda än nu när jag har flyttat in i svart klänning igen.

Hur långt man kan resa på en enda dag? Dessutom helt utan att belasta vår utmattade planet?

Sjuuukt långt. Om det är ens föräldraskap som står för resandet. Jag har varit riktigt långt nere och jag har varit riktigt högt uppe. Överallt. Flera gånger. Bara i dag. Det här skrivs på någon slags höjd, men en höjd som också vet vad låghet innebär. En lite trött och lite ärrad höjd.

Älskade, älskade, älskade barn. Ni tar mig på mitt livs allra största och längsta resor. Med klart minst förutsägbarhet.

– Hej! Tycker du om att läsa?

Han ät en högstadieelev, jag är en läsambassadör på besök i hans klass. Han vet ungefär vem jag är och han vet ungefär vad jag ska prata om. Att han ändå ställer den frågan när han möter mig är helt underbart. Att en av hans klasskompisar en liten stund senare ställer exakt samma fråga är precis lika helt underbart.

Det finns hundra saker jag vill säga när människor frågar hur det är att jobba med ungdomar. Exemplet ovan är en av de hundra. Det är så himla lätt att liksom omedelbart tycka om dem. Numera har jag sorgen att inte få tycka om dem särdeles länge, ofta både börjar och slutar vår relation med ett enda möte. Å andra sidan har jag numera glädjen att få tycka om väldigt många olika ungdomar och den glädjen slår det mesta.

Utanför den skola jag fick besöka i dag.

(Du som verkligen vill komma i rätt feelis för det här blogginlägget: sök upp Niklas Strömstedts låt Vart du än går och lyssna på den.)

Som solen går upp långt bort i öst
Och gör så att livet lever
Är känslan som stannat kvar
I mitt bröst
Jag har allting- jag behöver

Med dig blev det här
En annan värld
Och jag är så glad att du är här

Vad du än ser
Vart du än går
Finns du alltid kvar hos mig ändå
Vem du än blir
Hur du än mår
Ska jag alltid lyckas
Att förstå

När tiden går framåt
Som den vill
Och gör så att år försvinner
Så ger jag dig allt
Och lite till
Men det är mycket
Jag inte hinner
Vargarna väntar överallt
Jag håller dig varm
När det blåser kallt

Det är min och hans låt. Min och Arvids. Under mitt livs i särklass allra lyckligaste och ljusaste bebistid lyssnade jag på den här låten och sjöng jag den här låten. Varje cell i min kropp visste att Arvid gjorde världen ny.

Varje cell i min kropp vet det fortfarande.

För sju år sedan fick vi en underbar gåva. En av det finaste, viktigaste och mest avgörande. Vi fick honom till låns och vi fick bli hans föräldrar för alltid.

Älskade Arvid, grattis på 7-årsdagen! Ingen är som du! Du spränger alla ramar och du krossar alla tak. Du bjuder på de högsta höjderna och de djupaste dalarna och sträckan mellan ytterligheterna kan du avverka på ett fåtal sekunder. Du har ingen aning om vad slätstrukenhet är.

Lär dig aldrig.

Den sjuåring vi får nåden och glädjen att dela liv med andas och lever fotboll. Men den idol som i hans värld överglänser både Salah och Alisson har ett namn som börjar på I och slutar på ngrid. Han är den raraste och mest hjälpsamma storebror jag kan föreställa mig. Han tar ansvar för sina läxor och vill göra ett gott skolarbete. Han tycker fortfarande att det är överskatttat med likadana strumpor. Han trivs i skolan och tycker om det förutsägbara och trygga. Han är dålig på förändringar, men klart mindre dålig på dem än förr. Han är rolig, han är känslig, han är empatisk och han är viljestark.

Han har gett mig så mycket, lärt mig så mycket. Jag är så glad att han är här.

Han och jag. Då och (nästan) nu.

Det finns vekor när man nästan glömmer att man är dödlig och så finns det veckor som den som gick. Jag tror vi är många som såg lite för mycket av livets skörhet och ändlighet förra veckan. Mer än vi ville se.

Själv har jag vetat att jag är dödlig sedan den decemberdag för snart femton år sedan när vi först körde i diket och sedan krockade med en långtradare. Jag har i någon mån levat på övertid sedan den dagen. Varje dag har varit en bonus. Allt kan faktiskt hända vem som helst när som helst och varje helt vanlig dag när allt är precis som vanligt är i sanning en gåva.

Det finns ett sätt att leva som inte tar morgondagen för given men ändå räknar med den. Det sättet vill jag välja. Då landar jag mitt i både tacksamheten och hoppet. Och där vill jag vara, där vill jag leva och bo.

En sommardag blev jag fotad av min älskade syster Matilda Audas Björkholm.

Och så har vi en annan skuld. Den som föds i människorna runtomkring den som är ansvarig när en annan människa dödas. Det finns inte alltid men ofta(st) människor också där som tycker att de borde ha sett varningssignaler, tecken. Som anklagar sig själva. Var brast jag? Som går sönder av att en älskad dödar.

En tragedi är nästan alltid en tragedi för många. Det är aldrig bara den direkt drabbade som drabbades. Vi är inga öar. Vi hör ihop med varandra och det en väljer att göra kan hålla en annan vaken om nätterna. Våra val får konsekvenser också för andra. Det är kärlekens pris.

Ansvaret är en endas. Tragedin, sorgen och smärtan är så mångas. Också på er tänker vi.