– Såg du biskopen i går? frågar han vänligt.

Hilde tittar fundersamt. Så någon av oss närvarande upprepar och förtydligar. Biskop.

Då vet hon. Och berättar.

– Jag och Arvid dansade och lampan var på min mage.

För en utomstående kan det te sig ologiskt, men eftersom jag är hennes mamma förstår jag precis. Hon berättar om det disco som hon och Arvid hade förra veckan. Med lampa. Taket lyfte och golvet sprack. Den typen av disco.

Biskop = disco. Mycket rimligt.

I vår familj har vi alltså en som tror att biskop är maskot och en som tror att biskop är disco. Jag funderar så här på kvällskvisten om vår biskop ser sig mer som maskot eller disco. Och varför.

För att säga något annat och mer talande om vår nya biskop: han var strålande i söndags. Jag grät typ fem gånger under hans tal i början av gudstjänsten, mest för att han talade så fint om hur Jesus ser på oss (och på Fredrik). Och sedan skrattade jag minst lika många gånger under hans tal i församlingshemmet efteråt. Han var närvarande, innerlig, varm och glad. Som en biskop ska vara.

Eller maskot. Eller disco.

Bild: Nicklas Storbjörk/Kyrkpressen