Hur mycket värre kan det bli?

– Mamma blev lite ledsen när jag inte stannade hemma och hade filmkväll med henne. Alltså, jag tycker jättemycket om min mamma, men jag vill ju inte vara med henne hela tiden.

Typ exakt så sa tonåringen när hon beskrev sin relation till mamman. Hon hade lite skuldkänslor för att hon hellre satt i min soffa den här kvällen än i sin mammas. Jag kanske också hade det.

Men mest hade jag extrem förundranskänsla. Hur kunde mamman längta efter mer tid med sitt barn? Jag var en ganska missnöjd mamma till en ettåring och det enda jag verkligen längtade efter var mer tid för mig själv. Tid med mitt barn hade jag aldrig för lite av.

Det har gått tio år och jag börjar förstå precis vad den där mamman menade. Ibland förstår jag så precis att jag blir en blandning av matt, sorgsen och orolig när jag inser att tonåren inte ens är här ännu. Hur mycket värre kan det bli? Jag fruktar att mycket.

Men jag tror ju också att det kan bli och stundvis lär bli väldigt mycket roligare också. Så har det alltid varit hittills. Inte så att skillnaden märks varje dag, men så har det alltid varit hittills.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s