Hur mycket värre kan det bli?

– Mamma blev lite ledsen när jag inte stannade hemma och hade filmkväll med henne. Alltså, jag tycker jättemycket om min mamma, men jag vill ju inte vara med henne hela tiden.

Typ exakt så sa tonåringen när hon beskrev sin relation till mamman. Hon hade lite skuldkänslor för att hon hellre satt i min soffa den här kvällen än i sin mammas. Jag kanske också hade det.

Men mest hade jag extrem förundranskänsla. Hur kunde mamman längta efter mer tid med sitt barn? Jag var en ganska missnöjd mamma till en ettåring och det enda jag verkligen längtade efter var mer tid för mig själv. Tid med mitt barn hade jag aldrig för lite av.

Det har gått tio år och jag börjar förstå precis vad den där mamman menade. Ibland förstår jag så precis att jag blir en blandning av matt, sorgsen och orolig när jag inser att tonåren inte ens är här ännu. Hur mycket värre kan det bli? Jag fruktar att mycket.

Men jag tror ju också att det kan bli och stundvis lär bli väldigt mycket roligare också. Så har det alltid varit hittills. Inte så att skillnaden märks varje dag, men så har det alltid varit hittills.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s