Klockan 15.30 igår var det eftermiddagskaffe och vi fick börja prata igen. Retreaten var slut. Nu skulle vi bara dricka vårt kaffe och åka hem.
Det konstiga var att ingen riktigt ville börja prata. Vi sa väldigt lite. Det var nästan lika tyst vid den här sista kaffestunden som vid de andra, men med den stora skillnaden att tystnaden nu inte kändes lika självklar och kravlös.
Det var svårt att börja tala igen. Mycket svårare än att gå in i tystnaden var att gå ut ur den. Vad ska man liksom ens säga när man varit tyst så länge? Vilka ord är värdiga att bryta en 43 timmar lång tystnad med? Det känns som om det borde komma rent guld ur en strupe efter att den fått vila och tanka och ladda så länge. Vilka ord kan på något sätt ge rättvisa åt den helande upplevelse som tystnaden varit?
Och också; insikten om att vi människor säger så mycket onödigt. Vad måste egentligen sägas? Det blir så tydligt efter en så lång tystnad att ganska lite faktiskt behöver sägas. Man tror att man måste tala. Säga något om vädret. Eller jobbet. Fråga något om barnen. Men man måste nog nästan ingenting. Det är mycket man inte måste, för att låna ord ur en ännu oläst titel av en av mina absoluta favoritförfattare.
Redan igår konstaterade jag att det gjorde gott att låta munnen vila från ord som bryter ner. Den dag som var min första då jag aldrig skrattade var antagligen också min första då jag aldrig talade död. Tänk att det bara ligger ett viljebeslut bort. Och lite goda omständigheter.
Också den insikten vill jag bära med mig. Att jag ju faktiskt är herre över min egen mun. Att det är jag och bara jag som väljer vilka ord jag uttalar och ger vingar. Att vi människor ju inte har något viktigare än våra ord. Att vi talar liv och vi talar död, vi talar kärlek och vi talar hat. Och att jag faktiskt bryter en tystnad varje gång jag öppnar min mun och att det är värt att fundera på vilka ord som är värdiga att bryta den tystnaden med. Ord av liv och kärlek. Ord av uppmuntran och frid. Några andra ord är inte värdiga att bryta någon tystnad alls med. Egentligen.
Nästan för lycklig 
Amanda, vad jag tycker om din blogg! Känns som en liten vinst varje gång jag kommer in här och ser att du skrivit ett nytt inlägg. Och så ofta får du mig att tänka efter och se saker ur nytt perspektiv.. Kort och gott, den här bloggen är till välsignelse.
Tack för en fin text!
Tack, Hanna, för din uppmuntrande kommentar! Den gjorde mig väldigt glad!
Så sant. Tystnaden är otroligt helande… Har varit på två retreater och vill gärna ha mer. Tack för din text!
Jag vill också ha mer! Skulle gärna se retreat som en återkommande del av min livsrytm. Tror det finns mycket gott att hämta där i alla möjliga olika livsskeden.
Åh ja, den där stunden när tystnaden är bruten och vi ska dricka kaffe. Den skulle jag klara mig fint utan. Har noll lust att småprata efter en retreat. Har hört att det finns retreatgårdar där tystnaden inte bryts, utan att en får åka hem i tystnad också. Tycker det låter sympatiskt, att i egen takt få komma i kontakt med världen igen. Å andra sidan kan det ju vara fint att signalera att våra normaltillstånd inte är tystnad och därmed avsluta med en gemensam kaffestund där man ska få ventilera saker. De gånger jag varit på retreat har jag upplevt kaffestunden lite obekväm, ingen vill ju berätta vilka djupa/ytliga/smutsiga/fina tankar en tänkt i tystnaden. Det är ju väldigt personligt och privat. I stället blir det lite lustiga anekdoter om den gången när någon tänkte få ett skrattanfall under middagen när någon slog i huvudet eller tappade nånting. Lite krampaktigt så där. Men så är jag också hyperkänslig för obekväm stämning.
De sa att det är ganska vanligt att någon väljer att åka iväg innan kaffet för att lämna i tystnad. Jag förstår det.
Samtidigt fanns det också något lite fint i det där krassa avbrottet. En påminnelse om att det här var undantaget och att vi snart ska tillbaka till verkligheten igen. En ganska mjuk landning mitt i det hårda. En trygg landning. Vem vet vilka första ord man tvingats till om man i tystnad hoppat på tåget?