43 timmar i tystnad

I 43 timmar var jag tyst. Från fredag klockan 20.30 till söndag klockan 15.30 kom bara ord av psalm och bön ur min mun. Andras ord som blev mina. Jag har varit på retreat.

Jag kommer ihåg när jag första gången hörde talas om retreat. För flera år sedan. Jag bestämde genast att det inte var något för mig. Jag är ju en sådan där extrovert person som tycker om att prata. En sådan som lever upp med andra människor och vissnar när allt blir långsamt och lugnt. Jag trodde att tystnaden inte hade någonting att ge mig, men mycket att ta ifrån mig. Och jo, jag var kanske lite rädd för att möta mig själv på det sätt som jag tänkte mig att man gör när rastlösheten inte får något livsutrymme, när bruset inte har en chans att nå fram.

Men man får ju ändra sig. Jag ändrade mig och i fredags efter jobbet åkte jag till en plats där jag aldrig förr varit för att göra något som jag aldrig förr gjort. Jag valde aktivt tystnaden. På allvar. Inte bara en liten stund ensam hemma när jag väljer att stänga av telefonen (vilket jag inser nu att jag antagligen aldrig valt att göra) utan en lång period av tystnad som inte går att hoppa ut ur bara för att jag plötsligt vill.

Ännu i fredags trodde jag att det skulle kännas konstigt. Skönt nog, men jättekonstigt och lite onaturligt. Är det inte märkligt att äta lunch med andra människor utan att någon säger någonting? frågade jag Fredrik. Han sa nej. Jag trodde honom inte.

Jag hade fel.

Efter bara en liten stund kändes tystnaden på inget sätt konstig. Den kändes så given. Och given just som en gåva som jag på inget vis alls ville sjabbla bort. Jag ville göra allt jag kunde av den stund som var min. Och Guds. Och ingen annans. Våra 43 timmar.

Under mina 43 timmar i tystnad (och några bonustimmar) var min telefon avstängd. Och faktum är att det var nästan svårare att vänja sig vid onåbarheten än vid tystnaden. De första gångerna jag kom tillbaka till mitt rum efter en måltid eller bönestund var min första tanke att kolla om någon försökt få tag på mig. Det tog konstigt länge att vänja sig av vid instinkten att kolla om någon velat något.

Under mina 43 timmar i tystnad skrattade jag inte en enda gång. Jag log ibland när jag mötte någon av de andras blick, men jag skrattade aldrig. Och jag är ganska säker på att jag sedan jag lärde mig skratta har skrattat alla dagar. Också de där sorgligaste dagarna har jag skrattat någon gång mellan tårarna, någon gång mitt i det svarta. Tills igår då jag vaknade och la mig igen utan att ha skrattat.

Under mina 43 timmar i tystnad fick jag ingen människas bekräftelse. Och jag behövde den inte. Alls. Ingen sa att jag var smart eller rolig och duktig eller bra eller vacker. Jag bara var den människa jag var. Jag var inte mina prestationer eller mina åsikter eller mina ord. Jag var kanske mitt jag i dess allra renaste form. En form av mitt jag som jag troligtvis aldrig tidigare kommit i lika djup kontakt med.

Under mina 43 timmar i tystnad fanns absolut inga krav på mig. Jag fick delta i de bönestunder jag ville. Jag fick delta i de måltider jag ville. Jag fick sova när jag ville. Vara ute när jag ville. Läsa när jag ville. Vilket jag ville ofta, jag läste tre och en halv bok. Jag behövde inte ta något aktivt ansvar för något eller någon alls. Och det händer ju aldrig annars. Jag behövde inte ens ta ansvar för den gemenskap jag var en del av. Vår gemenskap byggde på de leenden vi utbytte, på de böner vi förenades i och de måltider vi delade. Och det räckte så.

Under mina 43 timmar i tystnad insåg jag hur otroligt mycket onödigt jag säger hela tiden varje dag och att jag egentligen är ganska trött på mig själv. Under den tiden kom inte en enda lögn ur min mun. Inte ett enda sårande ord. Inget skryt. Inget skämt som världen klarat sig bättre utan. Inget skitprat. Inga ord med syfte att framhäva mig själv. Hur skönt det var? Så sjukt skönt.

Under mina 43 timmar i tystnad tog jag paus från mitt liv. Det är ju inte första pausen jag tagit men det är den i särklass mest extrema pausen. Och konstigt nog kändes den helt odramatisk samtidigt som den var helt omvälvande. Jag tror att de flesta av oss ska leva vanliga liv, om vi med vanliga liv menar att vi ska prata ibland och ha jobb, men jag tror att de flesta av oss mår gott av att ibland stiga ut ur vårt eget liv. Det blir också tydligare och mera medvetet när vi får en distans till det.

Under mina 43 timmar kom jag samtidigt ifrån mig själv på ett välgörande sätt och samtidigt närmare mig själv på ett minst lika välgörande sätt.

Det var 43 ovanliga timmar. Och 43 ovanligt viktiga timmar.

Mitt livs första retreat. Garanterat inte mitt livs sista.

Advertisements

5 thoughts on “43 timmar i tystnad

  1. Ljuvligt att höra!!!!
    😀

    GRATTIS till både mod och öppenhet men framför allt viljan att inte hålla allt för fast på sina förutfattade meningar!

    Och TACK att du delar Gåvan så fint!

  2. Det låter som en fin upplevelse. Jag tror att jag är i det stadiet du var när du först tänkte på en retreat: jag undrar om jag inte skulle bli smått galen. Jag har ju ett sånt behov av att prata. Jag har inga problem med att vara ensam, men att vara med folk utan att interagera, usch vad det skulle vara svårt.

    Kanske jag också behöver åka på retreat…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s