Ett provocerande ord

En artikel på Svenska Yle frågar idag om vi behöver feminism i valdebatten. Kommentarerna är… förväntade. Rätt många röster hävdar att svaret är nej, avsolut inte eller att feminismen inte behövs alls. 

Samma dag som många röster alltså hävdar att feminismen inte behövs berättar Hbl att det är ungefär 4,5 gånger vanligare att män blir chefer än att kvinnor blir det. 

Tjänstemannaförbundet Pro (ett av de största fackförbunden med 130 000 medlemmar) belyser i samma text att det bland chefer finns en oförklarlig löneskillnad på 8 % som bara kan bero på kön. 

Men nej, feminismen behövs ju inte. Alls. Den är förlegad. Extrem. Och titta nu hur de håller på i Sverige med genusplogning och grejer.

Folk, speciellt en hel del män, blir uppenbarligen enormt provocerade av ordet feminism. Många verkar känna sig påhoppade så fort ordet nämns i deras närhet. Som om de känner sig personligen anklagade och/eller skyldiga. Hur ska vi råda bot på det? Hur ska vi kunna prata om jämställdhet utan att halva befolkningen går i försvarsställning? 

För i försvarsställning händer inget magiskt. Där möts vi inte, där tänker vi inte om, där hittar vi inte nya vägar. Men vi är ju inte där vi kunde vara vad beträffar jämställdhet. Att påstå att vi redan är framme eller att vi kommit tillräckligt långt blir bara konstigt när vi uppenbarligen inte är där vi kunde vara. 

Jag vill inte provocera. Jag vill inte anklaga någon. Men ännu idag är det 4,5 gånger vanligare att män blir chefer och om vi inte tror att män är 4,5 gånger mer kompetenta och lämpade för att vara chefer än kvinnor så har vi ju ett problem. 

Men hur ska vi lösa det problemet när folk irriteras och proveras bara av att det lyfts fram?

Advertisements

2 thoughts on “Ett provocerande ord

  1. Men jaaa!! Just så där är det ju!! Jag förstår inte varför det fortfarande är så svårt att tala om feminism i Finland utan att det skall vara så provocerande! Bra text Amanda!!

  2. det där med oförklarliga löneskillnader är helt åt skogen, givetvis. Det där med att vara chef har jag funderat över en hel del, särskilt nu eftersom jag träffar chefer varje dag, och nästan varje dag konstaterar jag för mej själv att jag aldrig i livet skulle vilja bli chef: så stressigt, otacksamt, omöjligt. Vill ha ett intressant jobb men värderar också fritiden högt. För mej skulle det inte vara värt det trots högre lön och ‘mer att säga till om’. Kanske tänker också många andra kvinnor så?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s