Klockan halv nio i fredags gick jag in i tystnaden och sedan sa jag ingenting förrän söndag klockan tre. Jag har under veckoslutet varit på mitt livs andra tysta retreat och jag är nu ännu mer viss om att jag vill ha tystnaden som en återkommande gäst i min livsrytm. 

Jag mår så gott av en liten stund ibland lyssna mer än tala, få mer än ge och vara mer än göra. Att för ett och ett halvt dygn vara i total kravlöshet påminner mig om vem jag är bakom allt det där som jag så ofta tror mig vara. Bortom roller och prestationer.

Jag har funderat mycket på gränser och gränslöshet. Jag har tänkt på vad jag matar min själ med och varför. Jag har reflekterat kring hur jag vill leva och på vilka områden jag vill välja mera medvetet för att inte gå ännu mer vilse i en värld som ropar så mycket hela tiden.

Jag har umgåtts med min Gud. Jag har bett mycket och läst mycket och stickat mycket och vilat mycket.

Jag har noterat blommor. 

Jag har gett världen rätt lite. Men jag har å andra sidan också orsakat rätt lite skada. 

Jag har mött mig själv utan att bli rädd, utan att rygga tillbaka. I så lång tystnad blir man utelämnad åt sitt eget jag och det är skönt att märka att det som möter en inte skrämmer. 

Jag tror inte att tysta retreater är för alla. Men jag tror att de är för nästan alla. Jag tror att de är för dig.