Det finns vekor när man nästan glömmer att man är dödlig och så finns det veckor som den som gick. Jag tror vi är många som såg lite för mycket av livets skörhet och ändlighet förra veckan. Mer än vi ville se.

Själv har jag vetat att jag är dödlig sedan den decemberdag för snart femton år sedan när vi först körde i diket och sedan krockade med en långtradare. Jag har i någon mån levat på övertid sedan den dagen. Varje dag har varit en bonus. Allt kan faktiskt hända vem som helst när som helst och varje helt vanlig dag när allt är precis som vanligt är i sanning en gåva.

Det finns ett sätt att leva som inte tar morgondagen för given men ändå räknar med den. Det sättet vill jag välja. Då landar jag mitt i både tacksamheten och hoppet. Och där vill jag vara, där vill jag leva och bo.

En sommardag blev jag fotad av min älskade syster Matilda Audas Björkholm.