(Du som verkligen vill komma i rätt feelis för det här blogginlägget: sök upp Niklas Strömstedts låt Vart du än går och lyssna på den.)

Som solen går upp långt bort i öst
Och gör så att livet lever
Är känslan som stannat kvar
I mitt bröst
Jag har allting- jag behöver

Med dig blev det här
En annan värld
Och jag är så glad att du är här

Vad du än ser
Vart du än går
Finns du alltid kvar hos mig ändå
Vem du än blir
Hur du än mår
Ska jag alltid lyckas
Att förstå

När tiden går framåt
Som den vill
Och gör så att år försvinner
Så ger jag dig allt
Och lite till
Men det är mycket
Jag inte hinner
Vargarna väntar överallt
Jag håller dig varm
När det blåser kallt

Det är min och hans låt. Min och Arvids. Under mitt livs i särklass allra lyckligaste och ljusaste bebistid lyssnade jag på den här låten och sjöng jag den här låten. Varje cell i min kropp visste att Arvid gjorde världen ny.

Varje cell i min kropp vet det fortfarande.

För sju år sedan fick vi en underbar gåva. En av det finaste, viktigaste och mest avgörande. Vi fick honom till låns och vi fick bli hans föräldrar för alltid.

Älskade Arvid, grattis på 7-årsdagen! Ingen är som du! Du spränger alla ramar och du krossar alla tak. Du bjuder på de högsta höjderna och de djupaste dalarna och sträckan mellan ytterligheterna kan du avverka på ett fåtal sekunder. Du har ingen aning om vad slätstrukenhet är.

Lär dig aldrig.

Den sjuåring vi får nåden och glädjen att dela liv med andas och lever fotboll. Men den idol som i hans värld överglänser både Salah och Alisson har ett namn som börjar på I och slutar på ngrid. Han är den raraste och mest hjälpsamma storebror jag kan föreställa mig. Han tar ansvar för sina läxor och vill göra ett gott skolarbete. Han tycker fortfarande att det är överskatttat med likadana strumpor. Han trivs i skolan och tycker om det förutsägbara och trygga. Han är dålig på förändringar, men klart mindre dålig på dem än förr. Han är rolig, han är känslig, han är empatisk och han är viljestark.

Han har gett mig så mycket, lärt mig så mycket. Jag är så glad att han är här.

Han och jag. Då och (nästan) nu.