Jag älskar den där lilla kvinnan, hon som älskar att fota och älskar att fotas. Älskat henne har jag gjort i fyra och ett halvt år, men för tillfället är jag faktiskt lite ovanligt förtjust i henne. Tycker att hon är rolig att umgås med, att hon levererar som människa. Vi gör bra saker tillsammans, för bra samtal och läser bra böcker. Bra, bra, bra. Förutom att hon blir sur eller arg på oss ett par gånger om dagen och demonstrativt går in i ett annat rum, lägger armarna i kors och blänger under luggen (den där vilda, ni vet) har vi egentligen inga utmaningar alls i vårt umgänge just nu.

Hur hon ska göra när hon blir sur här i nya hemmet vet jag inte. Mycket är bra här men yta har vi inte speciellt mycket av och vi lever onekligen väldigt nära inpå varandra. Hon får nog sura i badrummet om hon nödvändigt ska göra det.

Hela veckan har jag längtat efter att få jobba, hinna jobba, kunna jobba. Idag fick jag, hann jag, kunde jag. Äntligen. Jag är fortfarande alldeles för långt efter, men det är som det är och jag måste bara bita ihop och få jobbet gjort på något sätt någon gång.

Att den gångna veckan var vårt sportlov är ett hån.

För första gången på många dagar sitter jag i en soffa med gott samvete. Vilken känsla. Och vilken soffa sedan! Vi kommer att ha det bra här. Att bitar föll på plats så att vi får bo just här känns väldigt fint.

Ingrid gillar livet i Tölö. På vår promenad just pekade hon på ett loppisskyltfönster på andra sidan gatan och utropade ivrigt:

– Titta, mamma! Så fint det är!

– Mmm, säger jag diplomatiskt. (Tolka själv).

– Det finns liksom så mycket att se här i vårt nya hem, där i vårt gamla hem finns det inte så mycket att se. Nästan ingenting faktiskt, säger den lilla.

Den stora (jag) småler och tänker att hon skulle bara veta. Okej, visst är det lugnt i våra hemknutar. Så lugnt att de flesta mera långväga gäster förundras, så lugnt att jag legat på en filt på gården iklädd shorts och läst böcker. Men ändå. Det finns ju faktiskt betydligt lugnare platser med ännu mindre att se.

Samtidigt förstår den stora precis vad den lilla menar. Också jag tycker att det känns spännande att bo i ett hus som sitter fast i flera andra hus vars bottenvåningar är bebodda av butik, restaurang, apotek, kiosk, sportbar… Vi tänker positivt, sådär som vi brukar och ser fram emot vårt våräventyr.

Jag är tillbaka igen. Du kanske rentav skulle känna igen mig på gatan.

Jag tar inte tillbaka något i mitt förra inlägg, men jag måste ändå balansera upp det lite. För min egen sinnesfrids skull. Så jag listar några goda ting just här och just nu.

1. Att vi fick flytta tillfälligt till ett hem och inte till en tom och kall lägenhet.

2. Att det fanns glass i frysen när vi kom hit. Visserligen kom den knappast dit igår eftersom den var täckt av is, men jag hade verkligen inte råd med att vara noga och den smakade himmelskt.

3. Att vi har fått så mycket hjälp. Utan svärföräldrar och vänner vet jag inte hur vi skulle ha klarat det här.

4. Att Ingrid har levererat så ofantligt bra de senaste dagarna. Tre dagar inomhus utan leksaker (eftersom de packades ner först – hur tänkte vi där?) och hon har varit en klippa.

5. Att – och nu kommer det absolut bästa av allt – det här eländet som heter rörrenovering börjar på allvar nu och varje dag är faktiskt en dag närmare slutet istället för närmare början som läget varit hittills. Vi har ju vetat om renoveringen ända sedan vi först spanade in lägenheten sommaren 2010, den har legat som en skugga över oss hela tiden. En sådan skugga som man vet att man måste möta någon gång. Nu möter vi.

I tre dagar har vi jobbat mer eller mindre konstant. Jag minns inte riktigt hur det känns att sitta. Och nu har vi äntligen kommit så långt att vi ska sova första natten i vårt nya hem. Det hem där vi ska bo i nästan tre månader framöver.

Jag är så trött och matt och irriterad att jag på inget sätt är mitt vanliga jag. Du skulle troligtvis inte känna igen mig på gatan. Varför är det alltid ännu värre än man tror att packa och flytta? Varför tror jag alltid att det där sista ska gå i en handvändning? I så fall är den handen stor som en världsdel.

Och varför bor vi nu i vårt sjunde gemensamma hem efter drygt åtta år som gifta? Vad är det för fel på oss?

Ingrid gillar min nya profilbild på facebook.
– Det var någon som tyckte att jag liknar dig, säger jag.
– Jag förstår det, säger Ingrid alldeles strålande glatt. Men håret är inte så likt, för mitt är ju vilt.

Visst är det vilt. Djungelvilt. Tarzan, släng dig i väggen och kom tillbaka när du har något riktigt att visa upp.

Häromdagen valde Ingrid en så vild klädkombination att jag försökte tämja hennes look lite genom att erbjuda mig att fläta hennes hår.
– Nej tack. Håret ska vara såhär vilt idag.

Hon är rolig. Oftast allt eller inget (jag undrar inte alls varifrån hon fått det). Prinsessa eller vilde. Något neutralt däremellan intresserar inte alls.

Den mindre vilda i slutet av 80-talet.

Jag fick brev från S-banken idag. Som ni säkerligen märkt är det inte alltid så enkelt att sköta den gemensamma ekonomin började brevet. Och där slutade jag läsa, eftersom jag nog inte tillhör målgruppen. Få saker har varit så enkla som att ha gemensam ekonomi.

Och den minut det tog att skriva det där får ses som min lediga tid idag. Jag hatar att packa och flytta.

Mina tankar och känslor idag borde sparas på en hårdskiva och överräckas till den person som någon gång ska fundera på exakt hur värdefullt det är att rörrenoveringen är gjord i det här huset.