Hela min lågstadietid bodde jag i Vasa. Och det kan hända att det åtminstone då det begav sig på 90-talet var den absolut bästa tänkbara plats för ett barn att växa upp på.

I kvartersbutiken som på den tiden hette Häggbloms kunde vi handla på konto. 153, sa vi bara när vi hade köpt yoghurt, bröd och mjölk och sedan fick mamma en räkning en tid senare.

Ni har ju redan fått läsa om det teatersällskap som vandrade omkring i grannskapet.

I Setterbergsparken på bakgården samlades jag, mina systrar och de jämnåriga barnen i grannhusen och sedan lekte, lekte och lekte vi tills vi skulle hem och äta. Sedan gick vi ut igen och lekte, lekte och lekte tills vi skulle hem och sova.

Redan som knappt skolmogen kunde jag ta med mig några slantar och gå till tiimari och handla vackra ting. Varken trafiken eller människorna var farliga.

Vi ägde kvarteren på Skolhusgatan och Strandgatan. De var våra och de var samtidigt både trygga och spännande.

Och samtidigt som vi hade allt det där trygga och lilla och sköna så hade vi, åtminstone i mina ögon, alla möjligheter. Jag kunde medverka i The Sound of Music på Wasa Teater. Jag kunde spela in barnfilmer för FST:s tv-program Hissen. Jag kunde spela sommarteater på Stundars. Jag kunde sjunga i barnkör i Luthersalen. Jag kunde träna gymnastik i VKG. Egentligen fanns allt men ingenting kändes farligt.

Inte konstigt att jag blir nostalgisk varje gång jag kommer till Vasa.

Jag ägnade just en halvtimme åt att skriva ett blogginlägg som jag sedan raderade på en halv minut. Varför? Helt enkelt för att jag inte orkar göra någon arg eller ledsen och det fanns en risk. Inte en uppenbar sådan, men en eventuell.

Om jag känner mig feg? Åtminstone lite. Men jag orkar inte nu. Inte nu då det finns sår i mig som är lite för öppna, lite för råa. Jag borde köpa nya plåster före jag kan ta en strid.

Och mina ben bär inte till plåsteraffären just nu.

Kamp kostar kraft. Och det kan kosta att någon tar ställning inte bara mot det du säger och tycker utan också mot dig som person. Jag skulle många gånger vilja vara en sådan som rycker på axlarna om så sker och tänka att det är den andras förlust. Den egenskapen borde jag kanske önska mig när jag fyller 30, för det finns inte en gnutta av den i mig just nu.

Bara i strid för en annan människa kan jag just nu ta risken att ännu någon börjar tycka illa om mig. Jag fick smaka på den erfarenheten för en tid sedan och den har tärt på mig i någon mån varje dag sedan dess. Jag bjuder inte in den frivilligt igen, inte för ett blogginläggs skull. Inte när jag inte ser för vem jag blöder om jag gör det.

Jag är en jättebra kund. Åtminstone om man med jättebra kund menar en person som aldrig någonsin klagar. Därför sitter jag nu och övar på att se glad ut fast missnöjet formar en stor klump i min hals. Jag ska till frissan på lördag. Hurra.

Det här jobbet som jag fullkomligt älskar har slukat mig ikväll, på det positivaste av sätt. Jag har läst, sett och lärt mig mera om något som jag är sjukt intresserad av för att imorgon kunna lära vidare det åt andra. Hur skulle man kunna annat än älska det?

Före jag slukades helt har jag konstaterat bland annat detta idag:

1. Jag är inte sjuk mera, bara förkyld. Tack! Mycket bättre så.

2. Jag har inte tagit ett enda löpsteg på en hel vecka och fruktar redan nu för vad som ska hända den dag jag gör det igen.

3. Jag har betydligt mera fritid nu när jag inte springer, och samtidigt som jag sörjer att jag måste vilja ännu några dagar så gläder jag mig åt all den tid som jag plötsligt badar i.

4. Till och med jag, den också i mina egna ögon ibland tröttsamt eviga optimisten, börjar tycka att det nog blir väldigt skönt att snart få flytta hem igen efter två månader i vår tillfälliga bostad. (Men jag hann alltså inte ens skriva det där före jag drabbades av lusten att lyfta fram åttio bra saker med att det blev som det blev och när det blev. Jag behöver antagligen någon slags hjälp.)

5. Att ensam med två barn och noll barnvagnar hämta ut fyra paket på posten är en riktigt, riktigt dålig idé. Också om posten ligger bara ett par hundra meter bort är det en riktigt, riktigt dålig idé.

6. Att det här skulle behöva vara min absolut sista punkt om min lista över konstateranden idag skulle vara en slide i en powerpointpresentation. Så det är väl bäst att sluta just precis här.

Jag tror hon gillar dem. Och med dem menar jag de nya handskarna i kura. Lär bli svettigt på småtimmarna.

Jag älskar att ni tycker. Älskar det. Tack!

Det här med var man ska bo är väl lite som med hur många barn man ska ha och hur många år det ska vara mellan dem (väl medveten om att långt ifrån alla får nåden att välja)… De allra flesta tycker i slutändan att deras beslut är bra, om inte till och med det bästa.

Jag tycker ju på många sätt om att bo här. Här finns människor jag älskar, jobbet jag älskar och en församling som är vår. Dessutom har ju storstadsliv sin charm. Idag gjorde vi något av det bästa möjliga med att bo där vi bor precis just nu, vilket ju faktiskt bara är en tillfällig lösning eftersom vårt egentliga hem ger oss en vardag med mycket mindre buss, Mannerheimväg och stress. Tack och lov, tycker vi (väl medveten om att många andra tycker väldigt annorlunda).

Det där något av det bästa möjliga då; vi insåg på väg hem från dagis efter utvecklingssamtal att vi måste köpa kurahandskar. Klockan var för mycket och vi var för hungriga så vi bestämde oss för att ta tåget in till stan, äta hamburgare och köpa handskarna efteråt. Efter besök i tre affärer (alla ansvarsfulla har tydligen redan köpt kurahandskar) tog vi spårvagnen hem. Det var ljus, vår och vackert. Allt var nära. Allt fanns. Nära. Förutom kurahandskarna då.

Ingenting kändes bättre än det här just då.

Än så länge är våra barn så pass små att deras världar är små var vi än bor eftersom de ändå behöver oss eller andra vuxna. Och nu just får deras världar gärna vara små just här.

Jag uppfann visst ett nytt ord i mitt förra inlägg. Tror jag ska börja använda det. Ni läste det här först.

Det var i ärlighetens namn jag som började, det var jag som öppnade dörren. Jag gav Arvid, några veckor gammal, en röst. Och med den rösten uttryckte ”han” sin kärlek till den inte alltid så milda men alltid så välmenande storasystern i samband med att det mindre milda hade visat sina framfötter.

Men det var i ärlighetens namn hon som fortsatte, hon som visade vart den öppnade dörren gick. Många gånger varje dag föreställer hon numera sin röst på ett visst sätt och då vet vi alla att det är Arvid som talar genom hennes röst. På det sättet tillskriver hon honom egenskaper, och det finns en egenskap han har i mycket högre grad än alla andra; han älskar, dyrkar sin storasyster.

– Jag vill också be, kan rösten säga i samband med aftonbönen när vi andra tackat för det goda vi fått under dagen och lyft fram oro och bekymmer inför den Gud som vi tror att hör och bryr sig.

– Okej, Arvid, du får också be, säger jag milt.

– Tack för syster Ingrid! Amen, säger hon med rösten.

– Åh, tänk att han tycker så mycket om mig att han tackar Gud för bara mig, utbrister Ingrid och hon låter både väldigt kärleksfull och väldigt förvånad över hans hängivenhet.

Rätt ofta numera verkar han tvivla på att hans stora känslor för systern är besvarade.

– Tycker du inte om mig mera, syster Ingrid? kan stämman upprört fråga. (Ja, alltid detta syster före)

– Men Arvid! Klart jag tycker om dig! Jag tycker ju mest om dig av alla i hela världen! säger Ingrid, nyktert. Och igen, som om hon absolut inte kan förstå hur han kan påstå något så befängt.

– Men varför är du på dagis då?

– Åh, Arvid. Jag måste ibland också leka med mina stora kompisar, men du är min allra bästa kompis och jag leker ju mest av alla med dig, säger hon med pedagogisk stämma och möter min blick med en min som säger att han-är-så-söt-men-förstår-ju-nästan-ingenting-om-det-här-livet-ännu.

Och åtminstone det har hon ju rätt i.

Det var en morgon för några veckor sedan. Klockan är halv nio och jag ska vara på jobbet en timme och femton minuter senare. Vårt tillfälliga hem är knappa fem kilometer bort och att starta hemifrån 75 minuter tidigare känns absurt, att dessutom morgonstressa trots det tidsintervallet är inte bättre.

Men jag och den lilla vars hand jag håller hårt när vi småspringer till busshållplatsen ska hinna via dagis först. Och vi ska hinna missa en buss (det händer mig oftare än sällan) och en buss ska hinna missa oss (bussar ber inte om ursäkt om de kör iväg från hållplatsen två minuter innan det är meningen att de ska göra det). Och jag måste reservera tid också för att det som egentligen aldrig händer plötsligt kan hända, att den stora själen med den lilla handen plötsligt får för sig att hon vill vara med mig hellre än på dagis. För aldrig vill jag rusa iväg när hon känner så. Alla de tre-fyra gånger det hänt under hennes snart fyra år på dagis har jag hunnit ta av mig skor och jacka och gett henne tid att komma in i gemenskapen. Känna glädje över den dag hon har framför sig. Så vill jag ha det, lika mycket för min egen skull som för hennes.

Därför rusar vi trots att klockan bara är halv nio och det ännu är en timme och femton minuter tills jag ska vara på jobbet några få kilometer bort.

Och den buss jag hade hoppats att vi skulle hinna med har redan åkt. Så vi får vänta nio minuter. Minst.

Där står vi. Det är slutet av mars men temperaturmässigt kunde det precis lika gärna vara en tidig januarimorgon. Vintern visar ingen nåd. Vi står på Mannerheimvägen. Den lilla fryser, trots ett lager ylle under halaren. Jag försöker vara käck och uppmuntrar henne att hoppa på stället och vifta med amarna för att hålla värmen. Bilar susar förbi, andra människor kommer skyndande mot vår hållplats och hinner med sina bussar. Människor springer. Tempot är högt. Alla har bråttom. Och vi känner ingen av dem. Trots att vi stått här varenda morgon i en dryg månad känner vi inte ens igen ett enda ansikte.

Och när jag ser hur den lilla tappert lyfter sina armar mot skyn och aktiverar sina små ben den stora latheten till trots, när vi inte ens kan föra ett kvalitativt samtal för att trafiken överröstar både hennes och min egen stämma tänker jag att vi nog inte bor här för hennes skull.

Inte vet jag om det är jag som idylliserar, men nog känns en barndom på en mindre ort lite mera barntillvänlig. Lite mindre stressig och med lite fler bekanta ansikten i stadsbilden, sådant tror jag ju att barn mår bra av. Lite mindre asfalt, lite mera skog och gräs. Jag vill så gärna att affärsbiträdet ska ha ett namn i mina barns värld, att de får lära sig att vi människor behöver varandra. Att de får ha fritidsintressen i heterogena grupper eftersom det inte finns konstsim för flickor födda -08 som föredrar turkosa framom klargula tävlingsdräkter.

Rätt ofta är det som om välmående storstadsbarn lyfts fram som välmående trots sin omgivning, inte tack vare den. Så enkelt kan det väl ändå inte vara? Det måste väl finnas fördelar med storstadstillvaro också för barn? Eller? Vad tror du? Är det alltid bäst för barn att få växa upp i mindre samhällen?

Vid något tillfälle igår mådde jag så uselt att jag bad Fredrik beskriva mitt friska jag.
– Du brukar tycka om livet och vara glad, sa Fredrik.
I rådande stund gjorde jag det inte.

Min förkylning mår inte som den gjorde igår. Min näsa går nästan att räkna med (har snutit mig bara fyra gånger under timmen som gått) och min temperatur känns stabil. Däremot har min halssjuka tagit sjumilakliv i helt fel riktning och vi kan också välkomna hostan i vår gemenskap.

Att vara sjuk är aldrig roligt. Att vara sjuk i en etta och en halva på trettio kvadrat med två typer på under fem… är en annan sak. En sämre sak.