Att bo här

Jag älskar att ni tycker. Älskar det. Tack!

Det här med var man ska bo är väl lite som med hur många barn man ska ha och hur många år det ska vara mellan dem (väl medveten om att långt ifrån alla får nåden att välja)… De allra flesta tycker i slutändan att deras beslut är bra, om inte till och med det bästa.

Jag tycker ju på många sätt om att bo här. Här finns människor jag älskar, jobbet jag älskar och en församling som är vår. Dessutom har ju storstadsliv sin charm. Idag gjorde vi något av det bästa möjliga med att bo där vi bor precis just nu, vilket ju faktiskt bara är en tillfällig lösning eftersom vårt egentliga hem ger oss en vardag med mycket mindre buss, Mannerheimväg och stress. Tack och lov, tycker vi (väl medveten om att många andra tycker väldigt annorlunda).

Det där något av det bästa möjliga då; vi insåg på väg hem från dagis efter utvecklingssamtal att vi måste köpa kurahandskar. Klockan var för mycket och vi var för hungriga så vi bestämde oss för att ta tåget in till stan, äta hamburgare och köpa handskarna efteråt. Efter besök i tre affärer (alla ansvarsfulla har tydligen redan köpt kurahandskar) tog vi spårvagnen hem. Det var ljus, vår och vackert. Allt var nära. Allt fanns. Nära. Förutom kurahandskarna då.

Ingenting kändes bättre än det här just då.

Än så länge är våra barn så pass små att deras världar är små var vi än bor eftersom de ändå behöver oss eller andra vuxna. Och nu just får deras världar gärna vara små just här.

6 reaktioner på ”Att bo här

  1. Vi köpte också kurahandskar i förrgår. Jag tog de två sista fodrade paren och kom fram till samma slutsats som du: alla ansvarsfulla hade redan varit framme. Men det fanns ju precis tillräckligt många par för att räcka till oss också, och vi behövde inte fundera på vilka färger vi skulle ta. Vi fick ta de som fanns. Så jag är glad.

    • Och vi har inga kurahandskar alls. Har inte varit till stan och således haft möjlighet att köpa – samtidigt som jag tycker att helt vanliga handskar fungerar alldeles utmärkt de här två slaskveckorna. De blir ju våta, men en sväng i torkskåpet så är de ju torra på eftermiddagen igen. Men Celine kom hem med någon annans (dagis?) kurahandskar igår och jag vet inte om det var ett tecken på att de vill att hon ska ha sådana på dagis. Samtidigt som jag blir en aning provocerad av att man måste klä sig på ett visst sätt – som med kurabyxor t.ex. Vi använder aldrig aldrig kurabyxor hemma, eftersom halarna håller vätan och jag skiter i hur smutsiga de blir. Jag skulle själv inte vilja gå runt med ett par kurabyxor som inte andas utanpå en halare och därför befriar jag barnen från dem. Sen vet jag inte varför alla måste ha kurabyxor på dagis…

  2. Och vi har tappat en kurahandske, ack vilket elände. Nu har vi bara två par rosa och en mörkblå kvar. Leker med tanken att testa pojkens manlighet… Egentligen ville jag bara säga att jag blir lite grön av avund när du berättar om utvecklingssamtal på dagis. Vi har det helt underbart bra där vi är nu men jag (obs jag, kanske inte barnen, men jag!) kommer nog alltid att sakna gamla dagiset! Ja, och testa loppisbutiken nere i Lillhoplax, de brukar ha en massa bra tavara och kanske t.o.m. kurahandskar!

    • Tack för loppis-tipset! Så fort vi bor i våra vanliga hemknutar ska jag besöka stället.

      Det är roligt att höra att ni har det underbart. Och också lite roligt att höra att det finns en saknad, det betyder ju att det också tidigare fanns något gott.

      Hur blev det med manlighetstestet?

  3. Jag drömmer ju om stor trädgård med skog intill, körsbärsträd och kojor i de stora träden. Rum för oss och gäster som vill komma. Meeen.
    Bor i trång trea i ett höghus med skitig bakgård och ingen syn till sandlådan (så barnen får inte vara där för där finns så ouppfostrade -riktigt farliga barn, för ingen har någonsin lärt dem andra sätt att vara).
    Men samtidigt är jag tacksam. Var hemlös i många år innan jag blev gravid med äldsta. Då fick jag en lägenhet vi fick flytta in i samma dag som han sedan föddes (och vi flyttade in lite senare). Då var det ett helt sprillans nytt hus ännu till. Flyttade till lägenheten intill några år senare och har ju också vår kolonitott på 100m2, min livslina. Så nej. Är inte nöjd. Men vi kunde ha det mycket värre också. Vill inte lämna trakten, med korna på åkrarna på sommaren,skogen,ängarna och kolonitotten. Men det är långt till skolan och vi ryms inte in. Utan pengar gör man ändå inte så mycket annat än gillar läget.
    Men drömma får man. Tyvärr delar dock inte sambon drömmen, så det sätter ytteligare käppar i hjulen. :/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s