Det var i ärlighetens namn jag som började, det var jag som öppnade dörren. Jag gav Arvid, några veckor gammal, en röst. Och med den rösten uttryckte ”han” sin kärlek till den inte alltid så milda men alltid så välmenande storasystern i samband med att det mindre milda hade visat sina framfötter.

Men det var i ärlighetens namn hon som fortsatte, hon som visade vart den öppnade dörren gick. Många gånger varje dag föreställer hon numera sin röst på ett visst sätt och då vet vi alla att det är Arvid som talar genom hennes röst. På det sättet tillskriver hon honom egenskaper, och det finns en egenskap han har i mycket högre grad än alla andra; han älskar, dyrkar sin storasyster.

– Jag vill också be, kan rösten säga i samband med aftonbönen när vi andra tackat för det goda vi fått under dagen och lyft fram oro och bekymmer inför den Gud som vi tror att hör och bryr sig.

– Okej, Arvid, du får också be, säger jag milt.

– Tack för syster Ingrid! Amen, säger hon med rösten.

– Åh, tänk att han tycker så mycket om mig att han tackar Gud för bara mig, utbrister Ingrid och hon låter både väldigt kärleksfull och väldigt förvånad över hans hängivenhet.

Rätt ofta numera verkar han tvivla på att hans stora känslor för systern är besvarade.

– Tycker du inte om mig mera, syster Ingrid? kan stämman upprört fråga. (Ja, alltid detta syster före)

– Men Arvid! Klart jag tycker om dig! Jag tycker ju mest om dig av alla i hela världen! säger Ingrid, nyktert. Och igen, som om hon absolut inte kan förstå hur han kan påstå något så befängt.

– Men varför är du på dagis då?

– Åh, Arvid. Jag måste ibland också leka med mina stora kompisar, men du är min allra bästa kompis och jag leker ju mest av alla med dig, säger hon med pedagogisk stämma och möter min blick med en min som säger att han-är-så-söt-men-förstår-ju-nästan-ingenting-om-det-här-livet-ännu.

Och åtminstone det har hon ju rätt i.