Jag känner mig feg

Jag ägnade just en halvtimme åt att skriva ett blogginlägg som jag sedan raderade på en halv minut. Varför? Helt enkelt för att jag inte orkar göra någon arg eller ledsen och det fanns en risk. Inte en uppenbar sådan, men en eventuell.

Om jag känner mig feg? Åtminstone lite. Men jag orkar inte nu. Inte nu då det finns sår i mig som är lite för öppna, lite för råa. Jag borde köpa nya plåster före jag kan ta en strid.

Och mina ben bär inte till plåsteraffären just nu.

Kamp kostar kraft. Och det kan kosta att någon tar ställning inte bara mot det du säger och tycker utan också mot dig som person. Jag skulle många gånger vilja vara en sådan som rycker på axlarna om så sker och tänka att det är den andras förlust. Den egenskapen borde jag kanske önska mig när jag fyller 30, för det finns inte en gnutta av den i mig just nu.

Bara i strid för en annan människa kan jag just nu ta risken att ännu någon börjar tycka illa om mig. Jag fick smaka på den erfarenheten för en tid sedan och den har tärt på mig i någon mån varje dag sedan dess. Jag bjuder inte in den frivilligt igen, inte för ett blogginläggs skull. Inte när jag inte ser för vem jag blöder om jag gör det.

4 reaktioner på ”Jag känner mig feg

  1. Önskar att du skrev det. Av den enkla anledningen att allt du skriver här är starkt. Och därför viktigt.
    Och hur kan det vara någons förlust om du är den du är?
    Så får det aldrig vara.

    • Tack, Minna! Kanske jag orkar någon dag. Antagligen.

      Jag uttryckte mig oklart. Inte någons förlust att jag är den jag är men jag önskar att jag kunde se det främst som den andras förlust om hen tycker illa om mig. Så som man lärde sig någon gång i barndomen. Tyvärr fungerar det inte alls så i mitt liv. Min själ är för känslig.

      Skrämmande hade det varit om mina tankar varit verkligt angelägna och jag ändå backat. Nu var det mera så att jag inte såg den uppenbara nyttan och då är det ju frågan om ifall det är värt att röra upp känslor. Eller?

      Jag är öppen för möjligheten att jag har fel.

      • Jag tycker bara det är så unikt att du så starkt är den du är och samtidigt vilar i en öppenhet som du låter andra ta del av. Din tro känns så sann därför att nåden lyser genom allt. Du är belyst inifrån liksom och det är sällan man läser bloggar där skribenten inte kör en roll, en slags teater. Bloggar ska ju få finnas just som dom är och av alla de slag, absolut, men människor som skriver om hur de vågar se nåden i allt, också i sej själva. Det är viktigt. Och jag kan verkligen förstå att det provocerar. För det handlar om förlåtelsen, som är så svår.
        Nåd är väl att finna sej i det förlåtna, och att våga förlåta själv,att våga leva själv, har jag förstått.
        Det är fantastiskt att du kan lita så mycket på en Gud som du gör. Det är inspirerande och intressant.

  2. Jag har redan flera år övervägt att börja blogga, men är för feg. Jag klarar inte kritik särskilt bra och är rädd att såra. Och på nätet blir det så lätt storm över småsaker som formuleringar eller detaljer. Du är redan så mycket modigare än jag. Och skriver underbart! Men skriv inte om du inte orkar, bloggar ska vara främst för skribenten och för läsarna i andra hand, tycker jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s