Spoiler alert.

Idag läste Ingrid ut Roald Dahls Matilda. Jag minns att jag älskade den när jag var liten och vi har läst den för henne på kvällarna. Ibland har hon läst själv och nu ikväll var slutet så olidligt spännande att hon läste ut boken själv. Kunde inte sluta. Och jag, som egentligen hade tänkt släcka lampan redan för länge sedan, lät henne hållas. Jag har så svårt att sätta ner foten när ursäkten är så arma bra som den är när en liten människa lär sig älska böcker.

Jag försöker prata om de böcker Ingrid läser. Jag vet ju att det är viktigt. Nu var ju klockan femtio minuter efter att lampan borde ha varit släckt, så vi fick ta en riktigt snabb variant.

– Nå, vad hände nu då på slutet? frågade jag.

Ingrids redan från början ganska stora ögon blir enorma. En gnista tänds i hennes blick.

– Nå, det gick ju faktiskt ganska bra, börjar hon med en lite triumferade röst. Låter lite som en herreman på drygt sextio.

– Fröken Honung berättade för Matilda om hur det var när hon var liten. Och det var ju inte bra. Hennes föräldrar var snälla mot henne, men de dog. Hon fick bo hos hennes moster och hon var dum. Hon slog fröken Honung och…

En ny gnista tänds till.

– Nu vill du säkert veta vad mostern hette?

Egentligen inte. Jag förstår inte riktigt vart vi är på väg med det här samtalet. Och klockan är fortfarande alldeles för mycket för tänd lampa och litterära samtal. Men jag nickar. För jag vet att gnista är bra.

– Hon hette (här håller Ingrid en dramatisk konstpaus) fröken Domderasson.

Och då fattar jag. Förstås. För jag har ju varit med under rätt många kapitel. Nu vet triumfen i Ingrids lilla röst inga gränser. Hon får upplysa mig om upplösningen! Det är ju det allra bästa!

Sedan pratar vi lite om vad som hände med Matilda och hennes familj, vad vi tyckte om boken och vad vi kom att tänka på när vi läste den. Världen är stor för den som kan läsa. Världen är tillgänglig för den som vill.

Sedan bäddar jag ner henne i mörkret och pussar hennes lilla panna. En timme för sent. Men jag ångrar ingenting och ska försöka komma ihåg det också imorgon när hon kanske inte studsar upp ur sängen. För bakom den där lilla pannan bor berättelser. Där växer ett ordförråd. Där odlas en läsförmåga som kommer att bära långt om den frodas som nu.

En sömndrucken skärtorsdagsmorgon väger löjligt lätt i jämförelse.

   

 

  

– Men varför doktorn har såna skor? frågar Arvid förundrat när vi läser om Tottes läkarbesök. Arvid, som har det största skointresse jag hittills skådat. Jämt vill han ha skor. Bara efter dagis idag har han hunnit husera i Ingrids svarta lackskor med klack, sina egna orangefärgade vinterskor som sjuttonåriga kusinen använde på sin tid och både Fredriks och vina vinterskodon. Så typiskt Arvid att registrera doktorns skor. Den första jag vet som noterat och kommenterat. 

– De är ju blå! fortsätter den lilla med det stora intresset. 

Och jo, de ÄR ju blå. För inte ens vecka sedan märkte vi plötsligt att han kunde ett par färger. Fram till dess hade allt han tyckte om varit blått och inget annat varit något alls. Nu kunde han plötsligt ett par färger. 

Så typiskt det andra barnet. Åtminstone så typiskt vårt andra barn. Att plötsligt bara kunna något utan att vi märkt när han lärt sig. Utan att vi medvetet lärt ut det. Men vi är ju inte bara två lärare mera i det här hushållet. Vi är tre. Och det där nytillskottet bland oss drar ett rejält lass. 

Först följer en varning. Om du har vilat i villfarelsen att jag är en människa med enbart goda sidor och vill förbli i den så ska du inte läsa vidare. Kom tillbaka en annan dag, ett annat inlägg. Om du däremot tål en oborstad och ganska skamlig sanning så får du läsa vidare. På egen risk. 

Okej. 

Kryssningar tar fram något fult i mig. Jag som annars lever och låter leva tycker plötsligt att det är så väldigt svårt att inte döma när jag är på båt och ser hur folk omkring mig beter sig. Eller inte beter sig. Vissa är ordentligt berusade redan innan de kliver ombord. Många klär sig i korta och tajta och urringade kläder som aldrig bärs på land av någon över tjugo. Det hejdlösa flirtandet. Mycket av det som till vardags stör mig med den finländska kulturen (det inåtvända och tysta och tråkiga) verkar stanna i hamnen men bytas ut mot något nästan ännu värre (det skräniga och bottenlösa och gränslösa). Finns det inget mellanläge för den finska folksjälen?

Ja, nog har jag långt kvar att gå som människa. När jag tänker så när jag ser mina medresenärer. Min enda tröst är att de antagligen tycker att jag är lika borttappad. Mitt enda hopp är att jag min vana trogen försöker förstå. Jag försöker tolka desperata beteenden och lika desperata urringningar som människors genuina längtan efter gemenskap och sammanhang och kärlek. Och den längtan är i sig vacker. Oavsett hur uttrycken ser ut.

– Neeej, sa Arvid och grät lite. Lite som i femton sekunder, men grät som i grät.

– Neeej, sa Ingrid och grät inte. Men var på alla sätt tydlig i sin kommunikation.

Barnen tyckte att min och Fredriks dygnslånga dejt var en riktigt dålig idé.

Jag frestas att säga något om hur sällan vi har möjlighet till små dejter och att vi därför har rätt till de lite större. Jag frestas att säga något om hur sällan vi är lediga samtidigt och om hur vi därför behöver dygnslånga dejter lite mer än andra. Jag frestas att ursäkta och förklara att vi tog den där tiden för bara oss. Trots att våra barn var rätt tydliga.

Men nej. Jag tänker motstå den frestelsen. För faktum är att jag tror att också de par som jobbar sunt måndag-fredag och sedan har långa gemensamma lediga veckoslut behöver dygnsdejter utan barn med jämna mellanrum.  Och faktum nummer två är att jag tror att också de par som har barnens far- och morföräldrar på rimliga avstånd också behöver den där dygnslånga kvalitetstiden. Och faktum nummer tre är att jag visste redan när neeej:en lämnade de små läpparna att det skulle gå hur bra som helst. Vilket det förstås också gjorde.

Den dag tonåringar inte längre berättar för mig att det värsta de vet är när deras föräldrar bråkar så kanske jag tänker om. Prutar på mina faktum. Ger vika för de neeej som möter våra planer. Men så länge det mesta tyder på att barnen bor i sina föräldrars relation så tänker jag prioritera friskvård av den. Utan att ursäkta och förklara. För oss och för dem. För oss alla tillsammans.

Hur bra det var? Nå, typ magiskt. Förstås. Han är ju det. Typ magisk.

Stryk det där andra typ förresten.

  

Ingrid bor i svarta leggings. Bor i betydelsen har svarta leggings som nationalplagg. Bor i betydelsen kan inte minnas när hon senast inte hade svarta leggings. Vi nöter svarta leggings i samma takt som vi nöter blöjor. Engångsblöjor. 

I måndags gick jag in på lindex för att köpa tre betala för två par svarta leggings. Och sedan ut igen. Ändå hann jag se ungefär femton plagg som väckte habegär i mig. Några ett kraftigt sådant. Jag är SÅ inte redo för att få shoppa närhelst jag behagar. Tyvärr. Ett års total avhållsamhet gjorde uppenbarligen inte det under jag hade hoppats på.

Igår slöbläddrade jag i katalogen för galna dagar. Jag hittade kanske trettiofem plagg som jag tyckte att jag ville ha. Nästan behövde. SÅ inte redo. 

Det här inlägget är inte reklam för lindex eller galna dagar. Det är antireklam för min shoppinglust. Kommer resten av mitt liv att bestå av frestelser och en del fall och en del andra segrar? Eller kommer jag någon gång att sluta höra när klädesplaggen (läs: det ondsinta konsumtionssamhället) ropar på mig? 

 

Lindex och galna dagar vs Amanda. 0-1. Jag firar i en klänning som gjort mig glad sedan hösten 2010.  

Jag går ju inte bara omkring och tänker på valet. Nej, jag gråter ju faktiskt också. Av lyckorus och av det där helt andra. Med tårar och/eller med hjärtat. Här en liten lista över de saker som fick mig att gråta denna torsdag i slutet av mars:

1. Bibliotek. Att säga att jag älskar bibliotek är att säga för lite. Och just vårt närbibliotek älskar jag ovanligt mycket. Fatta att de idag hade påskpyssel på biblioteket mellan tre och fem. Fatta att de ibland har brädspelslördagar. Fatta att de alltid har en hylla med böcker som besökare tagit dit och andra besökare får ta därifrån. Och en gratis loppishylla. Fatta att det finns en plats på den här ganska ruttna jorden där du inte kan hävda dig med pengar. Fatta.

2. Församlingens fantastiska tonåringar. Jag fick gästa hjälpledarutbildningen idag och diskutera ledarskap och läger. 31 ungdomar var på plats. Och då är det halva gruppen, resten träffades redan igår. Samtidigt som jag kan sörja att ungdomsarbetet blivit så stort att jag inte längre känner var och en personligen så är det uppmuntrande att se allt som hänt sedan vi kom hit. Deras goda vilja, deras enorma potential och deras sätt att ta hand om varandra och andra… Fantastiska är de.

3. Andrepiloten. Så ofantligt tragiskt. Orkar inte riktigt ta in det. Mitt lärarhjärta blöder också. Skolklassen. Orkar inte. O, värld.

4. Hjärtevänner. Kanske allra mest Hjärtevänner, faktiskt. Det är något med mig och äldre män. Jag såg första avsnittet idag och jag grät då alla tre manliga huvudpersoner blev presenterade. Så mycket hopp, så mycket längtan, så mycket sorg, så mycket tacksamhet. Så mycket mänsklighet. Så mycket bekant. Så mycket som ännu är så obekant. Jag grät när de berättade om de relationssorger som drabbat dem. Och jag grät när jag tänkte på hur halv jag är utan Fredrik. Redan nu. Vad kommer jag då att vara utan honom sedan om vi får ha varandra lika länge som vi vill?

5. Minnas kommentar till mitt inlägg om vår egen bakgård. Ingen kommenterar så vackert som Minna. Hennes ord är musik. Och djupet sedan.

Inte illa för en helt vanlig och odramatisk torsdag i mars. Har du gråtit idag?

Jag förstår ju nästan alltid nästan alla. Jag ser en god strävan i nästan allt. Jag ser en poäng också i nästan alla de åsikter som strider mot mina egna. Den där egenskapen är på något sätt både en välsignelse och en förbannelse.

I valtider är den det senare. Förmågan att alltid förstå nästan alla och allt gör att jag ibland och ibland ofta har svårt att veta vad jag själv tycker. När folk som vet mera än jag om ekonomi, försvar, skatter och sysselsättning kommer fram till så radikalt olika lösningar på vårt lands problem och utmaningar har jag svårt att bilda mig en uppfattning.

Senast idag har jag sett en valdebatt där jag nickar instämmande åt ett påstående. För att tjugo sekunder senare nicka lika instämmande åt ett påstående som går rakt emot det föregående.

Hur ska man kunna välja när man vet ganska begränsat och de som vet mera säger så olika? Och ofta får det att låta rimligt? Hur väljer du när du väljer? Inte så mycket vad som hur? Vilka frågor avgör när du röstar?

  

Bilden har (uppenbarligen) ingenting med inlägget att göra. En dagsfärsk selfie för att visa min syster hur smutsigt hår jag had idag. Sådant gör jag. Tydligen.

– Hej, buu-klubbis, säger Eva i buu-klubben hurtigt.

– Hej! ropar Ingrid. Varje gång. Det slår aldrig fel. Hon svarar konsekvent på buu-klubbledarnas direkta tilltal.

– Igår lärde jag ju dig göra ett korttrick. Kanske du har trollat för någon där hemma? fortsätter buu-Eva (och jag erkänner villigt att det knappast var ordagrant så hon sa, men ni fattar andemeningen).

– Jo, jag har övat igår och idag, hojtar Ingrid. Förstås. Som sagt; det slår aldrig fel.

Jag vet inte riktigt varför Ingrid svarar. Tror hon faktiskt att buu-klubbsledarna kan höra henne? Eller gör hon det för att det är bättre feelis för henne själv om hon är mera med än en vanlig dödlig, passiv sofftittare?

Jag vet faktiskt inte. Och jag vet inte om jag ids fråga. Om hon talar med programledare i tron att de hör henne ännu när hon börjar högstadiet så tar vi det då. Samtidigt som vi tar nattnappen av Arvid.

Det är väl sexåringen. Om någon. Så otroligt ojämn. En liten människa som kan lägga upp bad åt sin lillebror, bada honom, tvätta hans hår med schampo och klä den lilla kroppen i badrock. Allt det. Helt själv. Kan sedan plötsligt tro att människorna i rutan hör. Så otroligt ojämn. Så otroligt underbar i sin ojämnhet.

Ingrid och buu-Hanna på buu-dagen för ett och ett halvt år sedan. Ingrid är ofantligt stolt över att Hanna har bott med hennes moster. Jag tycker det är en sund stolthet och jag tycker förresten också att världen sällan har skådat en större naturbegåvning på barnprogram än just Hanna.

Jag är tudelad. Den ena delen av mig bara älskar att det finska folket ställer sig bakom Pertti Kurikan nimipäivät och att vi hade strumpor i olika färger i fredags. Den andra delen av mig undrar om vi faktiskt har kommit dit vi tror att vi har kommit.

För faktum är att många väljer att abortera foster som har Downs syndrom. Enligt svenska Socialstyrelsens statistik valde 60 % bort ett foster med Downs syndrom år 2013. 15 % fler än fyra år innan. En ökande trend. Samma värld som rockar sockor och hyllar annorlundaskapet i punkband väljer bort det som är annorlunda när det kommer nära på riktigt.

Är det med Downs syndrom som med så mycket annat? Som med vindmöllor, ungdomsgårdar och hem för drogberoende som är på väg tillbaka till ett riktigt liv? Att vi gillar det i teorin, vi är glada att det finns och en värld utan det känns kall och hård – men vi vill inte ha det på vår egen bakgård? Kanske. Men på någons bakgård måste det finnas om det alls ska kunna finnas. I någon familj måste det finnas om vi ska ha det i vår värld.

Jag tror att ganska få av oss går och hoppas att ett barn med Down syndrom ska komma till just vår familj. Instinktivt väljer vi ju det lätta för både oss själva och barnet och det vanligaste är oftast det lättaste. Jag fördömer verkligen inte den som hoppas få ett ”friskt” barn (jag har själv också gjort det), samtidigt som jag kan sörja att vår och min egen bild av friskhet är så vansinnigt snäv.

Så ja, jag är tudelad. Osäker. Tycker vi verkligen om det som är annorlunda eller gör vi det bara så länge det som är annorlunda är annorlunda på avstånd?

För en vecka sedan avslöjade Juha Sipilä att han aldrig någonsin har varit full. Enligt kommentarsfält till exempel här betyder det att han är opålitlig, verklighetsfrånvänd och att han inte vågar pröva på nya saker. Någon annan säger att det ju inte går att rösta på en lögnare, så han får skit både av dem som tror honom och av dem som inte gör det.

Och jag tänker att alkoholen ju nog är åtminstone nästan helig här i Finland. Och då avskyr jag en slarvig användning av ordet helig, men det känns som om jag måste ta till det ordet här. Bara den som dricker fredagsvin och bastuöl regelbundet och super rejält minst ett par gånger i året går säker. Alla vi andra måste försvara och förklara. I vårt liberala Finland är normalt plötsligt sjukt smalt när vi talar om alkoholbruk. Och nu är Sipilä på helt fel sida om det normala. Uppenbarligen.

Om vi utgår från att Sipilä talar sanning (vilket jag tycker att vi ska göra tills motsatsen bevisats) så var ju hans läge ganska otacksamt. När var du full senast? Det gick liksom bara att förlora. Bevisligen. Skit från båda hållen. En lögn om att det var någon gång i somras skulle kanske ha varit den mest segerrika utvägen och det säger ju sig självt att det är absurt. Om man som partiledare måste förvärra sitt alkohol-cv för att bli tagen på allvar så har vi en skum alkoholkultur i det här landet.

Att en människas trovärdighet som politiker bygger på att hon dricker alkohol på det sätt som massan godkänner känns märkligt. Att en människas trovärdighet skulle hänga ihop med att hon är full tillräckligt ofta känns lika konstigt. Jag, som i praktiken är nykterist, kan absolut ha förtroende för en människa trots att hon väljer att vara full ibland. Jag har därför väldigt svårt att förstå varför någon inte skulle kunna ha förtroende för mig bara för att jag väljer att vara nykter.

Vår attityd till alkohol är ju sist och slutligen bara vår attityd till alkohol. Och om det känns som om det faktiskt inte alls är något bara så känns det som om vi har problem.