Inte på vår egen bakgård

Jag är tudelad. Den ena delen av mig bara älskar att det finska folket ställer sig bakom Pertti Kurikan nimipäivät och att vi hade strumpor i olika färger i fredags. Den andra delen av mig undrar om vi faktiskt har kommit dit vi tror att vi har kommit.

För faktum är att många väljer att abortera foster som har Downs syndrom. Enligt svenska Socialstyrelsens statistik valde 60 % bort ett foster med Downs syndrom år 2013. 15 % fler än fyra år innan. En ökande trend. Samma värld som rockar sockor och hyllar annorlundaskapet i punkband väljer bort det som är annorlunda när det kommer nära på riktigt.

Är det med Downs syndrom som med så mycket annat? Som med vindmöllor, ungdomsgårdar och hem för drogberoende som är på väg tillbaka till ett riktigt liv? Att vi gillar det i teorin, vi är glada att det finns och en värld utan det känns kall och hård – men vi vill inte ha det på vår egen bakgård? Kanske. Men på någons bakgård måste det finnas om det alls ska kunna finnas. I någon familj måste det finnas om vi ska ha det i vår värld.

Jag tror att ganska få av oss går och hoppas att ett barn med Down syndrom ska komma till just vår familj. Instinktivt väljer vi ju det lätta för både oss själva och barnet och det vanligaste är oftast det lättaste. Jag fördömer verkligen inte den som hoppas få ett “friskt” barn (jag har själv också gjort det), samtidigt som jag kan sörja att vår och min egen bild av friskhet är så vansinnigt snäv.

Så ja, jag är tudelad. Osäker. Tycker vi verkligen om det som är annorlunda eller gör vi det bara så länge det som är annorlunda är annorlunda på avstånd?

Advertisements

10 thoughts on “Inte på vår egen bakgård

  1. Nej och åter nej. Vi har glädjen att ha en person med Down’s i vår familjekrets och hon ger oss alla så mycket. Är tacksam för att få ha henne nära mej och ser med spänning fram emot att få följa henne under livsvandringen. Hon är den jag kanske allra helst har på vår bakgård 🙂

  2. Och jag tänker att det kanske kan få vara okej att uppskatta något utan att önska det för egen del..? Jag är jätteglad att människor får vara annorlunda och att det dessutom finns andra som vill jobba med och ta hand om dem! Jag vill bara inte göra det själv. Det gäller faktiskt för alla vårdyrken, oj så glad jag är att det finns folk som VILL jobba med omvårdnad – så slipper jag!

    Måste man alltid helhjärtat ställa sig bakom allt också för egen skull bara för att man uppskattar fenomenet som sådant? Det finns så många saker jag uppskattar hos andra fast jag själv inte alls är ett dugg intresserad.

    Om någon väljer att inte föda ett barn med DS, betyder det inte att denne ogillar alla människor med funktionshinder. Det kanske bara är så att omständigheterna för just den familjen är såna att man inte orkar med för egen del. Det kan ingen annan veta.

  3. Jag håller med föregående kommentar. Min lillebror, 26 år gammal, har down’s och jag har också haft glädjen att jobba med människor med down’s syndrom i några sammanhang. Down’s syndrom kan vara mer eller mindre tungt att hantera i en familj, men ännu har jag aldrig stött på någon som levt eller jobbat med människor som har Down’s syndrom, som tyckt att de inte skulle borda finnas.
    Jag vill tro att folk gör abort i detta fall pga rädsla och okunskap om down’s syndrom.
    Själv har jag också t.o.m. tänkt att Gud skulle få ge mig ett Downs barn om han vill. Men hittills har det bara kommit barn med normalt antal kromosomer.

    Jag vill tro att fenomen som “rocka sockorna” och pkn öppnar upp till diskussion och eftertanke när det gäller människor med down’s syndrom. Att någon som nyss fått veta att deras ofödda barn har en extra kromosom, kanske tar steget och vågar välkomna barnet ändå.
    Sen vill jag inte döma de som i rädslan aborterat down’s barn. Men onekligen gör det mig ledsen. För mitt liv har bara blivit rikare med en bror med Down’s.

  4. Att man önskar sig ett “friskt” eller “vanligt” barn är förstås inget konstigt om det är så att man kan välja. Vi vill ju inte bara vårt eget bästa, utan även barnets. Och onekligen kommer det ju andra utmaningar med barn som på olika sätt avviker från normen. Men jag är ju inte så övertygad om att det är nyttigt för oss och vårt samhälle att vi har möjlighet att välja bort. Ett sånt val är mera än vi klarar av, tror jag. Vi vet inte på förhand hur livet ter sig, varken med de “vanliga” eller ” ovanliga” barnen.

  5. Ingen önskar sig ett barn med DS. Ingen önskar att ens barn ska behöva ha DS. Som förälder klarar man det nog, och man lär sig otroligt mycket av att leva med en människa som har DS. Det är ju barnet som måste leva med att vara lite annorlunda hela livet. Men ditt blogginlägg är intressant, och troligtvis har du rätt till en del. Min son Edgar har DS, och man stöter ibland (inte ofta) på folk som inte vågar se honom. De pratar till mig, inte till honom (fast det är till honom frågan är ställd). De kanske vågar fråga honom något, men ser inte på honom osv. Men det är knappast elakhet, det är okunskap och osäkerhet. Jag personligen förtår inte att man gör abort om man får veta att fostret har DS, men jag har givetvis inte rätt att döma. Men en gång läste jag en artikel om en familj som rekommenderades att göra abort för att fostret hade DS. De valde att föda barnet och fick en flicka. Utan DS. Så testerna visar inte alltid rätt tydligen. Det här var alltså här i Finland.

    • Tack för din kommentar! Ditt perspektiv väger så mycket tyngre än mitt i den här frågan. Jag är ovetande och naiv och idealistisk, men det får man också vara.

      Jag hoppas innerligt att jag skulle våga se honom. Din Edgar. Alla ska få bli sedda. Alla måste få bli.

  6. Jag var 45 år när jag blev gravid med Malin. Vi uppmanades att göra kromosomtest. Kubbtestet visade ALARM. Jag gjorde inte kromosomtest. Vi genomgick inga undersökningar som erbjöds eftersom dom fanns till för att förinta .
    Jag hade fått emotta en graviditet och ville bara få bli lämna ifred med gåvan.
    Min ärade gynekolog tog parti för mej. han sa: Det är ofantliga summor folk lägger ner på sin privata förintelse.
    Jag har min tilltro. Om ca sjuttio år kommer vi att inse vad det är frågan om.:
    Blommor har lite olikformade blad. Och stjälkar.

    • Tack, Minna. Jag har saknat dina ord i mitt flöde. Tänkte på det senast för någon dag sedan när vi läste om den fridlyste.

      Gynekologens kommentar; magisk och nästan överjordisk.

      Jag har samma tilltro. Vi kommer att inse. Inser ju mer och mer. Men det skrämmer mig att vi å ena sidan gör så mycket mera rätt idag för de blad som är formade på det här sättet samtidigt som vi tillåter färre av dem att få växa fram.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s