För sju år sedan började en resa, den kanske mest spännande och säkert mest avgörande av resor. Vi blev föräldrar. Till Ingrid Birgitta Maria.  

Inte var jag beredd. Om jag vetat hade jag säkert aldrig vågat. Så mycket i mig gör sig så dåligt i kombination med småbarnsliv.

Trots det har hon i sju år varit min ögonsten och den ljuvligaste som finns. Alla dagar min glädje. Hon har gjort mig mer sårbar och mycket svagare men också starkare än någonsin förr. 

Min älskade dotter. Min förstfödda. Grattis på din födelsedag. Tack för att du kom till oss och förändrade allt för alltid.

Födelsedagsporträttet är taget av min syster. Sådär som nästan alla fina bilder här är. 

Idag åkte Fredrik Viking Grace ensam mellan Stockholm och Åbo. Han åt frukost. Han gick på spa. Han läste. 

Samtidigt tog jag två barn och tre nästan för stora handbage med mig till Arlanda. Där väntade vi tre timmar innan vi flög vidare. Inte spa och buffet precis. 

Men nog var jag vinnaren. 

För någon dag sedan somnade jag på Houtskär och skrev att det var så vackert att det var lätt att minnas varför man bor i Finland.

Idag somnar jag i Umeå och kan inte för mitt liv minnas varför man inte bor här. Hos min syster och hennes familj fattas mig inget. 

  
Jag känner mig så brutalt ledig här.

Igår fick de varandra. 

Hon är en av våra första ”egna” konfirmander som vi träffade när vi kom till Helsingfors för sex år sedan. Hon har kommit så nära att hon känns som en liten syster. Hon är Arvids gudmor och också till vardags orimligt vacker. Igår var hon magisk. 

Han är en av de absout snällaste som finns. Mjuk och stark och med det godaste av hjärtan. Han har en enorm känsla för rätt och fel och en humor som glittrar till mitt i allt det seriösa. Hans tårar igår när hon kom in i kyrkan… Ni får gissa själva. 

 
Ingrids hår lockades med tång festdagen till ära. Hon virvlade runt på dansgolvet ännu vid klockan ett och är i sanning ett partydjur. Jag älskar den kvinnan.
 
Jag och min bästis. Jag och min prästfrukollega. Vi satt tillsammans. Skrattade tillsammans. Åt tillsammans. Dansade tillsammans. Tog en selfie tillsammans (men hur hur hur kunde jag missa att se in i kameran?) Jag älskar den kvinnan. Också. 
 
Arvid bar kavaj och slips för första gången i sitt unga liv. Dagen innan togs han för flicka, igår kändes han rätt manhaftig. Han får 7 av 10 för sitt beteende under vigseln. Mutades sedan med mat och iphone under festen och somnade i vanlig tid i sin resesäng som var placerad i kulisserna till festlokalens scen. Sov genom otaliga hurrarop, applåder, programpunkter och danslåtar samt 17 ballongsmällar på scenen. Få mer än 10 av 10 för det. Sprängde skalan. 

Själv får jag också rätt goda vitsord. Jag motstod frestelsen att köpa en ny klänning till bröllopet. Jag var lockig, för bruden föredrar det så. Jag hann prata med en del gamla elever och kände mig nästan lite gammal för att de redan är så vuxna. Nästan färdiga ekonomer och jurister. Hade gärna talat ännu mer. Men småbarnsföräldrar har sällan råd att svira för länge. Priset bli lätt för högt. Klockan borde aldrig bli mer än elva när man har roligt. Jag tänker att himlen blir lite så. Dans och goda samtal. Men klockan blir aldrig för mycket och morgonen aldrig för tidig. Jag har gärna rätt här.

Otroligt fin kväll. Otroligt fint brudpar. Otroligt fina gäster. Otroligt fin plats. Tänk att så mycket fint ryms i mitt liv. 

Idag har jag åkt färja sammanlagt fem gånger. Jag finns på en ö där jag aldrig förr varit. Och två nätter ska jag somna i ett hus där min kvällsutsikt ser ut såhär:

  
Sådana här gånger är det lätt att komma ihåg varför man ändå bor i Finland. Det finns många platser här som är världens vackraste. 

Och imorgon ska två av världens vackraste människor lova att älska i lust och nöd. Jag tröttnar aldrig på bröllop. Det är lika häftigt varje gång någon vågar och vill. 

 
Fredrik åkte till Stockholm förra veckan. Han fick nytt rekord på maraton (jeee!) och jag fick ett smycke. 

Jag gillar mitt smycke. Men hur galet är det inte att Ingrid har ett exakt likadant och att Fredrik inte insåg det? Att Ingrid haft det varje dag och varje natt sedan hon fick det av sin gudmor i januari och att Fredrik inte kände igen det? 

Så otroligt galet. 

Nästan lika galet som att sommarlovet börjar på riktigt imorgon och att jag började packa först halv tio på kvällen och insåg att alla mina sommarkläder måste tvättas efter vinterförvaring. Oftast är det festligt att ha en avslappnad inställning och sakna överdriven respekt för praktiska ting, men ibland kan jag tycka att de som planerar och skriver listor och tänker till är de sanna vinnarna i livet.

I en låda hos mina svärföräldrar finns hela min tonårstid nerpackad i dagboksform. Ett trettiotal dagböcker skildrar mitt liv mellan 12 och 19,5. Jag skrev. Massor. Så gott som varje dag. Ibland tio sidor per dag. Allt jag tänkte och kände finns där. Allt jag var och ville vara och vägrade vara och inte ville acceptera att jag var. Vill du veta vad jag upplevde på lunchrasten en viss torsdag i februari 1998? Jag tror faktiskt att jag kan ta reda på.

Men när jag träffade Fredrik slutade jag skriva dagbok. På något sätt är det vanvettigt sorgligt och på något helt annat sätt är det vanvettigt vackert. Hur som helst så är det så det är. Bara enstaka gånger har jag skrivit dagbok sedan dess. Jag tror inte jag har skrivit dagbok en enda gång på över sju år.

Jag bloggar ju istället. Jag skriver förstås på ett helt annat sätt här, och/men trots att en blogg inte kan ersätta en dagbok så har min blogg definitivt ersatt mina dagböcker. Det finns inte en chans att jag hinner med båda, för att hänvisa till inlägget jag skrev för några dagar sedan.

Jag saknar inte mina dagböcker. Jag behöver dem inte och de behövde mig aldrig. Men ibland kan jag sakna att skriva utan att någon läser, trots att en text som aldrig blir läst är bland det mest tragiska som finns. Jag kan nämligen sakna att aldrig någonsin bli missförstådd. Det jag skrev i mina dagböcker är onyanserat och ogenomtänkt. Det är inte smart och det är verkligen inte snyggt. Men ingen tog någonsin någon skada av det jag skrev. Inte ens jag själv. Och jag kan sakna det. Ord som inte kan skada. Ord som inte kan riva sönder. Ord som är harmlösa och skuldfria.

Men det är samtidigt ord som inte heller kan trösta och hjälpa och bygga. Det är ju ord som bara… är. Och ord som bara är är egentligen inte ens ord, det vet alla vi som tror på ordets makt framom det mesta annat. Och plötsligt ter sig saknaden efter harmlösa ord fruktansvärt avlägsen.

Men ändå; det är jobbigt varje gång det blir fel. När någon missförstår. Tolkar snett. Blir sårad. Tar skada. Då vill jag bara fly. Logga ut och skriva dagbok istället. Gömma mig. Gömma mina ord. För att inte såra dig. För att inte skada mig. Varje gång jag publicerar en tanke tar jag en risk. Ibland en väldigt liten. Ibland en betydligt större. Men en risk. Ja. Varje gång.

Jag jobbar med att inte vara rädd för att skriva. Jag lyckas ganska ofta.

Något är fel. Helt klart. Jag känner plötsligt inte igen mig själv och min sinnesstämning. Jag är ledsen, lättretlig och känslig(are än vanligt). Jag har lite ont i magen. Ibland är andningen rentav lite ojämn. Ofta är den lite lätt. Och jag har svårt att sätta fingret på varför allt plötsligt känns sämre än det borde kännas.

Det där händer mig ganska ofta. Och nästan alltid är det efter att jag läst något som jag hade mått bättre av att inte läsa. Något elakt. Jag klarar inte av elakhet. Inte min egen och inte någon annans. Och jag har svårt med den offentliga elakhet som bor i statusuppdateringar, kommentarsfält, blogginlägg och insändare. Den som ofta hyllas av åsiktsfränder. Den som av likasinnade ibland kallas konstruktiv eller helig vrede. Men som i slutändan nog bara är elakhet i ovanligt snygg, ofta intellektuell, förpackning.

Med elakhet menar jag allt som förminskar och förlöjligar andra människor. Jag menar varje gång vi hänger ut enskilda människor och spyr vår galla över dem. Jag menar alltid när vi raljerar och vill verka smarta genom att få någon annan att verka dum. I min värld är det elakhet. Hur gott syftet och ändamålet än är borde vi kunna ta oss dit längs en annan väg än elakhetens.

Jag är också elak. Tyvärr. Men jag ser inte min elakhet som berättigad. Jag ser den som ett misslyckande. Att misslyckas är väldigt mänskligt men det gör det inte väldigt rätt. Jag vill så envist tro att det går att låta bli att vara elak. Jag vill lära mig det. Jag vill lära mina barn det.

Men finns det lägen då vi måste ok-stämpla elakhet? Kanske. Finns det lägen då det är oundvikligt att vara elak? Jag vet faktiskt inte. Men jag har svårt att tro att det är vår elakhet som kommer att förändra världen. Det är ju något annat. Men måste vi ibland ta omvägar via elakheten för att komma dit vi vill? Jag hoppas ju att inte. Men jag är inte säker.

Så.

När är elakhet okej i din bok? När har en människa gjort sig förtjänt av din elakhet?

Karin ville veta hur jag hinner blogga. Egentligen ställde hon sin fråga mycket finare än så. Hon ville veta hur jag hinner tänka kloka tankar och formulera dem i vackra, innehållsrika och tankeväckande inlägg.

Bra fråga. Och ofantligt fint och uppmuntrande formulerat!

Mitt dygn har 24 timmar. Och min vecka har 7 dygn. Torde låta bekant för de flesta. För vi har ju i grunden så väldigt likvärdigt med tid men vi fyller ju den tiden med så olika saker och förstår så sällan hur andra hinner med sådant som vi själva väljer bort.

Många gånger har folk frågat hur jag hinner blogga. Och hur jag hinner läsa. Och hur jag hinner springa. Samtidigt undrar jag hur folk hinner med trädgård, hund och träningspass på bestämda tider. Jag fattar inte heller hur folk hinner baka flera olika sorters julgodis, göra pedikyr och paketera in födelsedagspresenter omsorgsfullt och snyggt. Inte heller begriper jag hur folk hinner möblera om, lyssna fokuserat på musik och

Jag väljer att så gott som varje dag samla mina tankar och skriva ner dem. Att skriva har blivit ett sätt att leva. Mina egna tankar blir klarare när jag ser dem på skärm. Mina åsikter och erfarenheter får konturer. Mina känslor möter verkligheten när de når också någon annan än mig själv. Det är viktigt för mig och därför väljer jag att prioritera det trots att det kostar tid som jag kunde ägna åt ett akvarium.

Ibland hinner jag ju inte. Och när allt är för mycket är bloggandet bland det absolut första som ryker. Om jag inte hinner vara närvarande och snäll med min familj hinner jag inte heller skriva och blogga. Punkt. Och om jag väljer att göra det ändå och fräser och snäser eller är ofokuserad när Arvid berättar något för mig – då prioriterar jag fel. Punkt. Det jag tänker och skriver här är bonus. Det är överflödet, det som blir kvar när det nödvändiga är fixat. Men det har samtidigt också blivit något av ett nästan nödvändigt överflöd. Så mycket av det jag tänker och tycker och erfar och är finns i de här inläggen. Fem och ett halvt år av liv finns i dessa arkiv.

Men tro aldrig att jag är någon övermänniska bara för att jag hinner blogga. Ordningen (eller snarare bristen på ordningen) i min klädskrubb vittnar med oönskad tydlighet om att jag inte hinner med allt. Några varor i torrskåpet som var bäst före Arvid föddes skulle säkert hålla med. Fredrik är brutalt medveten om samma sak. Det att jag hinner med det här visar egentligen bara att jag inte hinner med en massa annat.

Och/men jag vill tro att det är helt okej. Vi väljer det vi vill, kan eller måste välja. Så ofta som möjligt hoppas jag att vi kan unna oss det första.

Det är både mycket sorgligt och väldigt förståeligt att vi blir hårdare när tiderna blir sämre. Det faktum att vårt land står inför enorma sparkrav ökar inte viljan att hjälpa någon annan. Och som jag sa; jag anser det vara både sorgligt och förståeligt.

Hur ska vi kunna hjälpa människor i andra länder och människor på flykt när vi själva som land står inför större dagisgrupper och sämre universitet? Sämre villkor för arbetslösa och båtskatt? Måste vi inte ha på oss vår egen syrgasmask först innan vi kan börja hjälpa andra?

Och jo. Visst. Men samtidigt måste vi inse att det vi kallar dåliga tider här är rena rama drömtider på de flesta andra ställen i vår värld. Det är ju inte precis så att vi själva knappt överlever och därför inte kan ge vidare. Det är inte så att vi måste nagga våra grundbehov ens i kanterna för att kunna göra något för andra. (Nu talar jag om oss som Finland som land, det finns förstås människor i vårt land liksom i alla andra länder som lever på absoluta gränser och inte kan göra speciellt mycket för andra för egen maskin. Men vi som land kan. Och bör och ska.)

Att ha sin egen syrgasmask i skick före man kan hjälpa någon annan är ju inte riktigt samma sak som att hinna packa ihop alla sina saker, dricka kaffet klart, gå via flygtoaletten och kanske ta en smörgås innan man kollar hur grannen har det. Att ha sin egen syrgasmask är att se till att man själv överlever. Och de gör vi. Vi som i Finland. Därför borde vi vara redo att hjälpa. Vi som i Finland.

  

Och jag tänker tusen saker och känner ännu fler.

Återkommer till en del av dem senare ikväll. Tills vidare får ni hålla till godo med mig i en klänning som gör mig glad. 

Den gjorde för övrigt också en man på gatan glad. Älskar att det finns människor som spontant ger andras klänningar komplimanger.