När är elakhet okej?

Något är fel. Helt klart. Jag känner plötsligt inte igen mig själv och min sinnesstämning. Jag är ledsen, lättretlig och känslig(are än vanligt). Jag har lite ont i magen. Ibland är andningen rentav lite ojämn. Ofta är den lite lätt. Och jag har svårt att sätta fingret på varför allt plötsligt känns sämre än det borde kännas.

Det där händer mig ganska ofta. Och nästan alltid är det efter att jag läst något som jag hade mått bättre av att inte läsa. Något elakt. Jag klarar inte av elakhet. Inte min egen och inte någon annans. Och jag har svårt med den offentliga elakhet som bor i statusuppdateringar, kommentarsfält, blogginlägg och insändare. Den som ofta hyllas av åsiktsfränder. Den som av likasinnade ibland kallas konstruktiv eller helig vrede. Men som i slutändan nog bara är elakhet i ovanligt snygg, ofta intellektuell, förpackning.

Med elakhet menar jag allt som förminskar och förlöjligar andra människor. Jag menar varje gång vi hänger ut enskilda människor och spyr vår galla över dem. Jag menar alltid när vi raljerar och vill verka smarta genom att få någon annan att verka dum. I min värld är det elakhet. Hur gott syftet och ändamålet än är borde vi kunna ta oss dit längs en annan väg än elakhetens.

Jag är också elak. Tyvärr. Men jag ser inte min elakhet som berättigad. Jag ser den som ett misslyckande. Att misslyckas är väldigt mänskligt men det gör det inte väldigt rätt. Jag vill så envist tro att det går att låta bli att vara elak. Jag vill lära mig det. Jag vill lära mina barn det.

Men finns det lägen då vi måste ok-stämpla elakhet? Kanske. Finns det lägen då det är oundvikligt att vara elak? Jag vet faktiskt inte. Men jag har svårt att tro att det är vår elakhet som kommer att förändra världen. Det är ju något annat. Men måste vi ibland ta omvägar via elakheten för att komma dit vi vill? Jag hoppas ju att inte. Men jag är inte säker.

Så.

När är elakhet okej i din bok? När har en människa gjort sig förtjänt av din elakhet?

Advertisements

10 thoughts on “När är elakhet okej?

  1. Elakhet på avstånd går ann för jag vet ju att det är vår mänskliga synd som ligger bakom och att jag inte rår över den världsliga elakheten men jag mår precis som du beskriver när den person man har valt att älska och leva livet med ibland är så elak mot omgivningen att en bit av mig nästan dör varje gång.

    • Åh, smärtan i den kommentaren! Ett svar räcker egentligen inte. Jag vill sitta och prata en timme och ge dig kakao och vispgrädde och all min uppmärksamhet. Den smärtan vet jag inget om, jag som delar livet med en man som jag uppskattar att är tjugo gånger snällare än jag.

      Må ni hitta ett sätt. Må du. Det där kan bli så tungt och svårt.

  2. När jag blivit sårad försöker jag i mitt sinne berättiga att vara elak mot personen. Men det blir aldrig ok, ens i tanken. Elakhet är aldrig ok, i min bok…
    Jag är kanske för snäll?

    • Kanske. Men egentligen är det väl den andra som är för elak. Tycker det är sorgligt att du som snäll hittar bristen hos dig när det uppenbarligen inte är ditt fel. Ditt problem kanske, men inte ditt fel.

  3. Jag kan ibland önska att jag skulle vara bra på den där intellektuella elakheten, för att kunna ge tillbaka med samma mynt, för att kunna sätta översittare på plats, eftersom det tyvärr verkar vara det enda som sätter stopp för intellektuella mobbare.
    Det är en bra fråga du ställer, väl värd att fundera på, och jag tänker att jag ska fortsätta fundera på saken.

    • Ja, jag kan ibland önska detsamma. Ibland kan jag till och med lyckas, men när jag ser den där intellektuella elakheten på skärmen känns den aldrig som min och aldrig ren och rätt. Alltid som något jag egentligen inte vill vara.

  4. Kanske inte okej i min bok men ibland nödvändigt: för att få vara i fred för människor som är gränslösa och inte förstår ett nej, utan biter sig fast och vilkas behov jag inte kan svara på utan att dräneras på all ork blir jag stundtals elak.

  5. Jag har funderat en del på elakhet, främst då man läser kommentarsfält i tidningar och i bloggar (lite mindre elakhet i bloggar… eller så undviker jag sådana bloggar). Tidningarnas kommentarsfält kan få mej riktigt ledsen jag tappar nästan tilltron till mänskligheten ibland. Hur lättvindligt folk skriver elaka kommentarer om andra människor. Hur snabba vi är att dömma andra utan att alls veta bakgrunder. Hur vi sår salt i såren när det har hänt hemska olyckor… “dom kan skylla sig själva” typ. Är det våra tangentbord som har gjort elakheten mer “synlig”…?

  6. Jag skriver ganska ofta statusuppdateringar om saker som jag är upprörd över och sku vilja förändra. Ofta sånt som har med feminism att göra. Jag skriver sällan (egentligen hoppas jag att det är aldrig) elakt om enskilda personer, men jag har märkt nu och då i efterhand att jag raljerar emellanåt när det är nånting jag är arg på. Oftast raljerar jag över tex män som grupp när det handlar om feminism och saker jag tycker är orättvisa.

    Sen har jag också märkt att jag ofta försöker verka mer säker på nånting som egentligen inte alls är svart-vitt (vad är nu sen det, inget alls).

    Det sorgliga när man raljerar är ju att man ju inte möts. Man kanske “lyckas” provocera fram några reaktioner men jag blir ändå besviken varje gång det händer mig, för det var ju inte det jag ville. Egentligen. Utan föra en diskussion. Ofta skriver jag dessutom statusar utan att ens vilja ha en diskussion, bara rutinmässigt på något sätt. Delar någon artikel. Det har blivit så lätt på Facebook att länka hit och dit till sånt som stärker ens egna åsikter. Det försöker jag också sluta med. Jag vill ju skriva på riktigt.

    Men ännu om elakhet: för några år sen skrev jag och en studiekompis till mig en insändare riktad till alla beslutsfattare inom och utanför universiteten som enligt oss ville skära ner på allt så mycket att knappt nånting sku bli kvar, och framför allt inte humaniora (våra ämnen), kändes det som. Den insändaren var satir från början till slut och den är jag fortfarande stolt över. Men i det fallet handlar det kanske inte riktigt om elakhet heller eftersom det var satir. Var går nu sen gränsen mellan de två.

    Så intressant att tänka på de här sakerna. Tack för att du får mig att vilja tänka mer nyanserat och försöka formulera det!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s